Medival Times [Öppet för alla]

Hon hade hängt vid dörren ett bra tag och hon kände hur yrheten svepte genom henne och hon tog ett djupt andetag.
"Flitch!" Hon stötte ut namnet och hon dunsade ner på golvet och blev sitandes och hon kved.
"kan du bara komma en stund? Jag är..." Hon slöt ögonen och lade armarna om sig och det röda håret föll ner i hennes ansikte. Ögonen tårades upp och hon drog ihop sig.

((jag kommer vara borta hela helgen hos min pojkvän ;D har saknat honom så ))

James tittade upp en sekund på kvinnan som höll på att göra sig redo för en fysisk koll, han tittade senare åter på flickan och blev lätt chockerad över hennes torra skratt, han skrockade lätt och började försiktigt röra handen mot hennes panna för att inte skrämma henne, han satte handen på hennes panna och kände efter, han uppskattade temperaturen och kände att hon var lätt kall av hennes hemlöshet i den kalla vår starten, han granskade hennes hud en stund innan han lutade sig tillbaka och suckade stolt, han lade bort handskarna vid sidan om sig och skrockade till.
''Inga tecken på pest, jag får läsa på lite, dina hostningar oroar mig men det ser inte ut som någonting för farligt.''
Han reste sig och gick bort till sitt arbetsbord, han tog fjäderpennan och dokumenterade ner sin senaste patient, allt han hade hittat eller inte hittat var ifyllt när han vände sig om mot den andra kvinnan, han log under masken åt hennes ändrade tankesätt och han granskade snabbt igenom hennes lår och armar från en bit bort, han upptäckte inga tecken på böldpest och nickade till.
''Var god och ta på dig kläder igen så ska jag undersöka dig för blodpest.''
Han gesterade till pallen och tittade på flickan klart menande att hon skulle akta på sig. Han hörde hur Rose ropade till och höjde ett finger för att visa att han behövde gå bort en stund, han tog av sig masken på vägen och såg Rose ligga vid dörren, han lyfte henne i armarna och lade in henne i sängen, han såg sorgset ner på henne och kände på hennes panna, hon var mycket varm, han suckade till, nästan en lätt flämtning medans han gick ut i arbetsrummet igen, han tog upp en duk, en skål kallt vatten och lite annat som han tog in i sovrummet, han ställde ner allt på ett litet bord bredvid sängen och satte sig på kanten, han doppade handuken och lade ner den över Roses panna.
''Jag måste se till dom andra, jag kommer snart, vila dig, jag anar en enkel feber men jag är osäker.''
Han reste sig och gick sorgset ut ur rummet, han tog på sig masken och gick ut till dom andra två.

Hon hade slutna ögon men hon kände när hon lyfftes upp och lades i sängen. Sakta öppnade hon ögonen och såg upp på James och såg väldigt trött ut. När han hämtade duken såg hon oroad ut men slappnade av när hon kände den svala fuktiga duken mot pannan och hon nickade svagt och slöt ögonen.
"Okej jag ska vila mig. Förlåt att jag störde dig." Hon somnade snart.

Hon var rätt snabb på att byta om och dra på sig bältet och fiskade sedan upp sin hätta som hamnat på golvet. Hon la upp det på sitt arbetsbälte och sin duk där bredvid också. Vid dunsen blickade hon lite mot det håll hon hört ljudet. Hon mumlade lite för sig själv och tittade lite mot Filtch när han plötsligt stegat iväg. Hon förde några hårslingor bakom ena örat medan hon blickade lite mot trappen och sedan suckade smått. Han verkade ha det gott ställt och ifall hon hade något sjukligt i sig så kanske han kunde bota det. Hon behövde vara frisk för att kunna jobba.

Sedan förde hon sina orangeröda ögon och betraktade kvinnan och log lite smått. Tanken att de på något vis satt i samma båt roade henne på något konstigt sätt, innan hon lutade sig bak mot britsen där hon stod..

Hanna var belåten av att det inte var pesten. Hennes liv må vara hemskt i mångas ögon, men det hade alltid sina ljusa stunder och hon var inte redo att lämna det ännu.
"Tack herrn, ni är alltför vänlig, ni behöver inte." sa hon och kom upp på fötter för att kvinnan skulle ta plats. Hon förstod inte varför han ville lägga ner tid på henne? Om hon nu inte hade pest, vad var hon då för intressant? Om han skulle läsa på verkade det som mer jobb, mer jobb för någon som inte kunde betala för sig, inte ge något.
Då han försvann drog hon sig bakåt mot båren och satte sig. Det var skönt att sitta, att vara i värme och att ha något i magen. Den varma måltiden lockade den med. Blicken går till kvinnan och handen till håret för att klia. Mannen kom snart åter och hon gissade att rösten tillhörde ytterligare en patient.

James suckade till vid Roses ursäkt, det var han som inte kunde vara där. Han skakade av sig det för nuet och gick ut till sina andra patienter, han nickade till mot kvinnan och satte sig på båren mitt emot henne. Han räckte fram handen mot henne och förde den över hennes huvud, han rörde ner den och granskade hennes hud, hon var ganska blek och sov under dagen, ganska oroväckande men inget för illa, han granskade henne en stund till innan han nickade till, han reste sig och gick bort mot arbetsbänken, han skrev ner lite detaljer om dom båda p å ett par pergament och drog sedan upp en bok om åkommor, han suckade till och gick bort till sin mannekäng, han drog av sig hatten och manteln, hängde upp nåda och tog sedan av sig masken and den tajta luvan han hade under, han vände sig mot dom båda och visade öppet hans slitna ansikte och gamla rufsiga, korta, svart-gråa hår.
''Ja, som sagt var... Jag är doktor James Flitch, jag skulle be er att stanna på en middag, det blir inte mycket men jag bjuder på det, jag skulle vilja be dig.'' Han pekade mot flickan som utgett sig för att vara pojke. ''Att stanna kvar här, du har ingen annanstans att gå och det är något med dig, jag vill ta reda på vad för din egen skull. Och för din del.'' Han vände sig mot kvinnan han nyss granskat. ''Är det helt fritt.''

"Jag har alltid varit såhär.." mumlade hon lite tyst medan hon blickade ned på båren. De orangeröda ögonen fick en lite bitter uppsyn innan hon tittade upp lite och han undersökte henne klart. Hon följde honom med blicken och sedan betraktade hon hans ansikte lite snabbt och mer nyfiket när han tagit av sig sin huvudbonad. Hon tittade ett lite längre ögonblick på huvudbonaden och sedan mot Flitch när han talade.

"Jag har lite jobb som jag måste ta hand om.. Ifall jag är fri att gå?.. Jag är inte sjuk?.." hon blev lite frågvis och andra tankar började smyga sig in i hennes tankar, när hon i grund och botten inte visste varför hon såg ut som hon gjorde.. Varför folk kollade så knepigt på henne ibland när hon såg ut att vara någon form av albino men samtidigt lite inslag av de oftast fräkniga och rödhåriga-människoslaget..
"Jag kan komma tillbaka." lade hon till och började ta på sig sitt arbetsbältet.

(( Måste logga, sömn är bra! ))

Hanna såg på mannen då han klädde av sig allt det svarta, tog av sig masken och hon för första gången fått se hans ansikte. Ett mjukt leende som verkade naturligt spred sig över hennes ansikte. Det fanns en riktig människa därbakom, hon var lättad. Men vad hade hon väntat sig? En demon? Nej, troligen inte, men hon var glad att han verkade mänsklig.
Då mannen erbjöd henne både mat och sovrum blev hon dock misstänksam.
"Har herr Flitch något annat i åtanke vill jag gå. Jag blev pojke av en orsak." sa hon, hon ville inte visa sig otacksam, men ville inte gå med på vad som helst. Hon ville inte åter sälla sig till kvinnorna som tvingades att sälja sig.
"Annars tackar jag dig för erbjudandet, ni är verkligen....." hon tystnade, fann inte orden för den tacksamhet hon kände mot honom. Att han brydde sig och ville henne väl. Hon ville inte visa det, men självfallet var hon orolig över hostningarna, att hon kände sig så slut och hade jobbigt med andningen.

James, nickade till och gick tillbaka till sin bänk, han avslutade en rapport snabbt genom att skriva ett resultat i slutet av det ena pergamentet. Han tog upp pergamentet i handen och lade ner det på en byrå bredvid bårarna. Han började gå ut i köket och snart kunde man höra hur han gjorde iordning något att äta.
''Där har du hela den skrivna rapporten över undersökningen! Den kan du ta med dig, om du alltid varit lika blek är det inget konstig med dig. Dock så råder jag dig att söka nytt arbete, pesten sprids lättast genom skadedjur och skeppen du är på är infesterade med råttor och fåglar. Kom ut hit, båda två, så kan ni få lite att äta.''
Han tittade ut genom fönstret mot kyrktornet och klockan, tiden gick och det var du närmare eftermiddagen, en sen lunch eller en tidig middag var frågan. Han hällde upp fyra skålar med soppa och ställde fram två på bordet innan han sköt ut stolarna, den en var lite större än den andra och han hoppades att dom skulle förstå vilken som var till vem. Han hörde den ena flickan från rummet och skrockade till, han ropade ifrån köket.
''Jag har redan en flicka i din ålder som ligger i rummet där borta, allt är för medicinska vägar enbart, om du fortfarande är misstänksam får du fråga henne när hon kommer tillbaka!''
Han tog två skålar och gick ut ur köket och in mot rummet där Rose låg.
''Ni får ursäkta, jag måste ta hand om min kumpan, eller försökskannin, eller... Det låter bättre med goda vän Rose, hon har en lita argare feber och hon är säkerligen hungrig, morötter är inte mycket, jag kommer ut snart.''
Han log lätt och nickade till innan han gick bort mot rummet och öppnade dörren med armen, han gick in och ställde ner en skål soppa på bordet, han tog den andra i knät och började äta av soppan medans han väntade på att Rose skulle vakna upp.

Hanna log åt hans ord och blickade bak på kvinnan. Hon gissade att kvinnan ville klä på sig själ, så med en artig nick gick hon mot köket. Hon hade sina maner och var väl på sätt och vis väluppfostrad trots sin brist på uppfostran och ett drägligt liv. Det vill säga att hon var artig mot dem som var det mot henne, som visade respekt och en förståelse.
Hon lät sedan sin mage och sin lukt styra sig mot köket och satte sig på stolen som var avsedd för henne.
"Då tror jag er herrn, jag tar gärna emot ditt erbjudande även om jag finner det märkligt. Men jag kan betala åter, städa, laga mat, hjälpa." mumlade hon med rynkad panna då han försvann. Hon gillade inte att stå i skuld till någon, då det kunde betyda att hon fick straff för det senare i form av något hon inte ville göra. Även hennes stolthet tog sig en törn vid att enbart få, oftast tog hon tiggandet som en sista utväg i överlevnaden.
Hon satt på sin pall och väntade in kvinnan, Tine som hon hette. Hon hade lagt mössan i knät, så det svarta håret stod åt alla håll och blev väl än värre då hon kliade.
Hon hade varit en söt flicka en gång i tiden, med rosiga kinder, ljus hy och långt korpsvart hår. Hon hade tjänat mycket då männen började intressera sig för henne och tur hade hon att hon inte blev med barn. Nu var allt helt annorlunda och hennes mor var en av alla offer i pesten.