Tom Dolders dagbok

Kapitel 12

En blond figur sträckte sig framåt, Eric. Ugh.
-Åh, det är Tom, han som var kär i dig! de sista orden skulle han definitivt få ångra. Jag blängde på honom, men innan jag hann säga någonting hörde jag Melisandre fräsa:
-Äh, håll tyst Eric, vad vet du om någonting! för första gången kände jag en sorts glädje kring henne, som om jag ville tacka henne. Eric kollade trotsigt på henne och sa:
-Ska du säga, jag tror vi alla vet att du sitter och drömmer på lektionerna, kanske tänker på din ljuva pojkvän Avery? Melisandre rodnade och kollade ner i sin nyligen uppslagna bok. Jag suckade och tittade på läraren där han stod framför tavlan, han såg nästan död ut, ögonen var tomma och glädjelösa och hans ljusa hy vad nästan blekare än min. Uttråkat drog jag handen genom håret, alla här skulle förmodligen gifta sig, få barn och leva ett alldagligt liv i hemlighet bland mugglarna, men det skulle inte hända mig, jag vill bli någonting, någonting mer än bara alldaglig.

När lektionerna var slut senare på dagen bestämde jag mig för att gå ut och gå lite bland naturen. Var det jag sa till alla som frågade, vilket kanske var sant. Jag gick ut genom de massiva portarna och begrundade omgivningen. En lång bit bort var den förbjudna skogen, men den ville jag avstå att besöka tills vidare information. Sjön. Den var perfekt. Jag satte mig ner nära vattnet och slog upp den perfekta boken som skulle hjälpa mig.

Jag hade hittat den för några dagar sedan i den förbjudna avdelningen på biblioteket. Det hade tagit ett långt tag, men till sist låg den i mina händer

"Hav och sjöar, och hur man kontrollerar det."

En ytterst konstig bok, men absolut till mitt intresse. Det fanns flera olika sätt, så jag valde det som jag gillade mest. I boken stod det om en ädelsten som om man hade den i sin ficka kunde få personen att andas under vattnet i 12h. Var jag skulle hitta ädelstenen? Tydligen fanns den bara i den mest norra punkten i skogar, under fullmåne, klockan 00:00-01:00 jaha, då blev det den förbjudna skogen i alla fall, men planering behövdes.

Superduperbra!
(Men det blir nog lite svårt att hitta den punkt som ligger närmst norr )

Jag skriver ett nytt kapitel även fast typ ingen ville det

Kapitel 13

17 September

Fullmånen är om 7 dagar. Perfekt, men tills dess hade jag mycket annat för mig. Det var en vanlig skoldag för alla på Hogwarts, jag vaknade halv sju för att hinna göra mig i ordning och undvika alla som brukade störa mig under frukosten. Jag gäspade och skakade av mig känslan av trötthet medan jag drog iväg till stora salen. Taket i det förtrollade rummet var deprimerande grott och solens strålar klarade inte av att skina igenom de tjocka molnen. Vid Slytherinbordet fanns inte en ända själ, men maten låg redan fullpackat på dess hårda träskiva. Jag slog mig ned i mitt favorit hörn och slog mig trött ner. Mat hade aldrig riktigt varit min grej. Det kändes som om man inte skulle äta mer än man behövde, som om det bara var onödigt. Utan att att jag märkte det fann jag att jag höll på att peta i min gröt med fel sida av skeden.

Jag hade verkligen varit uppe för sent igår, läst i en bok om nya förbannelser, inte lika intressanta som de gamla dock. När jag märkte att flera personer började komma in i salen slank jag igenom folkmassan och småsprang ner till Slytherins uppehållsrum. Det var nog en av mina favoritplatser på Hogwarts, dess höga tak gjorde rummet att se ännu större ut än vad det var och en annan sak jag märkt var att över brasan fanns det en sorts hylla som verkade utmärkt om man behövde spionera på folk utan att bli upptäckt. En minut senare hörde jag den irriterande rösten som tillhörde Melisandre, eller Mel, som hon ville att jag skulle kalla henne, ugh.
-Ascendio, viskade jag och jag sköts upp till hyllan. Det var rymligare där än vad jag hade trott och känslan av ensamhet avnjöt jag innerligt.
-Accio pergament, ännu en viskning, jag kunde ju inte låta de höra mig och upptäcka mitt gömställe.

Jag började skriva min Trolldryckskonstsläxa när jag hörde några delar från Melisandre och hennes vänners konversation.
-...Han är den rätte jag vet det, hans mörka hår, hans vackra gröna ögon, åh vad han är underbar!
-Haha, Mel är kär i Tooom, Mel är kär i Tooom!
Min blick mörknade, men mina kinder blev alldeles rödtonade. Herregud, vilka problem hon måste ha om hon faktiskt trodde att hon hade en chans, jag gillade ingen, ingen, inte ens..Utan att tänka vidare på tanken fortsatte jag att skriva läxan medan tanken långsamt förmultnade och dog.

OMG!! Den är så bra!!

Jätte bra!!!

Aww tack, jag som trodde att ingen gillade

Nej, den är verkligen jätte bra skriv mer! ^^

Mina ord recker inte för att beskriva den här ffn.

c:♥


[Bara så ni vet har jag ändrat det så att man bara kan hitta ädelstenen varje femtionde år, vilket det var dags för, tyckte det var bättre? Jag vet inte]
Kapitel 14 [del 1]

24 September

Det var dags idag, det kändes på något sätt spännande att ge sig ut ensam i skogen, men jag visste att jag skulle klara det. Dagen började vanligt och lät mig själv gå upp tidigare än vad jag brukar så jag kunde vara slipad under min jakt efter stenen, någonting sådant händer inte bara varje dag, jag var extremt tursam att det var i år den kunde hittas. Jag drog handen genom håret och log in i den smutsiga spegeln framför mig, detta skulle bli en bra dag.

I stora salen tog jag bara en färdig macka och gick sedan ut för att äta den istället, för att slippa bli störd av mina så kallade vänner. Jag satte mig ned i det halvfuktiga gräset och andades in doften av natur. Det var ganska kyligt ute så jag bestämde mig för att gå in igen, vid slottsportarna stod Maisie, men håret var inte alls lika spretigt som det varit tidigare, utan det såg nästan ut som rent solsken i två stycken symmetriska flätor. Genast kände jag hur jag rodnade och behövde kyla ned det i den lilla brisen som tog tag i mitt hår så den mörka kalufsen blev alldeles rufsig.
-Hej, sa hon och log blygt mot mig för första gången på länge.
-Hej, sa jag och drog på pokerfacet som jag övat på.
-Du, förlåt för Eric, han är lite..ehm..ah, konstig ibland, han är inte exakt normal, alltså han är min.., hon såg alldeles förtvivlad ut och fingrade nervöst på sin nya silvermedaljong.
-Din pojkvän? jag vet inte varför jag sa det, det kändes som om en sorts ilska bubblade upp inom mig, varför var hon med honom? Maisie rös till av kylan och började stampa lite med fötterna för att behålla värmen, hon bet sig i läppen och sa:
-Jaa, alltså, typ..
Jag rynkade på pannan och min mun rörde sig så snabbt att jag inte hann hindra mig själv, och orden var iskalla:
-Ja då förtjänar ni ju varandra, sedan gick jag därifrån utan att våga se hennes ansiktsuttryck.

Undrar hur Maisie reagerade...