World War II

Anne stirrar ut, för chockad för att få fram ett ord. Hon var nära dörren för att se det, kvinnan bara sprang ut och blev skjuten på fläcken.
"Nej, nej." kved Anne tyst fram men slutade då hon fick en blick av en av soldaterna.

Veckorna blev till månader och snart var vintern i antågande. Det som skilt Anne från de andra var så gott som bortblåst. Hon talade tyska och var lika mager och smutsig som de. Det ända som skiljde var väl det blonda håret och hennes blå ögon mot allt det mörka. Men annars var de lika. Anne hade lärt sig efter ett par misstag ur hon skulle bete sig i lägret och anpassat sig därefter.

Isabell hade många gånger funderat på att göra som kvinnan, springa och ta en chans. Men hon hade aldrig varit så desperat även om det varit nära många gånger. Hon verkade ha gett upp mer, hon bröt inga regler men brydde sig inte längre.
En dag i då det börjat snöa tappade hon ut sin skål med soppa för att fingrarna var så frusna. Hon hade fått en rejäl omgång av en vakt och sedan fått gå till rummet utan någon mat alls. Hon stirrade in i vägen och tårarna rann sakta, hon blödde ur läppen och frös hemskt.

Anne såg vad som hände men kom inte till undsättning. Det skulle göra saken värre om hon försökte hjälpa. Istället snodde hon åt sig ett bar brödskivor som hon la i rockfickan då allt pågick. Hon hade fått rocken skickad till sig, och säkert mer, men som soldaterna tagit hand om. Hon visste inte hur det gått sedan, om de skulle få ut henne.
Hon åt sedan tyst upp sin soppa med de andra och kom sedan till rummet.
"Hur gick det?" sa Anne och la rocken över vännens axlar, de brukade turas om med den.

Isabell såg upp då Anne kom in och drog rocken tätare till sig. "Hemskt" svarade hon bara och torkade tårarna. "Jag försvinner säkert snart härifrån, de ser att jag inte orkar mer, är oanvändbar, så de skjuter mig" mumlade hon. Nästan varje vecka var det fler och fler som dödades, som sköts, de som visade svaghet eller sjukdom. Hon skulle säkert försvinna nästa gång.

"Känn i fickorna." sa Anne mjukt och la armarna om henne, hon log snett och drog dem ner på deras bädd.
"Men tänk, snart är det jul och sedan inte långt kvar till våren och sedan sommaren. Då behöver vi inte frysa." sa Anne uppmuntrande och leende. Hon var trots allt på gott humör och ville uppmuntra och le för alla. Den gången Anne förlorade detta, då var de ordentligt i trångmån.
"Firade ni jul därhemma?" frågade hon Isabell för att få henne tänka på annat, de andra kvinnorna var Judar och de firade väl inte?

Isabell gjorde som hon sa och drog med stora ögon upp brödet och åt genast av det. Hon var magrade än någonsin, nästan magrast av dem alla då hon varit längst där, de andra kvinnorna hade dödats och ersatts av andra som kommit till lägret, som inte varit där lika länge. Och de hade fått mindre mat, till och med soldaterna hade fått mindre mat då det var svårare att få dit i vintern.
"Vi brukade fira jul, ha en stor julgran som far brukar hugga en vecka innan jul och så pyntade vi den med pepparkakor och kulor" mumlade hon och lutade sig mot henne. Hon åt upp en till brödskiva innan hon hejade sig, de kunde spara till nästa dag.

Det hade gått ganska snabbt från att vara en av de nyaste till en av de som varit där längst. Den som varit där längre än henne var Isabell och en gammal gumma som nu låg till sängs och de skulle säkerligen döda henne snart.
"Ät den du, de får inte komma på att det var vi." sa hon om brödbiten och log svagt, hon behövde den.
"Vi brukade gå till kyrkan och sjunga, sen brukade vi äta mat hemma och öppna julklappar." sa Anne tyst och höll om Isabell.

Isabell behövdes inte övertalas utan tog brödbiten och åt den snabbt och lutade sig sedan tillbaka. Hon torkade bort blodet från läppen.
"Ja, all mat, skinka och potatis, lutfisk och allt" mumlade hon och lutade sig mot Anne. De hade inte behövt jobba alltför mycket nu när det blev kallare men hon var ändå mer utmattad än någonsin. "Anne...Du har större chans att komma härifrån levande än jag" sa hon sedan och såg upp på henne. "Snälla se till att göra en grav åt mig även om du inte har någon kropp, så någon minns mig".

Anne stirrade på henne och visste inte vad hon skulle säga.
"Kommer jag levande härifrån tar jag dig med, förstår du inte det? Jag lämnar inte detta ställe utan dig. Men om det nu blir så att du dör så ska jag göra en grav och jag kommer aldrig glömma dig, aldrig någonsin." sa hon och höll om henne.
"Om du kommer levande ur men inte jag, gör du samma för mig?" frågar hon mjukt.

Isabell log svagt och kramade om henne. "Tack Anne, och jag lovar att göra samma sak för dig". Hon kröp ihop lite och leendet försvann sakta. Hon var inte så hungrig nu i alla fall, hennes mage var så liten att hon nästan blev mätt på några skivor bröd nu, även om de fick mindre och mindre för varje dag.
"Men om vi har tur så kanske amerikanerna kommer" mumlade hon sedan. "Vi får hoppas på det".