Ondskan går i arv

Tack ♥

Hej! Här kommer jag med ett kapitel till. Det blev lite kortare än vanligt men jag blev så sugen på att få ut ett.



Kapitel 8 - Vingfåle

När Durrabel vaknade nästa morgon var det tidigt, klockan på hennes sängbord vittnade om att den bara var sju. En vanlig söndag hade hon lagt sig och försökt somna om, men nu var det här förvisso ingen vanlig söndag. De andra i sovsalen sov tyst, och hon gick ner för trappan till upphålls rummet. Hon visste att frukosten serverades redan nu, och med tanke på alla blickar hon hade fått under gårdagen beslöt hon sig för att ta en tidig frukost, och efter det skulle hon göra det hon var bäst på, nämligen utforska slottet och markena.

Genom det tomma upphållsrummet, sånär på en eller två katter, gick hon och öppnade den primitiva grovt uthuggna stendörren. Vad hon förstod av det mystiska ljuset var hon under sjön hon hade sett förut, och nu kunde hon lista ut att det var en liten bit upp. Under gårdagen hade hon varit för trött och för inne i sina egna tankar för att tänka på det. Precis när hon skulle gå ut insåg hon att hon kanske borde tvätta sig först och att hon dessutom fortfarande hade sin pyjamas på sig. Hon vände därför tillbaka och gick till den högra delen av salen där tvättrummet fanns.

Efter att ha tvättat av sig i ansiktet, borstat håret och tagit på sig ett par slitna jeans och en rosa luggsliten tröja gick hon ut ur rummet och började gå genom de labyrintliknande korridorerna. När hon efter att bara ha gått fel en gång kom upp till stora salen var den tom på sånär tre morgonpigga ravenclaware som skrattade högt och ljudligt åt ett skämt. De märkte inte ens att Durrabel kom in eftersom de var så upptagna med att prata och skratta, vilket hon var ganska glad för. Nu slapp hon den uppmärksamhet som hon hade fått under gårdagen. Hon gick fram och satte sig vid det tomma bordet och tog en rostmacka och bredde på rikligt med marmelad. På sin tallrik öste hon upp några perfekt stekta korvar och lite bacon. Pumpajuicen som hon tog smakade en aningen surare än vanligt, men annars var det en ganska lyckad frukost.

När hon var färdig vandrade hon förstrött ut på markena. Hon förvånades över hur stort det var, igår hade hon knappt sett någonting. Långt nere i kanten av en mörk skog låg det en liten stuga ur vars skorsten det kom små rökpuffar. Hon blev intresserad och beslöt sig för att det skulle bli hennes första mål att studera. Därför började hon gå ner för de stigen som som var gjord som en trappa.

När hon kom ner började hon med att titta in i skogen. Den var väldigt mörk, och spridda mystiska ljud kom från olika ställen. Hon förstod att det var det här som var Den Förbjudna Skogen. Hon var lite sugen på ett besök, men hon ville inte göra något otillåtet redan hennes första dag på slottet. Därför gick hon fram till stugan som omringades av trädgårdsland, en liten täppa och några pumpor. Hon blev sugen på att studera dem närmare och hon gick därför fram till dem.

Då hörde hon ett kråmande, som från en fågel, och tittade åt höger varifrån ljudet hade kommit. Hon ryggade bakåt när hon såg det märkliga djuret. Det såg ut som en häst till kroppen, fast det hade ett fågelhuvud och vingar. Hon hade aldrig sett något märkligare djur, men å andra sidan kunde man väl inte räkna med något annat i trollkarlsvärlden. Långsamt gick hon fram till djuret för att klappa det men sprang snabbt tillbaka när den ilsket höjde huvudet som om den skulle gå till anfall och kraxade argt.
-Vingfåle! hörde hon Hagrids dova och mystiska stämma säga medan hon såg honom komma utlunkandes.
-Jaha, det är du, tillade han när han såg Durrabel.
-Vad är det där för djur, sir? frågade hon nervöst.
-Det är en hippogriff. En slags blandning mellan häst och örn. Det finns några saker man ska tänka på med hippogriffer. Nummer ett är att de är stolta djur. Ska man hälsa på den måste man långsamt gå fram, buga sig, och vänta på att den gör det. Man ska alltid hålla ögonkontakt. Bugar den sig, då har den accepterat dig. Då ska du låta den ta första steget, artigast, och sedan kan du gå fram och klappa den.
-Vad händer om den inte bugar sig?
-Då ska du sticka därifrån väldigt snabbt. Vill du pröva?
-Kanske det.
-Äh, “kanske det”, kom igen nu!

Durrabel gick långsamt fram, höll mycket väl ögonkontakt. Allt gick bra och hon kunde gå fram och klappa honom.
-Ser du, det var ju inte så farligt!
-Nej… Kanske inte.
-Förresten, varför är du upp så här tidigt? Klockan är ju bara kvart över åtta!
-Nej, jag vakna tidigt, och sedan kunde jag bara inte somna om helt enkelt.
-Jaha, såpass. Lycka till med dagen och hoppas att du får det bra!
-Tack, sir.

Efter de orden fortsatte hon gå vidare och undersöka markena och slottet.

Osäker om jag lägger upp imorgon, det är skidtävling och packning inför fjällsemester, skolarbete... Ja ni fattar. Wotcher!

Ett nytt kapitel???!!!!! OMDRD (Oh My Dear Roger Davies) hur KAN du? Det var ju inte länge sen alls som vi fick ett nytt kapitel. SUPERBRA KAPITEL!!!!! VIMGFÅLE!!!!!! APROPÅ DURRABEL SÅ FINNS DET EN PÅ MIN KLÄTTRING SOM LIKNAR VOLDEMORT, ELLER HON ÄR IAF BLEK OCH TYP UTAN NÄSA. JAG FÖRESTÄLLER MIG DURRABELL SOM HENNE FAST LITE VACKRARE OCH MED BELLATRIXHÅR!!!!!! SUPERBRA!!!

Schysst du var då... Ser ut som Voldemort

Suuuuperbraaa!

Ååå vad jag har längat! Tack!!!!!!!!!!

Hon ser faktiskt lite läskig ut... Men hon är snäll

Jag bor närmare Borås faktiskt.

Har vecka 9

JÄTTEBRA!!! Hur kan du skriva så bra? Jag älskar din ff!! ♥
Men Durrabel verkar inte alls lika elak som Voldemort...

Kanske inte ennu