Prs med AuroraAlexius

Aurora gick efter Will.
" Tänk om Eric har rätt tänk om jag är korkad" grät hon och skakade av gråt.

Så det är de det handlar om, tänkte Will argt. Han hade inte släppt taget om Auroras arm och gick ett steg framför henne.
"Eric har inte rätt", väste han. "Du får inte lyssna på honom"
Han kastade en blick bak på henne, och det gick en stöt av smärta genom honom när han såg Auroras tårar. Hans ilska smälte bort.
"Men det här var väldigt dum gjort", sa han mjukt. "Du får inte skada dig själv"
Korridorerna var tack och lov ganska tomma, eftersom de flesta elever var i Stora salen och åt lunch.

Aurora nickade och kollade tyst på Will.
" Förlåt det kommer inte hända igen" sa hon tyst och kollade ner på sina blodiga armar.
Will har rätt jag borde inte lyssna på Eric han har inte rätt jag är inte korkad tänkte hon.

Will gav henne en granskande blick och släppte sedan taget om hennes arm.
"Bra", sa han. "Jag vill inte att du ska må dåligt"
De kom fram till sjukhusflygeln och Will sköt upp dörren. Det var tomt och madam Pomfrey höll på att bädda rent i en av sängarna när de klev in.
Den äldre kvinnan spärrade upp ögonen när hon såg Auroras blodiga armar.
"Vad har hänt?" krävde hon att få veta och skyndade fram till dem. Will såg på Aurora och väntade på att hon skulle svara.

" Jag har rivit sönder mina armar" mumlade Aurora tyst och kollade ner på marken.

Madam Pomfrey bara stirrade på Aurora precis som Will gjort.
"Varför?" sa den äldre kvinnan och skakade på huvudet samtidigt som hon drog med Aurora till en säng.
Will följde efter. Han tänkte stanna tills madam Pomfrey slängde ut honom. Han ville inte lämna Aurora själv, något inom honom hade vaknat som bara ville beskydda henne.

" jobbigt hemma och problem i skolan" sa Aurora tyst och kollade på Will.
Hon lutade huvudet mot hans axel.
" Tack" mumlade hon och log mot honom.

Will slog sig ner på sängen bredvid Aurora och log mot henne när hon lutade huvudet mot hans axel.
"Ingen orsakt", svarade han mjukt.
Madam Pomfrey tog tag i Auroras armar och började undersöka dem. Hon kastade en irriterad blick på Will.
"Är du hennes pojkvän?" frågade den äldre kvinnan.
"Va? Nej!" utbrast Will och hoppade upp från sängen. "Nej. Nej, det är jag inte. Jag bara... såg att hon var skadad och tog med henne hit", sa han snabbt och tog ett kliv bort från Aurora för att madam Pomfrey inte skulle få några fler idéer.
En del av honom ville sitta kvar bredvid Aurora och trösta henne, men den andra delen av honom var alldeles förvirrad av alla känslor och tog automatiskt avstånd från dem. Det var lättare att förneka än att erkänna.

Aurora fick en kylig blick.
" Will det är kanske bäst om du går tillbaka till dina kompisar jag klarar mig" sa hon kallt.
Hon vände bort blicken från Will och kollade ut genom fönstret.
Hur kunde jag vara så dum och tro att jag betydde något för Will tänkte hon och suckade.

Will stirrade på Aurora. Hennes kylighet sårade honom, och han undrade kort ifall han hade sårat henne med sitt förnekande. Men han var ju inte hennes pojkvän så...
"Aurora...", började han, sedan avbröt han sig själv. Varför inte bara gå? Det skulle vara lättare så. Han sträckte på sig.
"Okej, jag ska gå", sa han kort och vände på klacken. Men han hann bara gå några steg innan han vände sig om och såg på henne igen.
"Ta hand om dig själv nu", sa han och lite av oron och omtanken han kände för henne sken igenom hans röst. Sedan vände han sig om och gick.