Nya halvgudar

"Hej", svarar Nathaniel med ett leende och reser sig upp. Han slår förläget bort blicken när Estelle ser på honom. Han vet inte riktigt vad han ska säga. En del av honom ville be om ursäkt för tidigare, men han visste inte riktigt vad hans skulle säga. Innan han hann säga något, tog Estelle till orda igen. Han log lättat när han hörde att Keiron ville hjälpa henne med hennes skulder. Nathaniel hade ju sagt till Estelle att Keiron skulle det, men han hade ändå inte varit hundra procent säker.
Hon verkade dock inte riktigt veta vad hon skulle säga, för hennes meningar hängde inte riktigt ihop. Men Nathaniel förstod ändå. Det handlade om hennes grejer som hon hade varit tvungen att lämna efter sig när de flydde igår.
"Då får vi väl åka och hem till dig och hämta det du behöver", sa Nathaniel, och log ett försiktigt leende. "Om du vill att jag ska följa med?"

Estelle log lättat då han sa så. Det var precis det hon ville men hon hade inte vågat fråga det.
"Gärna." sa hon lättat och log mot honom.
"Keiron sa att jag, vi inte kunde åka än. Han tyckte jag borde stanna ett tag." sa hon osäkert och såg på Nathaniel förstod inte vad hon skulle göra här. Keiron hade visserligen talat om träning men det var inget hon klarade av, det visste hon. Hon kunde inte ens springa utan att få andnöd.
"Nathaniel, varför är Keiron bekymrad över min mor?" sa hon oförstående, det var något Keiron inte ville gå närmare in på.

Nathaniel nickade. Han hade hoppats på att Keiron inte skulle låta henne åka iväg direkt. Hon var inte i form för att åka någonstans, speciellt inte när de antagligen skulle bli attackerade av monster så fort de klev utanför lägrets gränser.
"Det tycker jag som en bra idé", sa han och gav henne ett uppmuntrande leende. "Du är inte i form för att åka någonstans. Dessutom måste du få den där läkarundersökningen som jag lovat dig".
Hans leende bleknade när hon frågade hon sin mor. Han ville egentligen inte tala om det, speciellt inte om Keiron inte hade sagt något själv. För han visste inte, och om han berättade det lilla han visste om hur det brukar vara så skulle hon säkert bara bli upprörd.
"Här är ditt bälte", sa han istället och höll fram bältet. "Jag hoppas det passar"
Han log igen.
"Du måste vara hungrig, du har ju inte ätit något sen du vaknade", insåg han sedan. "Kom"
Han började gå mot mässpaviljongen.
"Vi äter lite lunch, eller frukost i ditt fall, och sedan måste du få en läkarundersökning", sa han bestämt. Han hoppades att hon inte skulle säga emot. "Det kommer gå bra", la han till med ett leende.

Estelle flinar till för Nathaniels skull, för att visa att hon inte tog illa upp.
"Det har du rätt i." sa hon erkännande och tog emot bältet. Hon visste att han undvek hennes fråga och hon undrade varför. Det hela gjorde henne nervös. Vad var det som var fel? Varför undvek alla det.
Hon satte i bältet i hällorna och drog i bältet.
"Tack, det passar perfekt." log Estelle mot honom. Hon ville veta om sin mor, men vågade inte fråga om det hela. Men leendet dog då han började tala om mat och läkarundersökning. Hon visste väl att hon behövde båda delarna, men det var att ta emot det som var svårt. Keiron hade sagt åt henne att hon måste lära sig, att de ville hennes bästa. Han hade sagt att alla var som en stor familj. Men Estelle hade ingen bra erfarenhet av familjer så hon visste inte.
Hon följde tillslut tyst efter honom till stället där de åt. Dock var de inte längre ensamma då det var lunch nu.

Nathaniel gav henne ett leende, innan han började gå mot lunchen. Det satt flera lägermedlemmar och åt, och precis som vid middagen så var man tvungen att sitta vid sitt eget bord.
Nathaniel såg att Estelle inte verkade så taggad på att gå och sätta sig själv vid Hermes bord. Han fick en idé.
"Plocka på dig lite mat, så kan vi gå och sätta oss nere vid havet", sa han. "Om du vill?" Han gav henne ett försiktigt leende.
"Jag kan berätta om din mamma", la han till, efter ha bestämt sig för att hon nog inte skulle må sämre ifall han berättade. "Det lilla jag vet"
Han hoppades inte att hon inte skulle få för höga förhoppningar, för det var inte mycket han visste. Ingenting om hennes mamma faktiskt, bara om hur det brukade vara.

Estelle ler lätt vid hans förslag.
"Får man göra så?" frågade hon och verkade för första gången ivrig på något. Hon visste att något var fel och gillade därför inte att sitta vid Hermes bord. Alla verkade veta om sina föräldrar men inte hon. Men hon ville veta, ville veta vad hon gjort fel.
Estelle la på lite mat, mer mat än föregående dag. Hon visste att hon borde äta mer och hon visste att Nathaniel var oroad för denna saks skull, varför han var det ens?
Hon offrar åter till sin okända moder och ber att hon skall avslöja sig.

Nathaniel skrattade åt hennes fråga. Med det var inget elakt skratt.
"Får och får", sa han och flinade och ryckte lite på axlarna. "Tror ingen kommer stoppa oss direkt"
Han gick till Apollons bord och plockade på sig en ordentlig portion. Morgonen hade varit lång, och han var utsvulten.
Han offrar lite snabbt åt sin far, ber honom att pressa vem det en var som var Estelles mamma att erkänna henne någon gång. Sedan går han bort mot Estelle igen.
"Kom", ler han och går bort mot havet. Han känner hur de andra lägermedlemmarna ser nyfiket efter dem, men han orkar inte bry sig. Någon busvisslar till och med. Nathaniel himlar med ögonen, men samtidigt är det någon som rör sig inom honom, något han inte riktigt kan placera.
Han sätter sig ner på stranden, och lutar ryggen mot en stock som ligger där.
"Slå dig ner", säger han, och stoppar in en gurkbit i munnen. Plötsligt kände han sig nervös. Vad skulle han säga egentligen? Han stoppar in en stor tugga i munnen för att slippa börja prata direkt.

Estelle kände blickarna efter sig och rodnade av busvisslingen. Vad det så folk trodde? Konstigt nog tyckte inte Estelle illa om att de trodde så. Det kändes bra på något underligt vis.
Då de kommer fram till havet sätter hon sig ner vid Nathaniel och blickar ut. Havet var i någon obestämd färg mellan blått och grått och solen sken mot dem eftersom det var mitt på dagen. Ett optimalt väder för bad och lek vid stranden.
"Det är vackert." log hon och tog en bit av kycklingen. Hon kastar en blick på honom och ser att han liksom henne är nervös.
"Brukar ens förälder avslöja sig?" frågar hon tillslut och drar handen genom håret. Hon hade haft en känsla att det var så även om ingen sagt det till henne. Hon hade även en känsla att hennes mor väntade med att avslöja sig, varför kunde kan dock undra.

Nathaniel sväljer långsamt, medan han samlar tankarna. Han ser ut över havet, det var en fantastiskt dag, men de var för tillfället själva på stranden. Hur ska han förklara det här på bästa vis?
"Jag vet inte hur mycket Keiron har berättat, men i somras stod det ett krig mellan gudarna och titanerna. Det var fruktansvärt, och vi förlorade många lägermedlemmar, men vi vann. Efter det har en del förändringar skett"
Han gjorde en paus och såg på henne. Det långa svarta håret glänste i solskenet. Han log.
"Innan kriget fanns det bara tolv stugor här på lägret, en för var och en av de tolv olympierna. Hermes stuga var på den tiden överfull, på grund av att alla barn till de mindre gudarna hamnade där. De fick aldrig en chans att bli erkända av sin gudomliga förälder. Det här vände många av dem emot oss, och många halvblod slogs på titanernas sida"
Nathaniel rös av obehag. Det hade varit fruktansvärt.
"Efter kriget så tvingade Percy Jackson gudarna att svära vid att alla halvblod skulle få bli erkända. Det är därför vi nu har byggt ut med nya stugor. Bland andra Hades, Iris och Hypnos har fått en stuga. Alla blir erkända i princip samma stund som de kommer till lägret". Han pausade igen och stirrade ut mot havet. "Förutom du..."
Han undrade hur hon skulle ta det och sneglade försiktigt på henne.

Estelle svalde och böjde sig fram så hennes ansikte doldes utav det långa håret. Dagen hade med ens förlorat sin skönhet tyckte hon och hon försökte kvävt få fram några ord.
"Jag förstår dem som gjorde det." sa hon bara grumligt. Hon visste inte mycket om allt det där än det hon läst i skolböckerna och det var inte mycket hon fått ihop. Men att inte bli erkänd men att ändå vara här. Hon visste att något var fel och att det var henne det var fel på.
Varför ville hennes mor inte veta av henne? Hennes far ville det inte, men hon hade alltid haft en förhoppning om sin okända mor.
Men de hade varit en hel grupp i att inte ha föräldrar, hon var själv. Men de hade ändå varit här länge, hon själv enbart någon dag.
Men ändå kände hon blickarna och att bo i Hermes stuga var en plåga hur snälla de än var. Hon hörde inte till dit och det kände hon.
Hon satt snart hopkurad men med ansiktet fortfarande dolt och med tårarna inom sig.
"Hur vet man om de erkänner en då?" frågade hon istället och försökte hålla rösten oberörd och stadig.