prs med ingetledigt

Jag besvarade kyssen.
- Och jag älskar dig Lucas, sa jag.

Jag suckade tungt, vid det här laget skulle Madison ha upptäckt att jag inte låg i min säng. Hon skulle aldrig låta mig bo kvar och då skulle jag ännu en gång bli tvungen att flytta, långt bort från Henne. Det gjorde ont bara att tänka tanken.
- Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag kan aldrig gå hem igen.

- Du kan bo med mig och min bror, sa jag tyst.
Jag kollade på honom.

- Din bror skulle väl aldrig tillåta det, att en främling du har känt i två dagar flyttar in i ert hus. Jag kan ju lika gärna vara en yxmördare, sa jag och skrattade ett hest skratt.

Jag blängde på honom.
- Det var inte kul, sa jag.
- Min moster bliv dödad av en yxmördare, sa jag tyst.

Jag spärrade upp ögonen av förvåning.
- Beca, jag ber så innerligt om ursäkt, jag hade ingen aning.. Men jag tror ändå det är bäst om jag bor i skogen eller något ett tag framöver, svarade jag och lade armen om henne.

- Men jag kan nog lyckas övertala min bror att låta dig bo hos oss, sa jag och lutade mig mot hans axel.
- För annars bor jag här i skogen med dig, sa jag.

- Jag klarar mig, du däremot, du måste bo kvar hos din bror, han älskar dig och jag kan inte ta dig ifrån honom, även om jag gärna skulle vilja, men du kan ju alltid hälsa på, jag hittar säkert ett mysigt träd eller något, sa jag och log ett tillkämpat leende.

Jag flyttade besviket på hans arm.
- Men vill ju bo med dig, gnällde jag.
Jag flyttade mig besviket bort från honom.

Jag flinade.
- Och du tror inte jag vill bo med dig då? Men vi måste nog sova nu om vi ska orka med skolan imorgon. Får jag? Frågade jag och höll upp min arm så att hon kunde krypa in i min famn.