Amnesia and revenge

Samantha vände sig sedan mot Cale igen efter en stund och gick tillbaka till honom med sin far. "Cale, minns du min far?" undrade hon och hennes far log. "Jag hörde att du tapapt minnet Cale".

Cale såg förvirrat på dem båda men ställde sig upp och skakade hand med fadern. "Jag minns faktiskt inte er.. Ursäkta, antar jag!" ursäktade sig han Och drog en hand genom sitt hår. "Men trevligt att träffas ändå."

Hennes far bara log. "Det gör inget, det kommer nog snart". Han vände sig sedan till Samantha. "Din mor kommer där nere, du kan väl gå och möta henne?" undrade han och hon nickade och gick iväg.
Då de var ensamma spände fadern blicken i honom. "Jag vet att du inte minns något, men om du sårar min dotter står det dig dyrt".

Cale såg efter Samantha med paniken dunkande i huvudet.
Fadern spände blicken i Cale och sade: "Jag vet att du inte minns något, men om du sårar min dotter står det dig dyrt". Cale nickade ivrigt, och lovade att vara god mot hans dotter. Faktum var att det inte lät som en så dum idé. Om han var snäll mot Samantha, fick henne på fall kanske han kunde få veta lite mer om sig själv. För faktum var att även om det mesta hon sade tycktes vara sant, kunde han inte lita på henne fullt ut.

Samantha kom snart tillbaka med hennes mor, en äldre kvinna som hade grått hår som var stramt uppsatt i en knut men man såg vart Samantha fått sitt utseende ifrån. "Goddag Cale" log hon och hon tog sedan Samanthas fars arm. De började gå iväg igen och lämnade dem ensamma.

Cale bugade lätt, han var väluppfostrad utan att ens veta om det. Då föräldrarna lämnade dem vände sig Cale mot Samantha. Han var tyst en stund, funderade på vad han skulle säga. "Jo alltså jag har tänkt på det lite grand och... Tja, jag antar att jag bara ville tacka dig för att ha hjälpt mig!" sade Cale och log osäkert.

Samantha log mot honom. "Det är inget, jag vill bara att du ska minnas, och jag kan inte bara lämna dig ute här ändå även om vi inte varit tillsammans, jag älskar dig men framför allt är du min vän" sa hon och började sakta gå hon med.

Cale nickade generat och erbjöd sedan Samantha sin arm att kroka sin i. "Vart ska vi nu då, Mylady?" frågade han artigt, men med en busig glimt i ögat.
Det var sådan Thomas Cale varit, busig och glad. Tills hans far hade skurit upp hans hals, slagit honom sönder och samman gång på gång tills Cale var som ett tomt skal. Turligt nog var det inget Cale mindes.

Samantha tog hans hand och började gå. "Vad sägs om att gå genom stan?" föreslog hon och log tillbaka mot honom. Hon hade aldrig träffat honom sådan här, bara när han hade varit vresig och sur, kallat henne slyna och bråkat med henne. Det var trevligt att se en förändring.

"Låter utmärkt!" log han och började gå. I början var de rätt tysta, men ju längre de gick desto lättare blev det att prata, och snart var de i en livlig diskussion om huruvida monster var värda att rädda eller inte. Cale upptäckte till sin förvåning att han kunde vara riktigt rolig (i alla fall att döma av de skratt som Cale lyckades vinna av sina ord). Snart var de i en lite fattigare del av staden, där de fortsatte gå. Här var bare och pubbar vidöppna och musik och rop hördes överallt. Det verkade vara någon fest, för alla var trevliga mot varandra och tjoade och stojade som barn. Om Cake bara kunnat minnas hur han en gång vid 5-åra ålder blivit bortrövad av en hemsk man, precis där, i stadens värsta del, hade han nog aldrig gått hit.