TEENS IN THE WILD (Öppet roll 10 rollare)

Summer:
Jag skriker när vi landar och kryper mödosamt ut ur planet.
Mitt ben värker och jag ser att det är brutet.
Jag biter mig i läppen och sätter mig på en sten.
Bakom mig ligger en död kropp.
" Clary!"
Skriker jag
Jag haltar dit och sjunker ner framför hemma fötter.
En ensam tår faller ner för min kind.
Jag skriker och lutar huvudet mot hennes svala kropp.
Min ända vänn!

-Zoey -
När planet kraschar skriket jag av fasa , jag har aldrig gillat flygplan. Väl nere på marken är det fullständigt kaos, så jag gömmer mig bakom några buskar för att försöka sansa mig.

Jag tar omtumlat av mig säkerhetsutrustningen. Planet störtade på sanden, och brinner lite grann. Jag hoppar snabbt ut ur planet. Och då ser jag det. Vi är omringade av vatten. En ö. Och ingen annan människa eller tecken på någon annan form av civilisation så långt ögat kan nå.

Kim:
Det smäller till. Det hörs ljud av krossat glas. Gröna långa grenar och blad skjuts in genom rutorna. Det är fruktansvärt att se hur vissa blir genomborrade av grenarna. Jag får en känsla som uppmanar mig att spy men jag motstår det. En konstig tanke men som får mig att acceptera faktumet åtminstone lite grann är i alla fall att en del av de som blivit spetsade faktiskt redan var döda när det hände.
Det verkar lugna sig men jag fortsätter ändå in till piloten... som jag finner har åkt framlänges. Först ser det bara ut som om han svimmat men sen ser jag att hans nacke är bruten. Han klarade inte av smällen.

Jag känner mig på något sätt lugn. Väldigt lugn. Först är jag förvånad över min sinnesstämning men sedan känner jag hur det är som om någon stryper mig. Jag får inte luft. Jag känner också hur någonting skulle trycka in mot bröstkorgen och jag känner mig helt blek. Tankarna susar i huvudet som många biljakter på en och samma gång. Jag känner mig snurrig. Mina ben vill inte ta mig framåt och jag faller ner på knä, skrikandes och jag drar mig själv i håret.
Jag tittar upp. De som ser mig stirrar på mig som om jag skulle vara galen. Är jag det? Tänk om jag faktiskt blivit galen? Är det sånt här människor blir inlagda på mentalsjukhus för?
Nej... fokusera! Det jag upplever nu är psykisk trauma och chock. Jag har fått en panikattack. Jag söker i huvudet och minns att det är viktigt att hålla sig varm när något sådant inträffar. Jag kryper fram till min väska som nästan är helt krossad av det tunga taket. En varm filt som nästan är helt fri från hål sveper jag om mig. Sedan stirrar jag upp genom hålet i taket och ser många olika nyanser av grönt.
Det slår mig att vi måste ha kraschat i en regnskog.

~Phillip~
Jag och springer ut ur planet och ställer mig vid gruppen som har samlats, vid min förskräckelse är josef inte där jag springer in i planet igen och Ropar:
-JOSEF! VAR ÄR DU!?
~josef~
Jag springer bort till pilotens hytt och ser en blodig kropp, jag checkar snabbt att motorn inte håller på att explodera och springer tillbaka ut ingen. jag möter Phillip halvvägs ut och tillsammans springer vi ut igen. Motorn var inte på väg att explodera som tur var, men när jag kom ut så såg jag nåt förfärligt, planet låg precis till gränsen att falla ut för ett stup, jag skrek så högt jag kunde:
-ALLA UT! PLANET HÅLLER PÅ ATT ÅKA ÖVER ETT STUP!!!

Summer:
Jag bryr mig inte om något jag kollar upp på Clary igen.
" Snälla var inte död inte död !nej nej !vakna!"
Säger jag panikslaget med en skrikande röst
Jag håller i hennes arm som om hon skulle kunna springa iväg.
Jag tänker aldrig lämna henne aldrig någonsin!

~Kimera~
Med Scout-halsduken knuten för munnen och näsan som skydd mot röken söker jag med blicken efter Zoey och Emma, och plötsligt får jag syn på Emma. Jag springer fram mot henne, men jag snubblar och när jag rest mig upp igen så ser jag henne inte mer. Istället ser jag något rött bakom en buske, och efter några sekunder fattar jag att det är Zoey som tagit skydd. Jag skyndar mig dit och hukar bakom busken bredvid henne.
"Har du sett Emma?" frågar jag.

-Zoey -
"Nej" svarar jag Kimera
"Hon kanske är kvar i planet"