Piraternas fånge(PRS)

Mona blev en aning blek då kaptenen sa att Pete skulle ta hand om henne. Hon litade inte på honom, han hade försökt ta varje tillfälle i akt att...Göra hemska saker med henne hon inte ens ville tänka på. Och hon litade inte på att Seamus skulle ta så värst bra hand om Carl.
Varken hon eller Carl sa något, de gick bara fram till kistan och tog tag i varsit handtag. DEt var ju bara kläder i den, så den var inte hemskt tung, men mycket tyngre än vad Mona var van vid. Kistan lutade uppåt mot Carls sida då han var starkare och längre. "Bär ner den till cellen och byt om i olika rum" beodrade kaptenen och de bar ut den ur kaptenens hytt och ner igen. De ställde ner den på golvet utanför cellen och öppnade den.
Mona började söka efter kläder, de mesta var rent oanständigt där, sådant som hennes mor skulle få en hjärtattack av. Men tillslut hittade hon en mörkröd klänning som åtmistone täckte det mesta utav bysten och inte såg löjlig ut. Den var ganska enkel, men vacker. Hon såg på Carl som hittat sina kläder, han gick in ett tomt rum längre bort och Mona gick in i cellen. Pete hade såklart följt med henne, han skulle inte hjälpa henne men han tänkte inte missa det här. Hon såg på honom en stund innan hon suckade och drog av sig klänningen hon hade, men hon hade än en underklänning på sig, och drog på sig den röda och knäppte.

Seamus går in i rummet med adelsmannen och sätter sig i ett hörn av rummet. Han stödjer sin högerarm på sitt högra knä och låter vänster ben ligga platt på marken samtidigt som han koncentrerar sig på trägolvet. Han vill inte vakta den här... idioten. Han bryr sig inte alls om att han byter om, han måste komma på hur han ska skydda kaptenens nyaste leksak samt hålla Pete borta från hororna i Tortuga. Seamus har ingen lust till att behöva hålla koll på både idioten och Mona.
"Du sårade Lady Lorang." Mumlar denna idiot till honom. Seamus tittar upp på honom. Han är i princip påklädd igen.
"Och varför ska jag bry mig?" Frågar Seamus och reser sig faktiskt upp från golvet med tron om att de kommer gå snart.
"Hur kan du vara så respektlös?" Svarar idioten förfärat.
"Respektlös? Har du inte förstått var du är någonstans?" Frågar Seamus och suckar samtidigt som han irriterat masserar näsryggen. "Pirater är inte kända för att respektera er adeln." Fortsätter han och idioten ser minst sagt förnärmad ut.
"Hur kommer det sig att ni valde denna karriär då?" Frågar han och Seamus höjer sitt ena ögonbryn.
"I Tortuga har min inte mycket val." Svarar han och idioten backar lite.
"Varför är du så respektlös mot Lady Lorang? Du tycks ha någon ära kvar." Motfrågar han, eller repeterar.
"För att jag tyckte bättre om henne när hon bara var Mona." Mumlar Seamus och tror att den andre inte hör. "För att jag är en pirat, alla är värda lika mycket inför Davy Jones ändå." Svarar han högre. "Är du klädd?" Frågar han, Seamus bär inte den där sortens kläder så han vet inte hur de ska se ut.
"Jag heter Carl och ja, jag är klädd." Svarar Carl. Seamus nickar och lämnar rummet före, Carl kommer efter honom.

Mona kände Petes blickar på sig under hela tiden hon bytt om och ville bara skrika åt honom att se iväg, men han skulle ändå aldrig lyssna på henne. Hon fick vara glad att han inte rörde henne. Hon knöt klart klänningen och satte upp håret i en enkel knut innan hon vände sig mot Pete. Klänningen täckte tack och lov hela hennes ben men släpade inte i marken, den hade korta ärmar och täckte åtminstonde en del av byster. Det var snörning i midjan och en del svarta dekalar på kjolen. Hon nickade att hon var klar och gick ut och fick syn på Carl.
Han var stiligt klädd, men det var han alltid. Då han fick syn på henne kom han fram och ställde sig nästan beskyddande framför henne. "Lady Lorang, jag borde göra något. Det är skamligt att ni ska bära något så...Förlåt mitt ordval men skamlöst" mumlade han och såg på henne. Hon skakade bara på huvudet. "Det är okej Carl, och kalla mig bara Mona" mumlade hon. Att höra sitt efternamn och lady smärtade bara. De kom upp på däck igen där kaptenen väntade.

Pete har ett hemskt flin på läpparna när han möter Seamus blick och Seamus riktar blicken mot Mona. Det är tragiskt att hon ska behöva bära en sådan klänning, än så länge. När Carl väl fått lägga ögonen på en av Tortugas kvinnofolk går i princip nakna över gatorna ibland. Seamus får ett lende på läpparna men då vänder han sig bort. Tanken på att dessa förnäma människor ska få träffa på Tortugas vulgära folkansamling är faktiskt tragisk.
"...kalla mig bara Mona." Hör Seamus Mona säga och av någon anledning så var det som om damm rördes upp inom honom. Som om det var sorgligt att hon sa så. Han antar att det kan vara något med att hon gett upp... samtidigt tror han inte på att det är så simpelt. Ugh, hur mycket har han inte försökt säga till sig själv att sluta bry sig i henne? Han kan till och med ignorera kaptenens närmanden men henne? Han kan knappt ignorera hennes röst. Kaptenen är uppklädd i sin finaste kläder. Hennes rock är guldsirad, den är i en vacker röd färg, skjortan är simpel men den glittrar nästan på grund av den vita färgen. Hennes byxor är ebenholtssvärta. Värjan blänker vid sidan... precis som hennes andra vapen. Hatten är i en kungligt röd färg och har otroliga fjädrar i sig också för den delen. Hon är vacker... men som vanligt så förstör ärret hennes utseende. Som hon säkert själv vet.
"Utmärkt." Hon knäpper med fingrarna och Seamus och Pete blir kastade varsin svarta rock. Pete drar på sig sin väldigt snabbt, vapnen som hör till skramlar oroligt. Seamus är mer försiktig och det hörs inte lika mycket när han tar på sig sin. Landgången läggs ned och kaptenen går först i land. Hennes högra hand följer efter. Pete och Seamus väntar på att Carl och Mona ska börja röra på sig dock.

Mona märkte att Carl ville protestera, att han ville skydda henne men hon gav honom bara en blick så slutade han med det. Hon suckade lätt och sänkte blicken medan de tog sig upp då hon kände Seamus blick på sig. Såg han på henne som Pete gjort? Hon vågade int ens se efter.
De tog sig upp och mötte kaptenen. Hon såg faktiskt riktigt vacker ut, men ngåot förstörde det, ärret och det hårda och brutala uttrycket hon alltid hade förstörde det. Hon såg sedan ner i golvet igen, ner på sig själv. Hon skämdes över hur hon såg ut, skämdes över att alla skulle se henne.
Hon såg sakta upp igen då hon hörde vapenskrammel och såg Pete och Seamus ta på sig rockar och vapen. Sedan var det dags att gå. De gick lydigt efter kaptenen båda två, ingen ville komma ifrån dem för då skulle de bli straffade och kanske värre typer skulle få tag på dem.
Mona försökte se ner då de gick men tillslut gick det inte längre, hon råkade möta en dels blickar, de flinade hemskt åt henne bara och en del pekade och skrattade, skrattade åt henne och Carl. Det syntes att de var högt uppsatta i samhället, men nu var de de minst värda. Mona hade aldrig känt sig så förnedrad. Hon försökte lugna sig själv och tvinga bort tankarna och råkade se bakåt och möta Seamus blick. Hennes rädsla försvann sakta och hon lugnade sig och såg fram igen, hon mötte inte någons blick.

Seamus bryr sig inte i allt pekande och skrattande, kaptenen såg ut att njuta av det dock. Pete verkar fast besluten att titta bort dock, han gömmer sig för någonting… eller någon. Seamus möter Monas blick när hon tittar bakåt, han är lugn… fast han är även van vid Tortuga så han behöver inte riktigt oroa sig. Han viker inte av med blicken förrän hon tittar bort och kapten tycks inte se något av det. Seamus känner igen en av de många bordellerna i Tortuga. Vad var det den här hette? Kommer han ihåg det? Han kan inte läsa namnet ändå så det spelar ingen roll. Hamnbordellen? Han hade sprungit ärenden hit som liten pojke… men han minns inte namnet längre. Det här kanske är varför man ska lära sig att läsa. Hans gamla hem ligger vid centrum av Tortuga och det skulle inte förvåna honom om det var dit kaptenen är på väg. Inte till bordellen, men till centrala Tortuga. Hon svänger hastigt av in i en av de avvikande gatorna. Definitivt på väg mot centrum. Kapten vet alla genvägar, dessutom försöker hon väl undvika alla de människor som skyr henne som pesten. Promenaden är inte speciellt lång och de står framför Den Stolta Främlingen… den bästa puben i Tortuga. Fortfarande inte den bästa i världen på långa vägar men det är betydligt mindre slagsmål på den här puben än de andra. Kaptenen träder in och värme och alkoholdoft slår emot dem som en vägg, Seamus är van dock.

Mona hade lugnat sig av att se på Seamus och kunde gå på efter kaptenen. Hon mötte ingens blick nu men såg sig om. Det var skitigt, folk överallt, men inte vanligt folk. Pirater, banditer och prostituerade. Hon såg många kvinnor som hon antog var prostituerade, och hon såg nöjt att hon var åtminstone mer anständigt klädd än dem, några gick nästan nakna. Hon förstod inte hur man kunde leva så.
Carl såg sig också om och han verkade förskräckt över allt han såg, och att Mona tvingades gå här, förnedrad och skrattad åt. Då han såg kvinnorna blev han tokröd i ansiktet och såg snabbt iväg, han förstod inte heller hur människor kunde ha det såhär.
Då de stannade framför en pub så läste Mona tyst namnet för sig själv innan de gick in. Allt slog emot henne som en väg och om hon inte hade varit rädd för kaptenens ilska skulle hon ha hostat eller gått ut igen. Istället försökte hon bara andas genom munnen så mycket som möjligt och fortsatte följa efter kaptenen. "Åh min skapare" mumlade Carl nervöst.

Luften var tjock av värme och okända dofter. Kaptenen blir genast ledd av pubens ”exklusiva” tjänstefolk till ett av de större borden och Seamus kopplar genast antalet platser till att de ska möta någon. Troligen en annan kapten. Kanske flera stycken? Kaptenen sätter sig på ett högsäte och hennes högra hand slår sig ned. Hon gestikulerar till Carl att sätta sig på andra sidan om henne och till Mona på motsatt. Seamus måste följa efter Carl så det spelar ingen roll vad han tycker och tänker. Pete trampar oroligt bredvid honom, stackars Pete. Seamus hoppas halvt på att vem det än är han är så rädd för är den de ska möta.

Mona kände ännu mer obehag då de var inne i puben. Inte nog med att det stank, det var fulla människor överallt och personer hon aldrig ville möta ensam. En del såg på dem och flinade och pekade. Andra var för fulla för att märka något. Hon följde bara snabbt efter och kände Carls hand på sin axel och det lugnade henne igen. Hon satte sig där kaptenen velat och såg sig om igen. Vad gjorde de här egentligen? En man kom fram till dem. Han tuggade på en bit tobak samtidigt som han talade "Får det lov att vara något?".

”Den bästa alkoholen du har, Sherman.” Svarar kapten och denne Sherman skyndar sig iväg för att hämta det hon bad om. ”Ni håller snattran, ni är bara här för att visa min makt… uppfattat?” Säger kaptenen till de församlade och Seamus nickar kvickt. Han vill inte prata ändå så han undviker det helst. Drinkarna dyker upp, efter några minuter till kommer en muskulös och storvuxen man in i rummet, följt av en längre men vackrare klädd och hans hatt var vidare. Det är kaptenen.
”Ah! Vivian!” Utropar denna nya kapten.
”Jack, trevligt att ses… slå dig ner.” Svarar kaptenen och gör en gest till stolen mittemot henne.