The unexpected (prs)

Ashe reser sig nästa för att dra täcker över Artemis ordentligt, som hon gjort så många gånger tidigare med sina föräldrar och lilla Mako, eller andra personer hon träffat, men gör det inte. Hon vill inte skrämma henne igen. Ifall hon lyckas sova så ber inte Ashe om så mycket mer än det.
Hon byter om till pyjamas och kryper sedan ner under täcket och ser upp på taket medan hon hör Artemis andetag. Det var länge sedan hon sov med en person i samma rum. Ashe är så van vid att vara själv att hon nästan glömt hur det är att vara med någon annan. Hon och Kai träffas ändå så sällan då de inte vill råka få den andre dödad, och han är nog den som står henne närmast. Tillräckligt nära för att ta hand om hennes pengar och tillflyktsorter och liknande i alla fall. Kai är hennes datorgeni och Ashe betalar tillbaka på de vis hon kan.
Artemis ord ekar i hennes huvud och hon svär åter igen över skolan. Hon visste att de inte behandlade henne rättvist, och nu vill Ashe till och med skydda Artemis som om hon vore hennes syster.
Hon känner hur hennes ögon tåras när hon tänker på hur det skulle ha kunnat vara. Hon skulle ha kunnat reta Mako för att hans förälskelse, på något vis så skulle hon ha träffat Artemis och kanske skulle hennes familj ha visat henne vad en familj innebär. Ashes mamma skulle ha behandlat Artemis som sin egen och lärt henne allt om sin egen magi så att Artemis inte skulle vara rädd.
Ashe må vara yngre men hon tänker hjälpa Artemis hitta ett nytt hem, var det än är. Och hon kanske till och med lyckas hitta sitt eget på vägen.

[Jag har den här galna idén om att hennes föräldrar faktiskt är vid liv, att hennes lillebror hade gåvan att kunna resa i tiden och att anledningen till att de inte kontaktade Ashe var att det var viktigt att hon skulle träffa Artemis x) Låter helt galet, och mestadels för att jag inte tycker om att ha döda karaktärer, men det är en tanke som har slagit mig. Kommer förmodligen inte genomföra det dock. Men men x3 *har absolut ingen aning om varför jag berättar denna galna idé*]

Då Artemis vaknar är det mörkt ute och fullmånen skiner in och ger rummet ett spökligt utseende. Hon far häftigt upp och mer eller mindre ramlar ur sängen och far hårt ner i golvet. Ett dåligt och klumpigt försök att ta sig ur sängen. Men hon var rädd, uppskärrad, stressad och panikartad. Hon visste inte vad hon skulle ta vägen, det enda hon visste var att allt var fel. Hon hade gjort allt fel, allt hade gått fel.
Hon kommer darrande upp på fötter och hyperventelerar för att hålla kontrollen, den som hängde i en tunn tråd nu.
Hon hade ljugit för lärare, hon sov i en annans rum, allt det var förbjudet. Men framför allt hade hon missat en hel dags lektioner och det var fel, så fel.
Hon märkte inte i verkligen vilkens rum hon befann sig eller vem som var där. Nu var det endast fokus på att finna kontrollen och reda upp allt, men hon klarade det inte. Hon hade börjat darra kraftigt och kvidanden for ur henne. Rädda kvidanden, hon var rädd och kröp ihop till en boll på golvet. Hon visste inte vad som hände med henne.

(Fast det skulle ju vara underbart Tycker det låter som en fantastisk ide :3 Ashe kanske blir utkastad från skolan? För att hon ger Artemis dåligt inflytande och Artemis kommer efter. Annars kanske de båda flyr? xD Vet inte, men tyckte att det lät underbart. Särskilt om de flydde mitt i vintern och kom hem till jul :3)

"Artemis!" viskar Ashe förskräckt och tänder i rummet. Hon vågar inte röra vid den unga kvinnan utan sätter sig framför henne.
"Artemis, ta det lugnt. Allt kommer bli okej. Jag lovar. Du behöver inte oroa dig." Hon anar att kvinnan oroar sig över skolan och allt de gjort under dagen.
"Artemis, kära du. Var inte rädd. Allting kommer bli okej. Vi kan plugga ihop", hon säger det självsäkert men är rädd att Artemis ska börja skrika på henne och anklaga henne, för det är Ashes fel, "och ingenting kommer ske. Se på de andra eleverna, Artemis. De lever, de ljuger, de använder till och med offensiv magi utan att lärarna vet om det, du kommer klara dig. Om de klarar sig kommer du också att klara dig. Och du mår bra, eller hur?"
Ashe känner hur hon börjar förlora kontrollen. Hur hon snart börjar gråta för hon vet inte vad hon ska göra! Hon vågar inte krama Artemis så som Ashes mamma gjorde när hon var yngre. Hon kände sig alltid säker i sin mammas famn och grät ut ordentligt. Men hon vågade inte ens röra vid henne!
Hon reser sig, tar filten hon har hängande över soffan och försöker lägga den över Artemis som tröst eller liknande.
"Du har inte ens gått ut skolan ännu. Du har hela livet framför dig. Ett litet misstag kommer inte räknas", viskar hon mjukt och hoppas och ber att hennes vän lugnar ner sig.
"Artemis? Är det okej om jag rör vid dig? Jag ska bara krama dig, jag lovar att inte skada dig på något vis."

[Yay! Yes! Då lever hennes föräldrar That will be awesome. Vet du? Föräldrar kan till och med bust them out XD Liksom ringa Ashe och bara "Tiden är inne nu, ta med Artemis och så förklarar jag allt sen"
*happy dance*]

Artemis hör den andra kvinnan men har svårt att konsentrera sig på hennes ord. Kvidande och som i kramp låg hon hopkuren på golvet. Hon hade varken förmågan till att tala eller röra sig.
Känslorna stred inom henne och hon ville bara få ett slut på allt. Varför hade det blivit såhär?
Allt skulle gå åt helvette, allt. Hon hade brutit mot ett otal regler och man fick inte fara med osanning, hon skulle straffas.
Hon känner filten om sig, filten som luktar Ashe, som luktar trygghet. Något lugnar hon sig, knappt märkbart och hon hade inte märkt att Ashe gråtit heller. Men hennes ord hör hon och nickar.
"Du inte skada, de kommer, de kommer. Inte bryta regler, inte ljuga. Nej, nej, vill inte." kved Artemis osammanhängande och det märktes att hon inte var vid fullt medvetande ännu. Hon var långt borta inom sig, i obehagliga minnen och vissa kom ut i ord.

(Låter så underbart det c: )

Nu bryr sig inte Ashe längre. "Artemis. Jag kommer röra vid dig. Jag kommer krama dig och jag kommer använda min magi. Jag kommer visa dig hur jag ser på det hela, okej? Allting kommer bli okej, jag lovar."
Hon griper försiktigt tag i Artemis, men ordentligt, hon tänker inte släppa om hon så börjar skrika och slita i Ashes hår - vilket förmodligen inte lär ske. Hon lutar pannan mot Artemis och visar henne hur hon ser på det hela.
En dag. Lektioner som hon garanterat kommer hitta ifatt. Och att Artemis förmodligen känner till mesta. Alla lärare älskar henne, ingen kommer straffa henne. Och Ashe kommer finnas här hela tiden. Hon tänker inte lämna Artemis, och ska försöka hjälpa henne så mycket som möjligt.
"Du är inte ensam längre", viskar hon mjukt och nu rinner verkligen tårarna.
Sedan visar hon henne något annat. Något som är nytt för Artemis.
Hon visar henne en familj. Hon visar känslan av kärleken, till och med när man ligger sjuk i sängen. Hon visar hur ens eget skratt kan få någon annan att skratta. Hon visar Artemis hur det känns att vara vid liv utan något extra. Ashe visar Artemis ett liv som hon förtjänar.
Hon har fortfarande ett ordentligt grepp om Artemis när hon börjar tala, för hon är rädd att hon ska flippa ut över de kärleksfulla minnena också, känslan av att vara trygg. "Det där är något du kan ha, Artemis. Och du ska inte acceptera något mindre än det. Det är vad du förtjänar, och det är vad du kommer få. Vi ska se till att hitta dig ett ställe du kan kalla hem och personer du kan kalla familj, okej?" viskar hon och blundar medan tårarna rinner. Hon är så rädd att något ska ske hennes vän.

(Säg bara till när Artemis är redo att rymma )

Artemis skriker och försöker till en början vrida sig ur Ashes grepp. Det är först då hon får hennes panna mot sin hon lugnar sig något. Det är först då hon ser det Ashe ser. Det hela stämmer inte alls in av hennes bild eller hennes minnen. Men det hela var lugnande och Ashe kanske hade rätt. Visst kände hon redan till allt? Ja, det gjorde hon, allt och mer därtill. Allt det teoretiska, allt det som skulle hålla henne till en toppstudent.
Sedan fortsatte bilder att flöda genom henne, in i henne. Hon känner Ashes tårar och även något på hennes kinder. Hennes egna tårar blandar sig med Ashes vid dessa bilder, vid känslan. Hon som väl aldrig gråtit förr lät dem sakta rinna längst kinderna-
"Inte utan dig." kvider Artemis tillbaka och sakta, med darrande armar tar hon dem försiktigt och skrämt om Ashe.
"Ingen familj utan dig." fortsatte hon med darrande stämma. För första gången i sitt liv, eller så långt hon kunde minnas kramade hon en annan människa och hade en annans armar om sig. Det var något storslaget, det visade hur mycket hon nu litade på Ashe, sin vän.

(Nu så? c: )

(Yay! TIME TO BUST THEM OUT )

Hennes dator blir hackad. Allvarligt, det förstör liksom stunden hon gråtande nickar, ler och säger "självklart" till Artemis. De skaffar sig precis en familj och hennes dator blir hackad och... holy shit. Hennes mammas ansikte dyker upp på skärmen och skrämmer livet ur henne.
"Ashe Takahasi, vad sade jag om att gå till den här skolan? Minns du inte hur jag berättade att de inte lär något förutom att bli dödade i den riktiga världen?" skäller hennes mamma ut henne och nu skriker Ashe.
Trots sina tårar och sitt band till Artemis släpper hon taget om sin syster och rusar fram till datorn. "Mamma!" utbrister hon.
"Hej, älskling", ler hennes mammas bild och Ashe gråter för fullt nu. Det är inte ens oroligt och litet. Hela hennes kropp skakar och hon faller ihop i en hög.
"Ashe, jag är så ledsen, men vi kunde inte låta dig veta. Mako... Han kan kontrollera tiden. Och vi kan inte låta folk veta om det och kidnappa honom. Och han sade att du skulle träffa Artemis. Och ifall du inte träffade henne... så skulle du dö. Fråga mig inte varför. Din lillebror är som ett orakel. Vilket vi misstänker han är, för den delen. Och han verkar fortfarande inte riktigt veta hur man kontrollerar tiden."
Ashe lyssnar men orden når inte henne. Och hennes mamma lever. Hennes bror lever. Och Artemis är hennes familj. Hon gråter mycket mer nu men ställer sig ändå upp.
Hennes mamma ler mot henne. "Se, där har vi min starka flicka. Vi är vid den norra porten. Kai hackade datorn åt oss. Din far försökte, men lyckades inte. Ta med dig Artemis. Vi tänker inte lämna henne här. Skolan kommer bli hennes undergång om hon inte lär sig om sig själv."
"Det finns ingen norra port", mumlar hon genom tårarna och men börjar packa med formler hit och dit.
Hennes mamma ser missbelåtet på henne. "Det finns alltid en norra port, Ashe. Tror du verkligen att du kan lita på allt de där idioterna säger?"
Ashe skakar på huvudet. "Den finns i alla fall inte på kartan."
Hennes mamma ler stort. "Redan försökt hitta alla flyktvägar?"
Ashe lyckas le lite. "Självklart."
Sedan är hon färdigpackad. Allt är förminskad och i sina resväskor nu. Två stycken som allt och några en ryggsäck och en handväska.
Hon ställer sig framför Artemis. "Familj", viskar hon lågt. "Vi kan ha en familj igen, Artemis. Båda två. Det finns mycket mer än den här skolan. Och du sade det själv, här lär man sig bara teori och böcker finns alltid. Allt du lär dig här kan du lära dig utanför skolans väggar. Allt. Och mycket, mycket, mycket mer."
Hennes mamma avbryter henne. "Ni två kommer dela rum ifall det är okej? Vi måste ha olika magirum för olika tillfällen och situationer. Många av rummen här har blivit omvandlade. Äsch, ni kommer förstå. Ni fick det största sovrummet dock. Två sängar, och alla andra nödvändigheter", informerar hennes mamma Artemis och Ashe. "Vi har allt redo för er flickor. Jag har saknat dig så, Ashe."
"Vi kan vara en större familj. Och du kommer få skratta och känna som du vill. Ingen kommer kasta blickar på dig och undra ifall du mår okej när du självklart inte gör det. Ingen kommer pressa dig att att vara någon du inte är."
Hon faller ner på knä bredvid henne. "Så, Artemis? Vill du rymma med mig härifrån och skaffa dig en riktig familj? Tillsammans med mig?"
Hennes hjärta slår hårt och hon ber till gudarna att Artemis följer med. För, hon vet inte om hon kan lämna Artemis ensam här.
"Annars så kanske jag måste kidnappa dig", skrattar hon lätt och grimaserar. Hon minns att hon sade något liknande till Artemis när de först träffades. Artemis vägrade då, men Ashe hade på känn att det skulle bli annorlunda nu. I den riktiga världen spelade ingen magiskola någon roll. Ärligt. Ingen kommer bry sig om att man hoppade av en skola som försökte kontrollera en. Hon hoppas innerligt att Artemis inser det.
"Du tillhör redan vår familj, även om du inte vet om det ännu", ler Ashes mamma mot Artemis.

(So? I think that's it x3 )

(Woho Underbart c: )

Artemis kan varken röra sig eller få fram ett enda ljud då allt sker, vad sker ens? Det är mitt i natten och Ashes dator börjar tala. Ashes dator som är hennes döda mor som var levande, eller?
Då Ashe faller i gråt vill hon bara komma fram och trösta henne, men hon vet inte hur man gör. Hon vågar det inte heller, inte med den främmande kvinnans blickar på sig.
Det är inte försen Ashe knäböjde framför henne och både hon och hennes mor försöker övertala henne att komma med.
Varför var hennes mamma mån om att få hem henne? Ville hon inte bara ha hem dottern sin? Tankarna rusar och hon ser antagligen skräckslagen ut, vilket hon även är.
Men en familj, ett rum, ett ja det spelade ingen roll sålänge hon hade Ashe och hon kunde alltid återvända om så var med.
"Inte utan Pan." säger hon bara men tar Ashes hand för att dra upp sig. Ashe visste troligen inte vem Pan var, det visste ingen. Hennes gosedjursdrake var det, den röda, den medfarne, den enda hon hade kvar.
"Sedan går jag med på kidnappning." la hon till med ett leende mot Ashe.

Ashe kramar faktiskt om Artemis med ett litet glädjetjut. Hennes granne bankar förbannat på väggen och Ashe tystnar samtidigt som hon snabbt drar sig undan från Artemis. "Förlåt", viskar hon skräckslaget, vet inte riktigt hur Artemis kommer reagera på kramen.
Istället nickar hon bara. "Okej. Vi gör som du vill."
"Skynda er. Vi har inte hela dagen på oss", skyndar Ashes mamma på dem.
"Vi är på väg, mamma", säger Ashe och brister ut i gråt igen. Hon trodde aldrig att hon skulle få säga den meningen igen. När hon möter sin mammas blick genom webbkameran kan hon se att hon förstår. Ashes mamma är tillbaka och hon förstår.
"Jag sade att jag skulle kidnappa dig", flinar Ashe stort mot sin nya syster.

(Kör vi på att Artemis är en halvgud? x3)

Artemis stelnar till vid kramen och drar sig bakåt. Men inget mer än så händer, hon varken skriker eller slår omkring sig. Hon visste att det var Ashe och att det skulle ta tid att lära sig det, lära sig något som tydligen var viktigt.
"Det är lugnt." sa hon lugnande och tar försiktigt i Ashes hand då hon åter brister i gråt.
"Du kanske ska packa ner det där så vi kan lyda henne." sa hon mjukt och pekade mot dator som hon borde ha med sig.
Sedan går de till Artemis rum, eller ja skrubb. Artemis än klädd i den begagnade skoluniformen och Ashe i pyjamas.
Rummet är litet och kalt med vita väggar, hon hade en smal säng och på den satt Pan hennes gosedjursdrake och väntade. Inte mycket mer fanns i rummet, inget efter alla dessa år. Hon tar Pan i sin andra hand och nickar nu var hon redo att följa med.

(Ja, tänkte det )