Ps mellan Syrup

Jag kollar gråtandes efter honom.
- Är du och nya killen ihop? frågade Mimmi.
- Ja, grät jag.
Mimmi kramade om mig och jag grät mot hennes axel.
- Han verkar inte vara en sån bra pojkvän om han går iväg när du är ledsen, sa Mimmi.
- Han kanske inte är van vid sånt, grät jag.

Jag kollar mig i spegeln, och hatar det jag ser. En person med röd ögonvita och blå ringar runt ögonen. Det är jag. Har jag alltid sett ut så här? Så här katastrofabel? Eller är allt på grund av händelsen nyss? Jag blir alldeles tokig på mig själv. Att jag aldrig kan göra någonting rätt! Jag blundar hårt och kramar om handtagets kanter samtidigt lika hårt, tills jag lugnat ned mig. Jag vet inte hur lång tid som har passerat, men jag ser mycket stabilare ut, och ögonen är inte lika röda längre. Jag tar ett djupt andetag, drar handen genom mitt hår och börjar sedan med oro i magen gå tillbaka till rummet där jag lämnade de två tjejerna.

- Men det betyder inte att man ska lämna sin tjej när hon precis har fått veta något sånt här hemskt, sa Mimmi.
Jag torkade tårarna.
- Vet Marie om det? frågade jag.
- Ja det vet hon men hon brydde sig inte ett skit, sa Mimmi argt.
Jag reste mig upp i soffan.

Jag stiger in i rummet och får se Isis som precis rest sig från soffan. Jag får ett besvärat ansiktsuttryck och hoppas att hon förlåter mig ändå även fast jag bara stack iväg sådär. Med trevande steg går jag sakta fram till dem och utan att veta riktigt vad jag ska säga eller göra omfamnar jag henne ömt.

Jag tryckte mitt huvud mot hans bröstkorg.
- Lova att aldrig lämna mig, mumlade jag.
Jag kollade upp på honom.

"Hur menar du med att lämna dig?" frågar jag, som inte kan stå för något som jag inte vet vad det innebär

- Göra slut, sa jag.
Jag gosade in mig i honom.
- Jag skulle inte klara av att förlora dig, mumlade jag mot hans bröstkorg.

"Jag kan inte lova något, men jag gör det inte i första taget" säger jag och vilar min kind mot hennes huvud.

Jag log och kysste honom.
Mimmi kollade på oss.
- Ni är ju söta ihop, sa Mimmi glatt.

Jag hade helt glömt bort hennes tjejkompis och rodnade igen av situationen. Iris är min första flickvän och jag börjar med att fritt visa upp det för alla? Det låter inte riktigt som min stil... men vad är egentligen min stil? Har jag förändrats någonting, på bara en dag?
Jag besvarar kyssen men låter den inte vara alltför länge