~Kärlek i en Flammande Bägare på Hogwarts~ [PRS]

Penelope stoppar ner de böckerna hon behöver ha under hela dagen i sin axelremsväska. Hon stoppar även ner ett par extra pergamentrullar och ett extra block som är tomt ifall att de behövs. Man kan aldrig vara nog försiktigt, bättre att ta med för mycket. Fast, jag kommer nog få ryggskador efter denna terminen..... Hon ser på Jade som väntar på henne och slänger väskan över axeln.
"Varför in i hundan måste alla böcker i år sju vara så himla stora och tjocka? Kommer ju få ryggskador av detta konkande ju!" utbrister hon irriterat och suckar medan hon rättar till remmen där den hänger över hennes smala men muskulösa axel.

"Jo tack", suckar Jade till svar och tyngden från hennes egen väska blir mer och mer påtaglig, "Kanske är det vårt eget fel dock. Vi har en tendens att ta med oss allt", säger hon sedan med ett skratt när de lämnar sovsalen för att röra sig mot sin första lektion.
"Det är alltid bra att vara förberedd"

Penelope går bredvid Jade och nickar uppgivet mot henne medan hon himlar med ögonen.
"Jo, du har nog rätt men vem vill slösa tid på att springa fram och tillbaka till sovsalen hela dagen bara för att byta böcker liksom?" säger hon med undrande röst, men hon fortsätter prata så fort att Jade inte hinner svara.
"Det hade varit en annan sak om det varit som på akademin jag studerad vid fram tills jag började på Hogwarts, då hade man ju liksom skåp mitt i skolan så att man hade nära till böckerna oavsett vilken lektion man har men så funkar det ju inte hä-" Penelope tystnar mitt i sitt jämrande om sin tidigare skola.

Hon tar ett diskret tag i Jades rock och ser på henne, hon flackar med blicken mot andra sidan av korridoren där hon fått syn på professor Snape, som kommer gåendes i lika rasande fart som han alltid har, för att Jade ska se honom. Penelope vet ju hur mycket hon saknat deras mystiska professor.

Jade ser undrande på Penelope som ovanligt nog avbrutit sig mitt i en mening och följer sedan hennes blick. Med ens blir hon röd om kinderna och kan inte hindra att ett litet leende smyger sig över hennes ansikte. Severus är lika vacker som han alltid är med sina mörka ögon och rocken som flyter ut bakom honom när han rör sig genom korridoren.

Som vanligt bemödar han sig inte med att möta någons blick utan håller sin blick stelt rakt fram. Jade tar tillfället i akt och granskar honom så mycket hon kan, van vid att han inte ser åt någon. Utan att tänka på det försöker hon återigen fästa sin lugg bakom ena örat och sedan rycker hon till. Det är som att hennes rörelse på något sätt lyckats fånga hans uppmärksamhet och för ett ögonblick möts deras ögon. Hennes ansikte blir alldeles varmt och hon håller andan i väntan på att han ska titta bort. Hon kommer sig inte ens för med att ta ner sin hand som fortfarande är placerad vid örat. Men han ser inte bort. Inte fören han passerat dem i korridoren vrider han återigen huvudet rakt fram och fortsätter mot sitt mål, vad det nu än må vara.

Jade får påminna sig själv om att andas, tvingar ner sin hand och vänder sig långsamt mot Penelope. Hennes hjärta fladdrar.
"Vad hände precis?", viskade hon och ser med stora ögon på sin vän.

Penelope blir stum för ett par sekunder när hon bevittnar händelseförloppet som utvecklas framför henne. Professor Snape som aldrig någonsin ser på någon om han inte måste nästan stirrade på Jade. Penelope ser på Jade som är alldeles röd i ansiktet och hon ser nästan förlamad ut. Penelope blir glad för sin väns skull eftersom hon vet hur mycket hon längtat efter att få någon form av bekräftelse på att Snape vet att hon existerar.

Snape vrider inte bort blicken fören han gått förbi flickorna och till och med Penelope blir lite nervös, för Jades skull.
"Vad hände precis?" viskade Jade mot Penelope. Hon ser in i sin bästa väns ögon som är helt uppspärrade.
"Jag, jag vet faktiskt inte Jadis... Men, han såg på dig. Verkligen såg på dig." mumlar Penelope fram, Hon krokar igenom sin arm med Jades.
"Glöm inte andas gumman." viskar hon i Jades öra och fnittrar lite.

Jade tar ett djupt andetag efter Penelopes uppmaning och ler skakigt mot henne.
"Han såg på mig. Han såg verkligen på mig.", sade hon och upprepade Penelopes ord, oförmögen att ta in dem, "Men han ser aldrig på någon. Någonsin."

Plöttsligt spärrar hon upp ögonen och jämrar sig
"Usch, jag måste ju ha sett hur fånig ut som helst! Varför måste jag alltid rodna?"

Penelope kan inte hålla sig, hon fnittrar åt sin vän som nu ser alldeles bedrövad ut.
"Jadis! Det är underbart söt när du rodnar! Vilken kille som helst skulle falla för de där rosiga kinderna ju!" säger Penelope glatt och uppmuntrande. Hon kramar Jades hand och rundar korridorens hörn.
"Kom igen Jade, det var väl inte så farligt? Jag menar, han såg ju faktiskt på dig. Hade han inte gillat det han sett på så hade han nog bara slängt dig en blick men han mer stirrade på dig ju gumman! Jag menar, du har ju... Du vet... I flera år nu. Va glad gumman." Penelope ser på sin bästa vän och ger henne ett jätte stort leende.

Lugnad av Penelopes ord tillåter Jade att händelsen sjunker in och känner hur lyckan över det ofattbara sprider sig inom henne. Lyckan blommar ut i form av ett stort strålande leende. Ett skratt bubblar fram och hon kan inte hindra sig från att ta ett litet glädjeskutt mitt i ett steg som får hennes lockar att dansa.

"Åh, Pene, det är ju fantastiskt. Han såg mig. Nog måste han veta att jag finns när han såg på mig så. Jag önskar fortfarande att jag inte hade rodnat men det tänker jag inte bry mig om!", orden forsar ur henne, "Jag bara längtar tills lektionen sedan. Kanske ser han på mig igen. Kanske. Åh, det har kommer vara en bra dag, det känner jag på mig!"

De kommer äntligen fram till salen där försvar mot svarkonster ska hållas och Jade lugnar ner sig, men kan inte sluta le.

Penelope ler mot Jade som ivrigt och upphetsat nästan skuttar fram medan hon bubblar av energi. Det känns så bra att se dig så glad gumman... Du förtjänar all glädje men om Snape någonsin gör något för att skada dig så kommer jag jaga honom till världens ände. Tänker Penelope, men det är inte vad hon säger.
"Åh gumman, jag är så himla glad för din skull nu. Jag tror, att detta året kommer bli det bästa vi haft!" utbrister Penelope och hon ser mot sin bästa vän innan de vandrar in i klassrummet som står tomt. Det är 10 minuter kvar tills lektionen ska börja vilket passar Penelope alldeles utmärkt eftersom det då finns tid att sätta sig ordentligt och få upp alla papper och böcker så att man är redo för lektionen.

"Så, vart vill du sitta? Längst fram som vanligt?" frågar Penelope och vrider sedan tillbaka huvudet framåt för att se vart hon går. Hennes hår faller ner för hennes ena axel och hon stryker irriterat bort det så att det hamnar på hennes rygg istället.

Jade nickar och fortsätter prata medan de slår sig ner på sina vanliga platser.
"Ja, det tror jag också att det kommer bli! Det måste det bli. Och med turneringen och allt så kommer det nog att bli extra spännande!",

Hon ler fortfarande och börjar raskt plocka fram allt hon kan tänkas behöva under lektionen. Än så länge är hon och Penelope de enda i salen. De brukar alltid komma först.
"Hur tror du Moody kommer vara?", frågar hon Penelope när hon radat upp allting så som hon vill ha det på bordet framför sig.