Cowboys and indians

Dave skrattade lite och höjde på ett ögonbryn. "Är det?". Han antog väl att han fick göra som barnen ville. Han följde med henne ut ur tältet och mötes faktiskt av en skock med barn som såg storögt upp på honom. Ingen verkade vilja prata riktigt så han bara följde dem till en eld där de satte sig och tystnaden fortsatte, Dave visste inte vad han skulle säga.

Aiyana skrattade lätt.
"Inte var dag vit man kommer i fred." sa hon med snett leende och såg på barnaskocken som samlades vid Dave. Några petade förundrat på hans vita skinn. De flesta var så små att de inte börjat med kläder ännu andra hade bara koltar. Tillslut kröp en liten naken indianflicka på högst fyra år upp i hans knä och drog honom i håret.
Hon skrattade förtjust då hon märkte att det var äkta.
Barnen skrattade och sa om och om igen sol på deras eget språk.
"Barn säga Sol, Sol för vit mans hår." sa Aiyana förklarande åt honom.

Dave skrattade lätt han med då de petade på honom och lät de hållas. Han var något förundrad över hur lite klädda de var, en del nakna till och med. Om ett barn, även om det var nyfött skulle komma ut naken med sina föräldrar skulle det bli ett ramaskri och även fast den var så liten skulle man säga att det var oanständigt. Men inte här.
Han såg förvånad ut då flickan kröp upp upp i hans knä och drog honom i håret. Han gnuggade sig lätt i hårbotten men skrattade han med. "Ja, det är blont" sa han sedan och flickan kröp ner och en annan kröp upp igen och drog också i hans hår. Alla var nyfikna. "Nästan alla har blont hår där jag kommer ifrån".

Barnen stojade omkring honom och kvinnorna höll ett vakande öga på sina små medans de gjorde ordning i lägret. De var också nyfikna men höll sig i bakgrunden.
Det syntes nu varför Aiyana varit så nervös innan då hon inte hade något för händer. Här var kvinnorna aldrig stilla, inte ens då männen var borta. Det fanns mycket att göra för att sköta ett helt läger.

Dave lät barnen hålla på och stojade så gott han kunde med dem. Han svarade på deras frågor och lekte med dem och hade faktiskt riktigt kul. Han älskade barn, och hade alltid gjort det. De var oskyldiga, glada och alltid nyfikna. Tillsist började han bli trött dock och reste sig. "Ledsen, men jag måste vila nu".

De hade börjat med maten och Aiyana kastade en blick på Dave.
"Aiyana kommer med mat." sa hon, om han ville vila i tältet menade hon. Men först gav de barnen, det blev en liten annorlunda ordning då männen inte var där. Sedan skulle de faktiskt vila, Aiyana kände sig trött efter den sömnlösa natten och uppskattade det.

Dave nickade tacksamt och gick tillbaka till tältet. Han var varm och trött efter att ha lekt med barnen, rent av svettig. Så han drog av sig skjortan och bestämde sig för att dra av sig byxorna också så han bara hade underbyxorna och lutade sig mot pinnen och slöt ögonen.

Aiyana kom snart in med mat men stannade upp vid hans avklädda uppenbarelse. Inte för att hon var ovan vid avklädda män, bodde man som de gjorde undvek man inte nakna kroppar eller andra intima saker. Men hon hade inte sett honom så avklädd, hon trodde inte de vita gjorde så, de jade alltid så mycket på sig.
"Mår bra? Mår Dave bra?" frågade hon och ställde maten framför honom samt mer smärtstillande te.

Dave hade nästan glömt bort att hon skulle komma med mat då hon väl kom in. Han ryckte till och satte sig upp ordentligt och såg upp på henne. "Jag mår bra" sa han och tog först teet och svepte det i sig. "Jag är bara varm". HAn började sedan äta sakta och såg på henne. "Ska inte du ha någon mat?" undrade han och drog skinnet över sig så han doldes något.

Aiyana kom fram och la en hand över hans panna, han var varm, han borde inte ansträngt sig så.
"Förlåt, Aiyana borde inte sagt åt, barn träffa dig." sa hon bekymrat och drog handen oroligt genom håret. Det var hennes fel om han hade överansträngt sig och skulle få feber.
"Aiyana ordnar med mer te, mot feber." mumlade hon och kommer snabbt på fötter men skakar på huvudet åt hans fråga.
"Kvinnor äta sist, först män, sedan barn, kvinnor efter dela på om det finns över." sa hon. Oftast fanns det så det räckte gott och väl, ibland inte.