Våga erkänna!

kaaaa blir heltänk på anthony''''1

Kapitel 12
När man har fullt upp med läxor, att dagdrömma om den söta killen ifrån det andra elevhemmet och att umgås med sina kompisar har man inte koll på hur fort tiden går. Skolstarten, som känns som igår, var för snart sju veckor sedan. Om fjorton dagar är det Halloween. Någonting som jag inte ens har hunnit reagera på. Jag älskar Halloween. Det är en dag då allting kan hända. Dessutom så är det då som vi för första gången på hela terminen får gå till Hogsmeade. Någonting som alla i vårt gäng ser fram emot. Vi brukar alltid spendera vad som känns som flera timmar inne på Zonkos och Godisbaronen. Killarna brukar också envisas med att gå in på sportbutiken för att kolla på nya quidditch tillbehör, trots att ingen utav dem spelar quidditch. Draco brukade spela sökare i Slytherins quidditchlag men sedan förra året så är det Lucas Harper som är sökare. Draco sa att han skadade sig när han flög på sin kvast hemma på familjen Malfoys stora område men jag tror att han slutade på grund av att Harry slutade bry sig om Draco psykningar där uppe i luften. Men det är en teori som jag håller för mig själv. Jag drar åt tofsen och lägger en hårslinga som rymt bakom örat. Strömmen till frukosten flyter på och jag känner hur det kurrar i min mage. Trots att jag åt mycket till kvällsmat så vaknade jag upp och var så hungrig att jag skulle ha kunnat äta upp sängen. Daphne gäspar.
- Jag har fortfarande inte vant mig över att gå upp så här tidigt, säger hon.
- Om du slutade vara uppe så länge så kanske du skulle vakna upp piggare, påpekar jag.
Daphne grimaserar.
- Ska du säga. Du sitter ju i biblioteket fram till att utegångsförbudet slår in. Jag vet att du tycker att F.U.T.T. är viktigt men du behöver väl inte gå till överdrift.
Jag rodnar. Daphne har rätt. Jag har tillbringat väldigt mycket tid i biblioteket. Men jag har inte bara studerat inför avslutningsproven. Och jag har inte varit ensam. Hon märker min reaktion och lägger snabbt ihop ett och ett.
- Du träffar Anthony!
Jag hyschar henne och tittar mig omkring. Bara ett par huvuden tittar åt vårt håll.
- Du behöver väl inte skrika ut det över hela skolan.
- Förlåt men jag kan inte förstå att samtidigt som jag har suttit och spelat knallkort med Crabbe och Goyle så har du suttit i biblioteket och hånglat med en kille, säger Daphne med ljus och ivrig röst.
Återigen hyschar jag henne. Hon klarar verkligen inte av att hålla tyst.
- Jag bad dig vara tyst. Men du har fel. Vi hånglar inte. Vi har inte ens pussat varandra, säger jag.
Daphnes glädje i ögonen försvinner.
- Vad gör ni då?
- Pratar, säger jag.
Hon ger ifrån sig ett lågt stön.
- Pratar? Austen kom igen! Du sitter alltså med en otroligt söt kille som du uppenbarligen är intresserad av också pratar ni bara. Satsa. Släng armarna runt hans hals och hångla. Hur svårt kan det va?
- Väldigt! Anthony är inte som killarna som vi umgås med varje dag. Han är snäll, försiktig och otroligt intelligent, säger jag.
- Och på väg hit, säger Daphne.
Jag tittar på henne.
- Va?
Hon nickar mot någonting framför oss och jag vrider på huvudet. Fjärilarna i magen väcks till liv när jag får se honom gå emot strömmen av elever. Anthony ler sitt mjuka leende och stannar framför mig.
- Hej, säger han.
- Hej, säger jag.
Daphne tittar på oss en stund innan jag ger henne menande blick. Hon mumlar någonting om att hålla en plats vid bordet åt mig och försvinner sedan iväg.
Jag tittar upp på Anthony.
- Hej, säger jag igen.
Han skrockar lågt.
- Hej. Det är roligt att se dig igen. Trots att vi syntes för bara ett par timmar sedan så känns det som att jag har saknat dig hela morgonen.
Jag rodnar. Anthonys ord lyckas alltid få mig att bli alldeles varm inombords.
- Jag borde nog börja tänka på vad jag säger innan jag säger det, säger han och blir lika generad som jag.
Jag ler och skrattar.
- Var det något speciellt du ville? frågar jag.
Anthony nickar. Jag kan se hur han bli ännu mer generad och hur han stoppar sina händer i fickorna på den svarta klädnaden.
- Jag undrar…Jo, alltså jag undrar ifall…, stammar han fram.
- Ta det lugnt. Det ser ut som att du kommer svimma när som helst, säger jag.
Anthony skrattar generat. Han blundar och tar ett djupt andetag.
- Jag undrar ifall du skulle vilja gå med mig till Hogsmeade om två veckor, säger han snabbt.
Jag blinkar. Frågar han ut mig? Är det här på riktigt? Vad ska jag svara? Jag menar, ingen kille har någonsin frågat ut mig förut. Anthony öppnar sina ögon.
- Som en dejt?
Nu är det mina ord som verkar få honom att rodna.
- Eh, ja, som en dejt. Men det är bara ifall du vill. Jag menar, vi kan gå som vänner ifall du vill.
Jag skakar på huvudet.
- Jag går gärna på en dejt med dig.
Han ler.
- Vad bra! Eller jag menar, vad roligt! säger Anthony.
Jag nickar. Vi gör sällskap till Stora salen. Går bredvid varandra utan att säga särskilt mycket. Han ler. Jag ler. Det märks att vi är lika oerfarna när det kommer till det här. Ett par steg framför entrén stannar vi. Vi står vända mot varandra. Jag tittar upp på honom och han tittar ner på mig.
- Kommer jag träffa dig ikväll? frågar Anthony.
Jag svarar med ett utdraget kanske och avslutar med ett fnissande. Han ler och gör någonting som han aldrig gjort förut. Han ger mig en kram. Mitt hjärta ökar på sina hjärtslag när jag känner hans händer på min rygg. När jag lyfter mina armar för att lägga dem på hans rygg känns det som om de vore gjorda av bly och jag känner hur mina ben skakar. Kramen är över alldeles för snart och jag tittar på hans ryggtavla när han försvinner in i stora salen. Det tar en stund innan jag själv kan ta mig över tröskeln. Daphne, som precis stoppat in en gaffel med äggröra, i munnen tittar nyfiket på mig samtidigt som hon ivrigt tuggar. Jag sätter mig ner intill Blaise. Skakningarna i benen har nu spritt sig till hela kroppen, någonting som avslöjar sig när jag tar tag i juicekaraffen. Mina vänner tittar frågande på mig.
- Vad är det med dig? frågar Goyle.
- Inget särskilt. Jag är bara så…så himla glad, säger jag glatt.
Blaise och Draco tittar på Daphne.
- Vet du varför hon är ”så himla glad” att hon skakar? frågar Blaise.
Hon rycker på axlarna.
- Det har väl hänt något roligt. Varför skulle inte Austen få roa sig när alla andra göra det? kontrar Daphne.
Jag döljer ett leende bakom mitt juiceglas. Det är uppenbart vad Daphne menade med sina ord men jag ser att inte en enda av killarna förstår vad hon pratar om. Blaise verkar upprepa hennes ord i huvudet men han ger snabbt upp och fortsätter att äta utav sin syltsmörgås. Däremot kan jag se hur Draco ger mig en fundersam blick.
- Ja, varför skulle hon inte få göra det, säger han.
Rösten är låg. Samma röst som när vi satt där i soffan. Bara vi två. Så nära att vi nästan kunde röra varandra. Jag ställer ner glaset och känner hur jag har slutat skaka. Dracos blick är fortfarande riktad mot mig. Sakta möter jag blicken. Där är den igen. Den där känslan i hans ögon som jag inte kunde placera. Jag kan fortfarande inte placera den. Pansy kommer gående och jag tittar snabbt bort. Hon lägger armarna runt hans hals och ser ut viska någonting i hans öra. Draco nickar och tillsammans går de iväg. När de har gått en bit lägger han armen runt hennes axlar samtidigt som han vrider på huvudet och kollar bort mot oss. Jag är den enda som tittar tillbaka. Draco vänder blicken snabbt framåt igen och lämnar salen tillsammans med sin flickvän.
_______________________________________
Ni är bäst! Fortsätt att kommentera!
Älskar att höra era teorier om vad som kommer hända.
Dessutom tror jag att vi borde komma fram till bra ship namn för både Austen/Anthony och Austen/Draco. För vem vet, något av dem kommer kanske bli användbart i den här ff:ens framtid
Kan vi komma överens om några bra namn tro??

Hmm Drausten kanske?
Lika bra som vanligt, tycker verkligen om Auste, och jag är definitivt team Drausten!

Austen/Anthony: Austhony eller Anthen? Austhony låter bäst tycker jag!

Austen/Draco: Ausco eller Drausten? Där blir nog Drausten bäst x)

Superbra som vanligt! Jag vill som sagt shippa Austhony, men har en misstanke om att det kommer bli Drausten i slutet efter massa om och men och drama, haha

Underbart!!!!! Älskar Austen!!

Kapitel 13
- När tänker du berätta vad du och Anthony pratade om? Jag ser ju på dig att det var något stort. Jag menar, du har inte slutat le på hela dagen, säger Daphne när hon knäpper knapparna i sin pyjamas.
Hon har rätt. Hela dagen har jag haft ett leende på läpparna.
- Jag vet inte om jag vågar, säger jag.
Och det är sant. Hur kommer hon reagera när jag för första gången på sju år har planer utan henne på Halloween. Det är ju vår tradition. Eller ja, vår och killarnas tradition. Daphne himlar med ögonen.
- Kom igen. Var inte så löjlig. Berätta!
Jag suckar och sätter mig skräddare mitt på sängen.
- Han bjöd ut mig på en dejt.
Daphne drar efter andan. Hon tar ett stapplande steg bakåt och håller händerna för sin mun. Jag hör hur hon håller inne vad som jag tycker låter som ett lyckotjut.
- Men det är ju fantastiskt! När?
Jag biter mig i läppen och faller åt sidan.
- Om två veckor, säger jag och gömmer snabbt mitt ansikte bakom min kudde.
Efter att jag yttrat orden är det tyst i sovsalen. Man skulle kunna tappa en nål och höra hur stålet slår mot marken. Försiktigt kikar jag fram bakom kudden. Daphne står och räknar tyst för sig själv. Jag sväljer och väntar på den stunden så hon inser vilken dag det är om två veckor. Den kommer fortare än jag tror.
- Om två veckor är det halloween, säger hon.
Jag nickar sakta.
- Sa du ja?
Jag nickar igen och kniper ihop ögonen. Nu kommer det hända. Nu kommer jag för första gången bli utsatt för Daphnes raseri. Den höga rösten som skrämt slag på så många förstaklassare och elever i alla andra årskurser. Trots alla odds så har nu min tid kommit. Men Daphne skriker inte. Hon skrattar. Förvånat öppnar jag ögonen och ser hur min vän ligger nästan dubbelvikt på sängen. Ut genom hennes mun kommer det ett klingande skratt.
- Vad skrattar du åt? frågar jag.
- Åt dig! Du skulle ha sett din min när du berättade att du sagt ja till dejten med Anthony. Jag trodde att du skulle trycka ut någonting ur dig.
- Så, då är du inte arg?
Daphne låter sitt skratt klinga ut och torkar bort ett par tårar.
- Arg? Varför skulle jag vara arg? frågar hon.
- Därför dejten är ju på Halloween och vi har ju redan planer för Halloween. Det brukar vi ju alltid ha, säger jag.
Varför tar hon det här så lätt? Daphne himlar med ögonen.
- Var inte löjlig Austen. Det är inte särskilt ofta som en kille bjuder ut dig så jag tror att vi klarar oss utan dig en dag, säger hon och kryper ner under det gröna täcket med ryggen vänd mot mig.
Jag tittar länge på hennes ryggtavla innan jag själv kryper ner under mitt egna täcke. Men istället för att lägga mig på sidan så lägger jag mig med näsan upp mot taket. Daphnes svaga andetag tränger igenom mörkret som just nu klär sovsalen och berättar att hon har somnat. Själv känner jag mig helt plötsligt klarvaken. Dörren till sovsalen öppnas och jag sluter snabbt ögonen för att i alla fall låtsas sova. Pansy och de andra tjejerna kommer in. De viskar sinsemellan och jag hör hur det knakar i Millicents säng. Viskningarna upphör och kort efter hör jag hur deras andetag blandas in med Daphnes. Vilket betyder att jag är den enda som är vaken. Varför jag är vaken vet jag inte. Min dag har varit precis lika utmattande som alla andras, så varför sover jag inte? Mamma har alltid sagt att när hon var yngre och fortfarande bodde hemma och inte kunde sova så sa mormor alltid till henne att gå en runda i kvarteret för att låta alla tankar flyga fritt innan hon gick tillbaka till sängen för att sova utan en massa tankar i huvudet. Inte för att jag kan gå ut och gå ett varv runt Hogwarts, jag menar, det skulle säkert ge mig minst tre timmar inne på Snapes kontor. Men jag kan gå ut och sätta mig i sällskapsrummet. Jag är säker att det kan få vad för tankar som nu håller mig vaken att försvinna. På bara fötter smyger jag över golvet och lägger en försiktig hand på dörrens handtag. Den öppnas utan att gnissla och jag smiter genom den smala springan. Till min förvåning sitter det redan någon i sällskapsrummet. Jag suckar. Han sitter framåtlutad över skrivbordet och jag kan höra det bekanta ljudet av fjäderpenna mot pergament. Draco verkar inte märka att jag är här. Ska jag säga något? Eller ska jag gå tillbaka till sovsalen? Försiktigt tar jag ett steg framåt. Steget ger ifrån sig ett knarrande ljud och Draco rätar på sig.
- Du måste vara smidigare än så för att försöka skrämma mig Blaise, säger han.
- Jag är inte Blaise.
Han vrider på huvudet och tittar på mig över axeln. Ingen av oss verkar veta vad vi ska säga härnäst. När blev allting så komplicerat och obekvämt mellan oss?
- Nej det är du inte.
Draco vrider på huvudet igen och återgår till sitt skrivande.
- Skriver du hem? frågar jag och lutar mig mot soffryggen.
Han nickar.
- Mamma vill ha.
Sen är vi tysta igen. Min blick följer Dracos handrörelser när de formar bokstäverna som till min förvåning är väldigt prydliga för att tillhöra en kille. Det är inte mycket han skriver. Efter halva pergamentet sätter han punkt och signerar med sitt namn. Att se det får mig att känna ett sting av sorg i mitt vänstra bröst. För att vara ett brev till hans mamma så är det väldigt kort. Inte för att Draco är en person som gillar att visa känslor men jag är helt säker på att han under den hårda ytan så är han sin mammas pojke.
- Så, vad gör du här ute? frågar han.
- Jag kunde inte sova. För mycket tankar i huvudet, säger jag och slänger benen över ryggstödet så att jag hamnar på rygg i soffan.
- Någonting som du vill dela med dig av? frågar Draco och ställer tillbaka fjäderpennan innan han går runt soffan och sätter sig vid mina fötter.
Jag suckar och rycker på axlarna.
- Kom igen Austen. Vad är det som tynger dig?
Mitt hjärta skriker att jag ska berätta för honom om dejten med Anthony medan min hjärna säger åt mig att hålla tyst. En del utav mig vill berätta för honom. Se ifall han kanske visar något tecken på svartsjuka och om jag berättar för honom och han inte reagerar alls så har jag ju fått bekräftat att Draco inte har några känslor för mig. Någonting som är bra eftersom jag vill komma över honom. Men att se honom sitta bara en meter ifrån mig klädd i den vita skolskjortan och rufsigt hår gör det väldigt svårt att ens slita blicken från honom. De översta knapparna i skjortan är uppknäppta och jag kan se en liten bit av hans bröstkorg. Pulsen skenar och jag sätter mig snabbt upp men ser till så att det är ett långt avstånd mellan oss.
- Jag funderar på att göra mig av med någonting som jag har haft i flera år och ersätta det med något nytt, säger jag.
- Vad är det för något?
Jag blinkar.
- Ett par örhängen. Jag tycker verkligen, verkligen om dem men jag känner att det kan vara dags att gå vidare till något nytt. Till någonting som jag inte är van med, säger jag.
Draco skrockar lågt.
- Det här kanske är någonting som du ska prata med Daphne om. Smycken är inte riktigt min grej, säger han.
Jag ler och tittar ner i mitt knä.
- Du har nog rätt.
- Tror du att du kommer kunna somna nu? frågar Draco och ställer sig upp.
Utan att titta upp på honom skakar jag på huvudet och mumlar någonting om att jag tänker sitta uppe en stund till. Han går iväg mot sovsalarna och på vägen dit gör han en snurr och tittar bort mot mig och soffan för ett par korta sekunder.
- God natt Austen.
- God natt Draco.
_______________________________________
Hoppas ni gillar!
Ni är bäst ♥
Fortsätt att kommentera!

Hon borde ha berättat för Draco! För jag vill också veta hur han skulle ha reagerat!

Jättebra som vanligt, ser fram emot nästa del! ^^

Åh det hade varit så awesome om hon typ bara hade lagt armarna om honom där han satt och han hade typ trott att det var Pansy men sen hade hon pratat och han hade typ blivit spänd i några sekunder men sen slappnat av igen och woho Ausco borde bli it. Tycker som ovanstående att hon borde ha berättat för Draco så att han kunde blivit lite avis och typ förvandlat Anthony till en groda (läs; uppblåst).

Detta är så galet bra verkligen.

Kapitel 14
Idag är det torsdag. Om två dagar händer det. Om två dagar är det Halloween och dags för min dejt med Anthony. Varje gång vi stöter på varandra i korridoren, våra kvällsmöten i biblioteket har minskat på grund av alla läxor som vi har fått, så ger vi varandra ett leende. Ett leende som för omvärlden inte ser ut att vara något särskilt men både jag och Anthony vet vad det betyder. Mina vänner, förutom Daphne, vet däremot inte om att jag inte längre är inkluderad i deras planer. Draco var nära på att få veta. Jag var så nära på att berätta att Anthony bjudit ut mig men i sista sekund ångrade jag mig och förklädde situation till ett samtal om örhängen. Jag menar, örhängen? Vart fick jag ens den idén ifrån? Ugglorna kommer in. Jag väntar inte på någon post så jag lägger inte särskilt mycket energi på dem. Draco däremot får ett brev ner släppt i hans knä. Trots att han försöker låtsas som att han inte bryr sig så kan jag se hur hans ögon för en kort stund lyser upp utav glädje över att ha fått ett svar ifrån sin mamma. Som jag sa, han är mammas pojk. Till allas förvåning så landar det ett paket framför Blaise. Paketet är klätt i silvergrått glansigt papper med ett svart snöre.
- Du fyller inte år och det är alldeles för tidigt för att få julklappar. Så varför får du ett paket? frågar Draco.
- Det är så här min kära mor skickar pengarna som jag ska spendera på lördag i Hogsmeade. Hon har en tendens att överdriva, säger Blaise och grinar.
Han sliter bort pappret och ur den lilla asken plockar han fram en pengapung full med pengar.
- Vår sista Halloween i Hogsmeade. Det måste verkligen firas ordentligt, säger Crabbe och jag kan se hur han kan se allt godis framför sig.
- Austen kommer verkligen att fira, säger Daphne och armbågar mig mjukt i sidan.
Jag ger henne en menade blick. Killarna tittar frågande på oss. Hennes blick flackar mellan mig och dem innan den stannar på mig.
- Jag trodde att du berättat för dem! säger hon till sitt försvar.
Jag suckar och stämningen i vår lilla grupp avslöjar att killarna väntar på att någon av oss ska förklarar vad vi pratar om.
- Jag ska på en dejt. Med Anthony, säger jag.
Mina ord vänder sig till alla fyra men min blick tittar bara på Draco. Jag väntar på hans reaktion. Ska han ställa sig upp och gå härifrån? Eller kommer han bara sitta där helt tyst. Men det är Goyle som öppnar munnen först.
- Så du ska alltså inte umgås med oss på lördag.
Jag skakar på huvudet.
- Hade du tänkt berätta för oss? frågar Blaise.
Han låter sur men innan jag hinner öppna munnen så avbryter Draco mig.
- Jag ska också på en dejt på lördag. Pansy har tjatat på mig att vi aldrig spenderar någon tid bara hon och jag, så jag tänkte att det är lika bra att göra det.
Blaise låter sin blick flacka mellan mig och hans bästa vän. Det syns lång väg att han inte gillar det här.
- Nej! Ingen av er ska på någon dejt! Ni ska umgås med oss, som vi brukar göra, säger han trotsigt.
- Strunt samma vad vi brukar göra. Jag vill gärna veta när du började lyssna på vad Pansy gnällde om, säger Daphne.
Hon ställer frågan som vi alla tänker men inte vågar ställa. Själv sitter jag och vet inte riktigt vad jag ska säga om allt det här. Nyheten om att Draco och Pansy också kommer vara på en dejt på lördag fick mig att känna mig tom. Varför händer detta?
- Jag antar att det var dags. Så mycket ändras här omkring så varför skulle inte mitt förhållande med Pansy också kunna göra det? frågar Draco.
Det känns som om orden är riktade mot mig. Vår lilla grupp tystnar. Ingen vet riktgt vad de ska säga. Crabbe och Goyle har slutat att äta, trots att deras tallrikar fortfarande är fulla utav mat. Daphne snurrar nervöst en hårslinga runt sitt pekfinger samtidigt men det är nog Blaise som ser ut att ha tagit mest illa upp av nyheten om att både jag och Draco har andra planer på lördag. Han har lagt tillbaka pengapungen i asken och tittar nu på den med avsmak. Draco verkar inte, precis som jag, veta vad han ska säga.
- Jag gillar inte det här. Jag tycker inte alls om det här, säger Blaise och skakar på huvudet.
- Det är nog lika bra att du vänjer dig kompis. Jag har en känsla av att mycket kommer förändras, säger Draco.
Det slår mig hur rätt hans ord är och alla verkar inse det samma. Stämningen är verkligen inte den bästa. Daphne harklar sig.
- Vi kanske borde gå till vår lektion, säger hon.
- Ja, det kanske vi borde, suckar jag.
Sakta reser vi oss upp. När vi har kommit ut ur salen går jag och Daphne åt ett håll medan killarna går åt ett annat. Är det så här det kommer vara nu? Jag menar, vi slutar nästa år. Då kommer inget vara som det är nu. Så frågan är om det inte är bra att allting kommer förändrats?
_______________________________________
Kort kapitel men det beror på att de två kommande kapitel kommer vara väldigt dramatiska och händelserika, så det här kapitel är mer ett mellan kapitel Men kommentera! Känner att det har varit lite dåligt med kommentarer