Daemons(Southafrica)

Eleonora kunde inte låta bli att skratta hon med. Det var alltid något, han var trevlig och han hade faktiskt räddat henne. Inte alla skulle ha gjort det, en del skulle nog ha hjälpt mannen till och med. Hon lyssnade sedan på honom och nickade sakta, han hade gjort dem en stor tjänst. "Ni har gjort mig en stor tjänst, men jag tror inte min familj kommer belöna er så mycket".
Men hon var inte elak människa, hon hade mycket pengar. Så hon drog fram sin börs ur väskan och öppnade upp den. "Jag ska såklart betala, ni kan få allt jag har här, det kanske inte är alltför mycket med...". Hon tömde innehållet från början i hans hand. Det var flera tusen dollar, det skulle räcka åt enkel mat åt en familj i två månader plus värme och kläder. Minst. Hon log sedani nnan hon stoppade börsen i fickan. "Tack så mycket igen, jag borde kanske gå nu...".

"Mi-Miss...", stammade Benjamin medan han stirrade på sedlarna i sin hand, "Jag vet inte vad jag ska säga, jag... Hur ska jag någonsin kunna tacka er?"
Han såg upp och ville nästan kyssa henne rakt på läpparna utav glädje.
När hon sade att hon borde gå nickade Benjamin förstående.
"Javisst, mylady, miss Eleonora Starw! Ert namn kommer jag aldrig glömma. Ni är kvinnan som räddat mitt liv!" Han kunde inte låta bli än att le. Han hade aldrig varit lyckligare.

Eleonora log stort, hon hade inte väntat sig att han skulle bli så glad, men det glädje henne att han blev så glad. "Ni behöver inte tacka mig, nu är vi kvitt" sa hon bestämt och borstade av skräp från sina kläder. Hon fortsatte att le och nickade. "Så lite så, jag hoppas ni har nytta av dem. Slösa inte bort på sprit bara" sa hon då hon visste att många gjorde det. Sedan vände hon sig om och gick ut ur gränden och hemåt.

Eleonora hade varit ute nästan varje dag sedan hon träffat Benjamin. Hon hade dock alltid valt kläder som drog mindre uppmärksamhet till sig sedan incidenten med mannen. Hon hade alltid träffat Benjamin, stött på honom, talat vid lite och sedan gått. Nu var hon ute igen, mindre fina kläder som vanligt, men hon hade halsbandet hon fått av Adam runt halsen. Hon suckade lätt medan hon satte sig på en bänk. Hon hade inte sett honom sedan han kom hem till henne. Ville han inte träffa henne längre?

Benjamin, iklädd nya skor istället för hans gamla, väl ingående skor, sken upp när han fick syn på Eleonora. Han trivdes med deras pratstunder som började bli allt djupare ju bättre kompisar de blev.
"Känner jag dig?" frågade han henne med ett leende och slog sig ner på bänken bredvid henne, "Ni må vara en vacker dam. Varför har jag aldrig träffar er förut?"
Han höll en liten skinnpåse i ena handen och det klirrade från mynt däri. Han höll upp den lite grann med tindrande ögon.
"Jag släpper inte denna ur sikte! Och tro mig, ingen av dessa mynt har bytts ut mot rusdrycker - som du sa var ditt enda krav."
Han gjorde en liten paus.
"Väntar ni fortfarande på er drömprins?" undrade han.

Eleonora sken faktiskt upp lite då hon fick syn på Benjamin och vinkade lite mot honom. Hon glömde faktiskt bort Adam för en stund, hon gillade verkligen att umgås med Benjamin, de hade börjat bli bra vänner.
Hon skrattade då han kom fram och gjorde plats åt honom på bänken vid sig. "Jag vet inte, ni har väl inte sett upp tillräckligt" sa hon med tindrande ögon och såg på skinnpåsen med mynt i. Hon skulle kunna ge honom mer pengar, men visste att det var bättre att vänta ett tag. Hon ville inte få honom att tro att hon altlid kunde försörja honom. "Det är bra" sa hon sedan.
Hennes glädje försvann snabbt då han nämnde Adam. Hon nicakde sakta och såg ner i marken och suckade djupt. "Jag antar det, jag har inte sett honom på mer än en vecka nu". Det kändes som han glömt henne. Hon visste att det fanns anledningar till att han nog inte kunnat träffa henne, men hon kunde inte få de negativa tankarna ut ur huvudet. "Men ni är här i alla fall" sa hon sedan och log svagt och såg upp på honom.

"Han dyker upp innan ni vet ordet av", försäkrade Benjamin, "Jag känner det på mig!" Han försökte muntra upp henne genom att le brett. "Han som miss förälskat sig i verkar vara en bra man..."

Adam, iklädd en vit skjorta, en svart väst över den, ett par bruna chinos och svarta polerade skor på fötterna, promenerade rask över gatstenarna med känslan av längtan i bröstet. I huvudet vandrade tiotals olika hälsningsfraser som han kunde välja mellan. Vad skulle han egentligen säga till Eleonora om de möttes? Goddag, minns ni mig?
Han var nästan säker på att de skulle träffas snart, men mötesplatsen var obestämd och det oroade Adam om han skulle hitta den unga kvinnan han saknat något obeskrivligt.
Snart hade benen fört honom till ett mellanstort torg där det vimlade av folk och Adam gjorde en snabb genomsökning med blicken över platsen. Ögonen fastnade plötsligt vid en kvinna och i samma ögonblick rusade hans hjärta upp sig.
Där satt hon.
Lika vacker som han mindes... Om inte ännu vackrare? Adam lade märke till att hennes kläder inte var särskilt eleganta som de brukade, vilket var ett smart drag. Flera faror befann sig där man minst anade det.
Med ett lekande leende på läpparna tog han sig fram genom folkmassan, men halvvägs dit tvärstoppande han. Bredvid henne satt en man han inte hade sett tidigare. De pratade glatt och flera leenden byttes mellan de båda.
En våg av svartsjuka drog över Adam. Hans egna leende var som bortblåst.

Eleonora log svagt mot Benjamin. "Tror du det?". Hon hoppades det, hon saknade Adam något förfärligt, hans kyssar, hans kramar, allt. De hade inte setts sedan den där natten, inte hörts av alls. "Han är underbar" suckade hon drömmande.

Hon hade inte kunnat låta bli förut utan berättat om Adam för Benjamin, hur deras familjer var emot varandra, hur de träffats och allt. Och nog ar hon gaska förälskad i honom, han var en som var återkommande i hennes tankar. Men även om hon var förälskad var hon orolig, vad skulle hända om deras familjer kom på dem? Om han inte ville träffa henne mer? Hennes hjärta skulle gå i tusen bitar. Han var den första hon vågat skänka det åt.
Hon fortsatte prata glatt med Benjamin och höll Rey i famnen och strök honom över pälsen. Hon var just påväg att säga något då hon kände att någon tittade på henne. Hon vred på huvudet och fick syn på Adam. Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon stirrade på honom medan ett leende spred sig över hennes läppar. "Där är han" viskade hon och satte Rey på axeln. Hon ursäktade sig snabbt för Benjamin innan hon tog sig fram till Adam. Hon hade inte märkt att han stannat.
Eleonora kastade sig i famnen på Adam, kramade om honom hårt och länge. "Åh Adam, jag har sakant dig" mumlade hon mot hans bröstkorg och märkte inte att hans leende var borta. "Jag har väntat på dig". Hon såg upp och log lyckligt och stort.

Adam stod som förstenad när Eleonora slängde sig om honom. Istället för att besvara kramen lade han istället händerna vid hennes sidor och försökte putta henne undan sig. När hon såg upp mot honom mötte han inte hennes blick, utan såg istället bort mot mannen på bänken som tittade på dem.
"Jaså", sade han likgiltigt, "Väntat med mannen där? Och vad har ni gjort för att fördriva tiden, Miss Starw?"

Eleonora kramade honom än då hon kände att han inte kramade henne tillbaka. Och just då hon skulle släppa puttade han henne ifrån sig. Hon stirrade upp på honom chockat och förstod inte alls varför han gjorde så. Vad hade hon gjort för fel? Och då sa han det. Hon såg tillbaka mot Benjamin en stund där Adams blick låg. “Ja, jag har pratat med honom. Det är Benjamin” sa hon och lät sårad. Över att han knuffat iväg henne så. “Jag har väntat på dig nästan varje dag här i mer än två veckor, längtat efter dig. En dag försökte en man ge sig på mig, då räddade Benjamin mig och vi blev vänner. Därför pratade vi”. Hon la armarna om sig själv. “Jag antar att du har kommit hit för att säga att du inte vill träffa mig va?” sa hon sedan lågt och sorgset. Hon trodde det då han bara knuffat ifrån sig henne och varit så kall. “Jag ska inte störa dig då mer” sa hon sedan och vände ryggen mot honom. Men tårar dök upp i hennes ögon innan hon hann vända sig om. Hon stod kvar där och försökte förgäves torka bort tårarna.

Adam, förblindad av sin svartsjuka, hade svårt att tro henne.
"Jag kom i alla fall inte hit för att se dig med en annan man!" fräste han, "Spela oskyldig bäst du vill, men misstro inte mitt sinne - det är skarpare än vad du antagligen tror", sade han ovänligt.
Han stegade förbi Eleonora och stannade framför mannen, var det Benjamin han hette?
Benjamin, som inte hört vad de snackat om - men som insåg att Adam var rysligt arg och hade fått Eleonora i tårar - sträckte förvirrat fram handen för att hälsa. Adam tog inte emot den.
"Jag vill inte höra vad du och Eleonora har gjort under er tid tillsammans, men jag råder dig att i framtiden hålla dig undan från henne", sade han sammanbitet. Benjamin mötte oförstående hans blick.
"Lyssna, jag tror du har missförstå-", började han, men avbröt sig själv då Adam vände honom ryggen.