En magisk romans

KAPITEL NIO: CHOCK
DEL ETT

Azizas perspektiv

Mitt i natten väcks jag av ett ljud från uppehållsrummet och sätter mig genast upp. Min första impuls är att väcka Sarah, men hon betedde sig underligt när hon kom tillbaka från professor Zarco, och jag tänker att det kanske bara är bäst att låta henne vara. Jag drar på mig min kappa över pyjamasen och smyger ner för trappan, men stannar halvvägs. Jag hör röster.
"Varför måste du vara så klantig, Slingersvans? Tänk du väckte någon." Det är James röst, och jag försöker skymta honom och Peter genom halvmörkret utan att de ska se mig.
"Reparo", säger Peter och riktar sin trollstav mot en vas som ligger i bitar på golvet. När den är reparerad igen och står på sin hylla ger han ifrån sig en liten suck. "Förlåt", säger han. "Var är de andra? Är de framme än?"
"Ingen aning", säger James och tar fram ett pergament ur fickan. "Jag svär högtidligt att jag har något rackartyg i kikarn", säger han tyst och vecklar ut pergamentet. Jag kan inte se vad som står på det i mörkret, men antar att det är någon slags karta när James utbrister:
"De är snart framme. Bra. Färdig med fuffens!"
"Tror du verkligen att det här är en bra idé?", frågar Peter tyst medan James viker ihop pergamentet. "Att Sirius ska vara med honom ensam när han förv..."
"Sch!", säger James skarpt. "Tänk om någon skulle höra dig. Dessutom kommer vi hinna dit. Det är ju inte vårt fel att de inte väckte oss, eller hur?"
"Du har rätt, men jag kan väl prata så mycket jag vill? Det är ju tomt här." Peter slår ut med armarna och jag ser till att inget av mig syns.
"Tavlorna har också öron", svarar James bara och tar med sig Peter ut ur rummet. Jag följer efter med några meters avstånd. Hela vägen ut till skolområdet lyckas jag följa efter dem genom att hålla mig knäpptyst i skuggorna. Jag måste se vad som försiggår, för det här är inte normalt. Jag vet att James och Peter planerar något, och jag vet att Sirius är med på det.

Ny läsare! Vill har mer!!!!!!

KAPITEL NIO: CHOCK
DEL TVÅ

Azizas perspektiv

James och Peter styr kosan mot Det piskande pilträdet, och av någon anledning slår det inte våldsamt mot dem, utan står alldeles stilla. Jag ser hur James böjer sig fram och säger något till Peter, som nickar. De går in i ett hål vid trädens rötter. Jag ser tveksamt efter innan jag till sist bestämmer mig för att våga följa efter dem. Jag går ner i den trånga, smutsiga gången, och ser till att hålla avstånd till dem då vi rör oss upp för en sluttning. Jag kan se ett rum framför mig, men jag hör också ljud där inifrån. Ett blodisande skrik skär genom luften och jag blir genast rädd. Skuggan av en jättelik gestalt reser sig över en stor, svart hund och James, som plötsligt är en kronhjort. De försöker hela tiden hålla den jättelika gestalten från att attackera den andra. Jag står som förstenad i dörröppningen tills dess att hunden ser mig. En sekund senare är det inte längre en hund jag tittar på. Det är Sirius. Han skyndar sig fram mot mig och lägger en hand på vardera mina axlar. Sedan ger han mig en lätt knuff åt det andra hållet. Jag kan se hur varelsens ansikte vänds åt mitt håll.

"Vad gör du här? Spring!", skriker Sirius, men jag kan inte röra mig av chocken. Sirius bara skakar på huvudet och blir återigen den svarta hunden. Han ställer sig mellan mig och varelsen när den försöker attackera mig, och plötsligt får jag tillbaka min handlingsförmåga och flyr, vettskrämd över vad jag just har bevittnat. Ändå verkar det inte vara slumpen att Sirius, Peter och James är på samma plats som varelsen. Det här känns planerat, men varför man vill planera att möta en best som den jag just stött på kan jag inte förstå. Jag ligger och grubblar på nattens händelser i min säng enda tills solens strålar strömmar in i gardinerna och de andra går upp för att klä på sig. Jag går inte upp, utan ligger kvar och låtsas att jag sover. För tillfället är det enklast så.

Jätte bra

FANTASTIC!!!

Super!!!

Super! fast egentligen är ordet super alldeles för lite för att beskriva hur bra det här är.

Awesome!

Ett lite längre kapitel nu. Hoppas ni orkar läsa. Enjoy!

KAPITEL NIO: CHOCK
DEL TRE

Azizas perspektiv

Hela förmiddagen ligger jag i sängen och funderar över allt som skett. Till sist tar jag upp en bok jag har om magiska varelser och studerar bilderna noga för att se om jag kan hitta vad jag såg i Spökande stugan, men det är inte förrän jag kommer till näst sista sidan som jag känner igen bilden. Överst på sidan står rubriken Varulv i stora, gröna bokstäver. Var det en varulv jag stötte på igår? Var det Peter som förvandlats? Jag såg ju aldrig vart han tog vägen efter att vi anlänt till huset, så det skulle kunna vara han. Jag funderar över möjligheten en lång stund innan jag inser att det inte passar ihop med resten av gårdagens händelser. Peter och James hade talat som om varulven redan var på plats i Spökande stugan tillsammans med Sirius medan de fortfarande var i Gryffindors uppehållsrum. Jag försöker lägga ihop mina ledtrådar. James, Sirius och Peter kan inte vara varulven, eftersom jag såg de på en annan plats samtidigt som varulven blev förvandlad från människa eller såg de slåss mot den. Det måste vara Remus, och det måste vara därför mötet var inplanerat. De kanske gör det här varje månad för att hindra Remus från att skada sig själv.

Insikten gör mig som förlamad av skräck, men jag hinner inte reagera därefter förrän Sarah kommer in i sovsalen.
"Ska du ligga där hela dagen eller?", frågar hon glatt. "Kom igen, vi kan ha lövkrig."
"Värst vad du är glad", säger jag frågande men får inget svar. Jag känner på mig att det är något hon inte berättar för mig. "Jag måste berätta en sak för dig", tillägger jag och tecknar åt henne att komma närmare. Sarah sätter sig på min säng, och jag tar ett djupt andetag. Det känns som om jag förråder Remus genom att berätta det här, men jag måste, och om någon kan hålla en hemlighet så är det Sarah.
"Remus... Ja, han är... Han har lite problem."
"Vad för slags problem?", frågar hon genast, men jag vill inte säga det rakt ut.
"Du vet... problem en gång i månaden", svarar jag, och hoppas att Sarah förstår vad jag menar, men hon ser bara bestört på mig.
"Va? Har han mens?", frågar hon och jag kan inte låta bli att flina åt den befängda tanken.
"Nej. Det har han inte", säger jag bara. Sedan berättar jag allt som hände. När jag har berättat färdigt sitter Sarah med öppen mun.
"Vad ska du göra nu då?", frågar hon. "Ska du konfrontera Remus eller ska du prata med Sirius om saken?" Jag tvekar en stund. Eftersom jag är helt säker på att Sirius såg mig i Spökande stugan, och eftersom han vet att jag såg allt som hände så vore det nog bara dumt att inte prata med honom om det, även om jag måste erkänna att jag är nu är lite rädd för Remus.
"Jag ska nog prata med han så snart som möjligt", säger jag eftertänksamt. Sedan ler jag kort. "Honom, menar jag."

Såå sjukt bra!!