Rolla?

((Hypnotiskt kraft låter bra för mig Så typ om han stirrar in i folks ögon kan ha få dem att göra och tro vissa saker?))

Efter Amber lämnat av Beata hemma hos sig, där hennes pappa som vanligt bara skrockande ställt sin dotter i ett hörn i väntan på att hon skulle vakna upp, så gick Amber upp till sig. För en gångs skull tog hon trapporna. Framför allt för att det tog längre tid, och hon ville vara själv ett tag. I hissen riskerade man alltid att få sällskap, och vissa personer som bodde på kollektivet var väldigt pratglada.
Amber tänkte på dagen som varit. Den hade varit skum minst sagt. Hon tänkte tillbaka på den nya läraren, miss Figg och den obehagliga känslan hon fått av henne. Hon var inte så sugen på att ha flera lektioner med henne. Och sedan så var det den nya eleven - Jodie. Som kom flyttade in plötsligt mitt i natten och förde med sig en obehaglig historia. Amber rös till när hon tänkte på kraftutplånarna. Slutligen tänkte hon på Cayden och rös nästan till igen. Han måste ju tyckt att hon lät superdum.
Amber stannade mitt i trappen och stirrade upp på det slitna taket där färg hade flagnat av. Vad skulle Cayden tro om henne? De hade aldrig haft en riktigt samtal och nu hade hon bara gått fram till honom som om de pratade varje dag. Amber stönade för sig själv. Så hur skulle hon nu bete sig imorgon? Skulle hon och Cayden fortsätta prata, eller skulle han låtsats som om inget hänt? Och så var hon väl tvungen att följa Jodie till skolan. Inte för att hon hade något emot det, då skulle hon bara få en egen chans att bilda sig en uppfattning om henne.
När Amber kom hem spelade hennes mamma fortfarande musikallåtar på högsta volym och arbetade med sin målning, så Amber bara skickade henne en tanke om att hon var hemma och att hon skulle börja med middagen, innan hon försvann in i köket.

Varken Vince eller Evelina svarade på Caydens försök att kontakta dem. Uppgivet hade han lagt sig på sägen och stirrade upp taket.
Cayden kunde inte låta bli att bli otroligt svartsjuk. Han visste att det var dumt. Han var också ensam med en av dem då och då, och det gjorde saker så de glömde kolla telefonerna, det var inte konstigt. Ändå satt känslan av att vara utfryst och ensam kvar. Det blev inte bättre av eftermiddagens händelser spelades upp om och om igen i Caydens huvud. Amber hade ju verkat trevlig, hon gick i alla fall att prata med. Var det kanske dumt att han valde att vara vän med folk som inte hade krafter när det skulle vara så mycket mer praktiskt att ha sina närmaste vänner i kollektivet? Fast det var inte så enkelt. Cayden hade aldrig aktivt valt att bli vän med Evelina istället för någon med krafter. Det hände liksom bara, och det var så länge sedan. Men det var sant att han ett tag efter det börjat bli orolig att avslöja något och började undvika de andra med krafter. Det var nog dumt. Även om ingen kanske kom Cayden lika nära som Vince och Evelina så skulle det vara skönt med andra vänner också.
Medan Cayden låg och tyckte synd om sig själv hörde han hur ytterdörren öppnades. Rösterna han hörde skvallrade om att det var hans pappa och Louise som hade kommit hem. Cayden hörde inte vad dem sa, men det lät som om de gick ut i köket och började med maten. Det passade honom bra, då kunde han fortsätta undvika att prata med någon.
Snart var Cayden så djupt i tankar och självömkan att han kände sig som Beata. Plötsligt slogs hans dörr upp och Cayden hoppade förskräckt till. Hans mamma stod i dörröppningen med ett allvarligt ansiktsuttryck.
"Vi måste prata om något som har hänt" sa hon allvarligt. "Kom."

Det knackade på dörren och Jodies mamma kom in, med en bricka i händerna. Hon ställde den på Jodies nattduksbord och satte sig på sängkanten.
"Jag tänkte att du ville ha lite mat..." sa hon och strök en hårtest från Jodies panna.
Jodie satte sig upp och tog tacksamt emot tallriken med spaghetti med tomatsås.
"Såå..." började hennes mamma och såg nyfiken ut. "Vem är den här mystiska vännen du var hemma hos efter kraftträningen?"
"En kille." svarade Jodie kort och ryckte på axlarna.
Då såg hennes mamma så överraskad och nyfiken ut att Jodie skyndade sig med att tillägga:
"Han heter Jason och är min tränare."
"Jaha!" utbrast hennes mamma och såg snopen ut. "Jag trodde..."
Hon kom av sig och sen satt de tysta ett tag, medan Jodie åt. Hon sörplade i sig spaghettisarna, som hon brukade göra och hennes mamma rynkade på näsan, men sa inget.
"Är du redo för plugget?" frågade hennes mamma tillslut och Jodie ryckte på axlarna igen.
Hon kände sig taskig som bara böjde av alla frågor, men hon orkade bara inte prata just då. Hon hade för mycket att tänka på.
"Du behöver säkert vila." sa hennes mamma bestämt och ställde sig upp. "Jag ska lämna dig ifred."
Hon tassade ut ur rummet och Jodie la sig ner igen.

Efter ett tag hördes en svag knackning på dörren och ett ljust huvud stack in genom springan. Jodie vinkade åt sin syster att komma och sjuåringen skuttade fram till sängen och la sig bredvid sin storasyster. Hon kände sig mycket bättre när Hope låg så nära intill henne och alla oroliga tankar försvann, som om de aldrig hade funnits där.

[Funderar på om Hope kan ha en kraft som är kopplad till hennes namn. Typ att hon ger folk styrka och hopp.]

Enda sedan Amber varit stor nog hade hon och hennes mamma delat på matlagningen. Oftast hjälptes de åt, men när hennes mamma var inne i sin konst och hade ett flyt, brukar Amber fixa det själv. Ikväll slängde hon ihop en enkel indisk gryta med kikärtor och morötter med ris till.
Maten är klar!, tänkte hon högt när hon ställde ner den sista kastrullen på bordet. Musiken sänktes och hennes mamma kom in i köket med färgfläckar över hela sig.
"Det doftar ljuvligt", log hon och gick fram till diskhon och tvättade händerna. "Ursäkta att jag inte kom och hjälpte dig"
"Det gör inget", svarade Amber och började ta för sig för maten. "Jag hade ändå en del att tänka på"
"Jaså?" sa mamma och slog sig ner mitt emot Amber vid deras blåa runda köksbord. När Amber var liten hade hon fått välja färger på köksmöblerna, vilket hade resulterat i att alla hade olika färger. Bordet var blått, medan stolarna var en i varje färg - grön, gul, rosa och vit med röda prickar. Ambers favoritstol var den med prickarna, och hennes mamma satt alltid på den gula.
"Har det hänt något?" frågade mamma med en bekymrad rynka mellan sina ögonbryn.
Genast började tankarna rusa genom hennes huvud, allt som hänt under dagen, utan att det var meningen.
"Sakta ner", bad mamma, "Jag hinner inte med. Kan du inte berätta istället?"
Amber gav henne ett ursäktande leende. "Det var inte meningen". Sedan berättade hon allt som hänt under dagen, med den nya läraren och den nya eleven. Hennes mamma lyssnade uppmärksamt.
"Ja, jag hörde något om det, att det flyttat in en ny familj", sa mamma fundersamt när Amber pratat klart. "Jag tänkte att jag skulle gå dit och hälsa på dem, men sedan fastnade jag i mitt arbete"
Amber hummade lågt och ofrivilligt gled hennes tankar iväg till Cayden.
"Vad är det med Cayden?" frågade hennes mamma direkt. Amber suckade lågt och la sig ifrån besticken. Hon och hennes mamma hade inga hemligheter för varandra, det var i princip omöjligt. Men ibland önskade Amber att hon kunde få hålla vissa saker för sig själv.
"Jag pratade med honom idag", sa Amber. "Det kändes lite konstigt... På ett sätt önskar jag att han inte skulle hålla sig undan från oss andra med krafter"
"Jag tror Cayden har den svårt, men tanke på vilken kraft han har", sa hennes mamma förstående. Amber nickade. Hon förstod också varför han höll sig undan, men hon önskade ändå att han inte gjorde det. Trots att hon på ett sätt var rädd för hans kraft.

Cayden följde osäkert med sin mamma ut i köket, han var orolig för vad hon skulle säga. Skulle hon avslöja sitt och Caydens hemliga krig för resten av familjen? Bara tanken fick Cayden att må illa. Det skulle bli så jobbigt och svårt att ta sig ur. Men inte kunde hon väl avslöja något som det? Det skulle ju nästan bli svårare för hans mamma att förklara sitt beteende. Hon borde ju faktiskt vara den mer ansvarstagande av dem två.
Ute i köket satt Louise på sin plats medan pappa dukade fram salladen. Riset och kycklinggrytan stod redan framme på bordet, tillsammans med tallriken och besticken.
Mamma satte sig ner, och Cayden följde hennes exempel. När hans pappa också satte sig ner såg Cayden att han också såg allvarlig ut, och orolig.
"Det har hänt något" började Caydens mamma. Louise tittade oroligt på henne, men började ändå ta mat. "Igår natt blev några med krafter attackerade, i en annan stad. Familjen var tvungen att fly hit. De som attackerade dem tycks vara en organisation som är emot folk med krafter, än så länge verkar den inte ha kommit till vår stad, men jag vill ändå att ni är väldigt försiktiga."
"Det har jag redan hört" sa Cayden lättat. "En av dem som flydde hit har börjat i min klass."
"Hoppas ni ser till att hen känner sig välkommen" sa hans mamma allvarligt. Cayden nickade och hans föräldrar började babbla på om extra säkerhetsåtgärder deras barn borde ta.
Cayden lyssnade inte på ett ord av vad hans föräldrar sa. Om hans mamma trodde på kraftutplånarna var de kanske ändå riktiga? Hon kunde inte se när någon ljög på papper, och hon kunde sällan veta hur sant ett ryckte var om inte personen som berättade det visste huruvida det var sant eller inte. Men hans mamma skulle inte säga något sådant om hon inte visste om det var sant eller inte.

De två systrarna somnade sådär, hopkurade på Jodies säng. De märkte inte att deras mamma kom in och leende släckte lampan. Inte förrän tidigt nästa morgon vaknade Jodie och kravlade ur sig från sin systers omfamning. Hon bäddade om Hope och strök henne över pannan, som hennes mamma brukade göra. Hope kunde gott sova ett tag till. Hon skulle ändå inte gå till skolan. Det skulle Jodie. Första gången i nya skolan. Hon suckade medan hon gick in köket för att äta frukost. Hennes mamma satt redan vid bordet.
"Godmorgon solstråle!" hälsade hon glatt. "Redo att gå till skolan?"
Jodie nickade och bredde sig en smörgås. Hon svalde ner den snabbt med en kopp te och gick sen till sitt rum. För att inte störa Hope tog hon med sig sina kläder, ett par jeans och en vit blus, till badrummet. Hon bytte snabbt om och drog en borste genom sitt trassliga hår. Då kom hon på att hon inte hade någon skolväska. Hon tömde ut innehållet från hennes gamla flyktryggsäck på golvet och packade istället några pennor och ett anteckningsblock. Sen gick hon ut i hallen.
"Jag går nu!" informerade hon sin mamma i köket.
"Ring om det är något!" svarade mamman. "Mellan elva och två är vi och köper möbler, men annars är vi hemma hela dagen."
Jodie nickade, sprang och hämtade sin mobil, som hon hade glömt, och gick ut genom dörren.

Efter middagen tog Ambers mamma hand om disken, eftersom hon inte hjälpt till med maten, och Amber gick och la sig med en bok. När hon läste blev hon nästan som Beata, i princip okontaktbar, plus så skingrade det tankarna på allt som hänt under dagen. Hon låg så tills hennes mamma kom och tvingade henne att göra sig i ordning för sängen, eftersom det var skola dagen efter. Men när hon väl lagt sig för natten kunde hon inte låta bli att fortsätta läsa.
Hon somnade alldeles för sent, och hennes mammas försök till att väcka henne morgonen efter var fruktlösa tills hon tog fram två kastrullock och började slå med dem. Då tvingade sig Amber upp ur sängen enbart för att slippa oväsendet.
"Det räcker!" ropade hon högt åt hennes mamma som gick fram och tillbaka genom lägenheten och lekte cymbalorkester. Oväsendet slutade och hennes mammas flinande ansikte dök upp i dörröppningen till hennes rum.
"Godmorgon!" strålade mamma. "Sovit gott?"
Amber muttrade bara något ohörbart och började klä på sig, medan hennes mamma skrattande gick ut i köket. Hon tog på sig ett par svarta pösiga byxor, och en beige stickad tröja över, och släpade sig sedan ut i köket där hennes mamma nynnade glatt. Amber hade aldrig varit en morgonperson, medan hennes mamma alltid var uppe med tuppen.
"Redo för idag?" frågade mamma med ett leende.
"Nej", sa Amber surt.
"Så synd", sa mamma skadeglatt.
Efter ha tvingat i sig lite frukost samlade Amber ihop sina saker och gick hemifrån. Hon var ute tidigare än vanligt, men det var bara för att hon tänkt att hon skulle fånga upp Jodie och följa henne till skolan. Men eftersom hon inte visste när Jodie hade tänkt gå hemifrån så var hon tvungen att vara ute med marginal.
Hissen skramlade ner till bottenplan och Amber skyndade ut ur den med samma lättnad som alltid. En dag ska jag börja använda trapporna, tänkte hon, men visste att det inte skulle hända.
Hon ställde sig bredvid dörren ut för att vänta in Beata och Jodie.

Efter att Cayden hade lagt sig låg han länge vaken och funderade på kraftutplånarna. Ingen annan verkade tvivla på att de var verkliga, hur kunde de vara så säkra? Eller var Cayden bara extra misstänksam för att han såg ett möjligt motiv till varför ett sånt rykte skulle spridas? Han hade en gång varit dum och avslöjat sin kraft, det var självklart ingen äldsta rådet ville skulle upprepas, så för honom var det helt troligt att kraftutplånarna hittades på för att hindra det att hända igen. Men kanske var Cayden bara paranoid, på sitt egna sätt. Tillslut somnade han in i en orolig sömn.
Nästa morgon hade Cayden bestämt sig för att trotts sin tvekan vara extra försiktig med sin kraft, även om den var svårupptäckt.
Han lyckades släpa sig upp innan Louise skickades in för att väcka honom. Han drog på sig ett par gråa kortbyxor och en svart t-shirt som låg på golvet. Tröjan verkade misstänkt ren, antagligen att Cayden glömt att lägga den i sin låda när den kom från tvätten.
När Cayden kom ut ur sitt rum var hans mamma påväg ut ur lägenheten.
"Kom ihåg att vara försiktig" uppmanade hon. "Försök komma hem direkt efter skolan." Det kunde hon drömma om, Cayden tänkte inte slösa mer tid i kollektivet när han kunde vara med sina riktiga vänner.
I köket satt Louise och åt frukost, bredvid deras bord stod deras pappa och knäppte sin skjorta.
"Jag är bäst på matten också, och jag har bäst handstil i klassen" höll Louise på att skryta till pappa. Cayden himlade med ögonen i smyg. Han åt snabbt upp sina mackor och gick och hämtade sina grejer. Han var klar ovanligt tidigt. Kanske hade han en förhoppning i bakhuvudet att han på så sätt var säker på att inte springa in i Amber eller Jodie. Av vad han hade förstått brukade Amber gå lite senare än han själv.
När Cayden kom ner för trapporna insåg han att han hade räknat fel. Amber stod där och väntade vid dörren. Han höll tummarna på att hon inte skulle försöka få honom att stanna och gå med de andra.
"Godmorgon" hälsade Cayden och fortsatte gå mot dörren som om han inte hade en minsta tanke på att stanna och hjälpa Amber med Jodie.

När Jodie kom nerför trappan märkte hon att Amber stod och väntade vid dörren. Cayden var också där, men han var just på väg ut. Väntade Amber på någon? På henne? Nej, så var det nog inte. Hon gick iallafall fram för att prata med henne.
"Hej!" sa hon till både Amber och Cayden. "Ni är också på väg till skolan, va?"
Det blev en pinsam tystnad, så hon fortsatte:
"Ni går väl i trean? Vet ni vem..."
Hon kollade snabbt på en liten notislapp, som hon hade i fickan.
"...Ms Figg är? Jag ska börja i hennes klass."

Amber såg upp när hon hörde steg i trapporna, och hon gjorde en liten grimas när hon såg att det var Cayden. Fast samtidigt blev hon glad, vilket var konstigt. Kanske var det för att hon kände sig lite nervös för att följa Jodie till skolan. Cayden var i alla fall någon som hon kände och visste vart hon hade.
"Godmorgon", hälsade Cayden, utan att göra någon ansats till att stanna. Amber kunde inte låta bli att himla med ögonen. Självklart ville han inte gå med dem till skolan.
"Godmorgon, Cayden", sa Amber onödigt glatt, och log ett överdrivet leende. Hon misstänkte att det skulle göra honom obekväm, och hon log nöjt för sig själv. Ville han inte hjälpa henne så skulle han i alla fall inte komma undan så lätt.
"Sovit gott?" sa hon till hans rygg, så han skulle bli tvungen att stanna och prata med henne. Hon visste egentligen inte varför hon gjorde det, hon hade ju aldrig tidigare känt något direkt behov av att prata med honom. Och hon visste ju att han bara ville iväg, det var inte särskilt snällt av henne att hålla honom kvar.
Innan Cayden hann svara hördes det åter igen steg i trappan och den här gången var det Jodie som kom ner. Jodie hälsade på dem, och först kom Amber inte för sig att svara. Hon sökte efter Caydens blick.
"Ja, vi kommer gå i samma klass", sa hon sedan och såg på Jodie igen. Hon log. "Jag tänkte att jag kunde följa dig till skolan, så du kommer rätt. Vi ska bara vänta in Beata, men hon borde komma när som helst".