Från olika världar!

Sol nickade frånvarande och såg ner på honom.
"Du var trevligare igår." mumlade hon och menade då han varit sådär mysig, som en liten katt. Hon gick fram till fönstret och öppnade det.
"Du kan säga att du är varm med vet du." sa hon och suckade innan hon tog brickan.
Hon stod kvar en stund och betraktade honom och hans överkropp, hennes ögon glittrade roat.
"Jag hoppas du är medveten om att du inte bär skjorta och inte har gjort det på vägen hem från krogen heller. Jag hade dock inget emot det." flinade hon till och började gå.
"Du lär bli liggande där hela dagen, gissar att era dagen efter besvär slutar då solen gått ner." sa hon muntert och lämnade honom. Saningen att säga visste hon det då hon hade satt förhäxningen så att det skulle sluta då solen sjunkit och natten var i antågande.
Hon gick ner till köket och tog sig själv mat innan hon började vanka av och an. Hon hade tråkigt, det var förvisso en känsla hon brukade få ganska ofta så fort inget hände. De båda männen låg till sängs och skulle troligen göra det hela dagen. Hon gick ut i trädgården och kände sig övergiven, männen verkade ha fått något vänskapsband medans de varit ute och roat sig. Vad hade hon gjort? Hämtat hem dem som någon hönsmamma. Men hon hade blivit arg att de inte frågat henne och sårad att hon inte fått vara med. Nu hade de något som hon inte hade. Så var det jämt, folk blev vänner, bildade par och familjer och hon var alltid utanför. Hennes syskon och vänner från hennes tidevarv var alla gifta, men inte hon, hon strövade alltid ensam. Kanske skulle någon sakna henne, men de skulle glömma henne snart igen. Dystert såg hon ut över dammen utan att se dess vackra färger.

Jezebel visste inte vad klockan var när han vaknade. Cassian hade försvunnit och han kände sig lite sorgsen över det, han hade förväntat sig att den andra mannen skulle vara där när han vaknade. Men han kunde inte förvänta sig att Cassian skulle vänta på att han vaknade, han hade ett eget liv. Katten låg fortfarande bredvid honom och den började spinna. Han reste sig upp och håret föll ner i ansiktet och han föste undan det och bytte kläder. Huvudverken var fortfarande påtaglig men han trängde undan den och tog något att äta.
Jezebel var fortfarande förvånad över att Cain hade varit orolig för honom, att hans bror skulle bry sig var för honom otroligt. Han gick ut ur rummet med katten i famnen och funderade på att se hur Yuu mådde, men han ville inte störa den andra mannen. Han hade egentligen inget att säga till honom, gårdagen kändes väldigt långt borta och han visste inte vad han skulle säga till honom.
Jezebel fann sig själv snart i en salong och satte sig neri stolen med katten i famnen.
"Mår du bättre? Bror är verkligen orolig för dig" sa en bekant röst och Jezebel vände sig om och stirrade in i hans halvsyster Maries blåa ögon. Han såg att flickan hade växt sedan han sist mötte henne. Han var förvånad över att hon vågade tilltala honom, men han visste att flickan varit med om mycket och hon hade skinn på näsan.
"Ja" sa han och såg på henne men valde att inte svara.
"Om du skadar bror kommer jag personligen hämnas" sa hon och såg bestämt på honom och han log roat men svarade inte. Hon gick närmare och såg på katten. "Är den din?"
"Ja, jag tog med honom hem igår" sa han och strök den över ryggen och hon såg tveksamt på katten och han tog bort sin hand så hon kunde klappa den. Hon rörde den försiktigt och han tittade rakt fram.
"Varför hatar du mig och bror?" frågade hon och han vände åter blicken till henne.
"Det är en lång historia" sa han bara och hon nickade
"Jag har tid" svarade hon och han kunde nästan ha skrattat, nästan. Han suckade och skakade på huvudet, varför övervägde hans ens att berätta för henne. Kanske för att han ville berätta för någon, kanske för att hon var liten och han ville förklara hur världen låg till. Marie tog katten och satte sig sedan i Jezebels knä och han stelnade till och såg förskräckt på henne och började putta bort henne.
"Nej! Du bor i vårt hus och då är det våra regler!" sa hon och Jezebel puttade bort henne.
"Det är knappast en regel att sitta i ens gästers knä" sa han och hon skakade på huvudet.
"Nej men ens bröders knä" sa hon och Jezebel såg förvånat på henne, Cain hade berättat för henne, men sedan log han roat, de två verkade berätta allt för varandra.
"Nu vill jag höra" sa hon och Jezebel tog fram skalpellen och log kallt emot henne.
"Du kommer ångra dig, men jag skall lära dig hur världen fungerar, vilka onda varelser människor är och om vår far, djävulen själv" sa han och hon såg skrämt på honom men nickade sedan och han började berätta.

Sol såg upp och var något förvånad att han tagit sig upp. Hon svarade inte direkt, bara ryckte på axlarna och la sig på mage med blicken än mot dammen.
"Det är väl som det ska vara, gissar jag." sa hon till svar och sneglade på honom. Han hade ännu inte lyckats klätt på sig, men just nu brydde hon sig inte.
"Världen är som den är. Människor älskar varandra, gifter sig, skaffar familj, eller bara blir vänner." mumlade hon halvt till honom halvt till sig själv och dammen. Hennes ögon var sorgsna och matta, de hade inte sitt vanliga skimmer.
"Men inte jag." sa hon som avslutning på det hela och satte sig upp.
"För det kommer aldrig att gå. Aldrig mer än möjligen vänskap eller familjära känslor." hon såg på honom och försökte le svagt som för att skämta bort allt som vanligt. Så hade det alltid varit och det var väll en del i förbannelsen med, eller?
"Förlåt, du ska inte behöva lyssna på detta." sa hon avfärdande och ställde sig upp och leendet var åter på plats även om det inte riktigt nådde ögonen än.
"Tänkte du dränka huvudet i dammen eller?" sa hon med ett roat flin.

Jezebel lutade sig tillbaka och såg på Marie som både hade tårar i ögonen och såg rädd ut. Han sa inget, han hade trots allt varnat henne. Hon torkade tårarna och slog sedan armarna runt honom och Jezebel satt som förstelnad ovetande om vad han skulle göra.
"Det verkar som Marie har fattat tycke för dig" sa Cain när han kom in med Cassian. Jezebel såg bedjande på Cassian, han ville att han skulle ta bort Marie men Cassian skakade på huvudet och log roat.
Jezebel försökte resa sig upp men han var fortfarande för trött efter igår.
"Jag hatar far!" sa Marie och såg på Cain som log svagt. "Hur kan han behandla människor så?"
"Det är ett nöje för honom. Han vill se oss falla ner till helvetet" sa Cain och Marie gick bort till honom och Cain kramade om henne. Jezebel andades ut när hon försvann. Han tyckte inte om att ha de här människorna så nära sig, de brydde sig för mycket. De tillhörde en värld han aldrig skulle kunna tillhöra.
"Varför gjorde han så mot er?" frågade Marie och Jezebel log kallt.
"För att vi inte är något annat än leksaker för honom. Han experimenterar med folk och vill se vad som krävs för att de skall gå sönder" sa Jezebel och Marie knöt nävarna.
"Bror du måste döda honom" sa hon och såg på Cain som nickade. "Kommer du hjälpa honom?"
Jezebel såg på Marie när hon frågade och reste sig upp.
"Nej. Jag har ingen avsikt att gå emot far. Jag är hans och kommer så förbli" sa Jezebel och gick förbi dem och ut i trädgården, katten följde efter honom. Jezebel hörde Cassian sucka bakom honom men han stannade inte för att se varför.
Jezebel såg Yuu och Sol längre bort men han bestämde sig för att hålla sitt avstånd. Han slog sig ner under ett träd i skuggan och katten la sig i hans knä och han började klappa den. Jezebel undrade varför han blev så upprörd över att Marie och Cain brydde sig om honom, var det för att det skulle vara jobbigare att döda dem? Han intalade sig själv att det måste vara så. Han var så förvirrad och visste inte vad han skulle göra.

Sol nickade men sade inget om det med en gång.
"Du kanske har rätt men man längtar alltid efter det man inte har och jag skulle få vilja uppleva det." sa hon bara och ryckte lätt på axlarna som för att skaka av sig det hela. Hon ångrade att hon sagt något, visste inte ens varför hon gjort det. Hennes blick följde hans och såg Jezebel med en katt. Sols leende slocknade men det var inte just för Jezebel utan för att Yuu verkade så glad, vänskapen där emellan. Hon kom sig upp för att gå, så Yuu skulle kunna gå dit.
Just då såg hon Yuu vingla till och vifta en massa innan han for rakt ner i dammen. Det såg lustigt ut och Sol kunde inte låta bli att skratta.
"Fick du ditt dopp nu?" sa hon roat och kom fram till dammen, hon räckte fram handen för att hjälpa honom upp om han ville. Hennes ögon glittrade roat och hon höll sig för skratt då hon tog tag i hans arm för att dra honom upp.

Jezebel tittade upp ifrån katten när han hörde något som landade i vattnet, till hans förvåning var det Yuu. Jezebel kunde inte låta bli att le roat, han var inte säker på varför den andra mannen ramlat i dammen, men han misstänkte att det inte var frivilligt.
Jezebel såg att Sol hjälpte Yuu upp ur dammen och han undrade vad som förse gick mellan dem? Sol verkade väldigt trevligt inställd mot honom helt plötsligt och Jezebel ryckte på axlarna, det intresserade honom egentligen inte vad som förse gick mellan dem, så länge han inte blev mellanhand. Jezebel klappade katten och slöt ögonen, han kände knappt huvudverken, han hade trängt undan den och funderade på vad han gjorde här?
Han hade mer eller mindre blivit kidnappad ifrån sin far och tvingats tillbaka till livet. Jezebel var inte säker på varför men han hade inte känt samma lust att dö de senaste dagarna. Han kände inte direkt för att leva, utan snarare kände ingenting, vilket var ovanligt för honom. Han kände inget hat, ingen direkt stor glädje eller någon enorm smärta. Det var snarare som att han var tom. Han la sig ner i gräset och tittade upp på löven. Katten la sig nöjt på hans mage och Jezebel klappade den utan att tänka på det.
Varför hade han inte försökt döda Cain, Marie eller Riff? Hade det varit för att Cassian hade riskerat livet för att komma hit? Eller bara för att han inte känt samma hat emot dem. Han hade inte känt någon stark vilja att döda dem, han var inte säker på varför. Han var inte säker på varför han inte dödat Sol eller Yuu heller, eller varför han fann dem trevliga. Han föredrog Yuus sällskap helt klart, men kanske var det för att han knappt pratat med Sol, de gånger han gjort det hade hon försökt skada honom eller varit arg på honom, mer eller mindre.
Jezebel slängde en blick på de andra två som var vid dammen och suckade sedan, när blev livet så komplicerat?
Innan behövde han inte tänka på sin plats i lovet, han behövde endast döda och experimentera på människor. Han kände endast hat och motvilja emot allt och alla, han visste vad hans liv gick ut på, att störta mänskligheten ner i helvetet, men nu då? Han var osäker på om han ville återvända till sin far, men samtidigt var det något inom honom som manade honom att återvända till Alexis. Men här kunde han göra som han ville. Jezebel slöt ögonen, förvirrad över vad han skulle göra. Han tänkte på Cassian, men sköt honom snart åt sidan. Varje gång han tänkte på den andra mannen kändes det som om han hade en storm inom sig. Han kände lycka, hat, glädja, sorg, livet, döden och något han inte visste vad det var. Han ville inte behöva tänka på den andra mannen, han ville inte bli mer förvirrad.
"Varför kan inget vara enkelt?" sa han lågt till katten som tittade på honom innan den åter la ner huvudet och Jezebel åter vände blicken till trädkronan.

Sol stannade kvar och såg efter Yuu, hon kände att hon skulle uppträda förmycket som hönsmamma om hon följde efter honom. Att knuffa ner honom i säng var vad hon ville göra. Hon visste inte ens om han var förmögen att komma i säng själv.
Men att ta bort deras efterverkningar på deras kvällsnöje var inget hon tänkte göra, det var hon för stolt för.
Hon släppte honom med blicken bara för att hon visste att Jezebel var på det avståndet att han kunde se henne. Hon såg bort mot honom istället, han låg på rygg med katten han funnit.
Sol var osäker på honom, mest för de gånger de pratat hade de milt sagt bråkat med varandra. Men betedde sig någon fientligt mot henne eller idiotiskt svarade hon med samma mynt. Oftast verkade han vara arg och tvär, fientlig och avvisande.
Det var sådana som Jezebel hon brukade skada eller döda för att bli av med, om de hotade henne eller hennes familj. Men nu var det så att hon inte helt var säker på honom och hon hade ingen familj att skydda heller.
Ljudlöst tar hon sig till honom, sätter sig en bit ifrån och plockar långsamt upp en blomma i handen. Att börja med ett hej verkade dumt, så Sol höll tyst och började binda en blomsterkrans i brist på annat att göra. Hon var ovan vid sådana situationer och att vara så osäker på en person. Dessutom var hon ledsen på dem båda.
"Har du bestämt vad katten ska heta? Eller har den berättat?" frågade Sol till sist och såg på honom med ögon likt kattens. När hon var liten hade hon önskat sig lika ögon som Liv och Dags, vackra vanliga ögon. Inte kattgula som hennes, men hon gillade dem mer nu, det gjorde henne annorlunda och visade att hon kunde mer än vad det såg ut.

Jezebel tittade på Yuu när han gick förbi, den yngre mannen verkade inte må särskilt bra, han var både blek och såg febrig ut, men Jezebel la sig ner igen, han var inte den sortens läkare. Om Yuu behövde medicinsk vård var antagligen Riff bättre på det. Självklart var han utbildad kirurg och hade en grundutbildning i vanlig läkarvård men han hade ägnat sitt liv åt att döda människor, inte rädda och vårda dem.
Jezebel undrade varför han ens hade brytt sig om hur andra människor var, varför de gjorde som de gjorde och att de var vidriga. Varför hade han ägnat sitt liv till att döda andra människor för att han hatade? Var det för att han ville hindra att mänskligheten förstörde naturen och dödade djuren, för att de var onda varelser, själviska, lögnhalsar och falska? Eller var det för att hans far ville det och Jezebel ville att hans far skulle vara stolt över honom? Han visste inte, men i denna stund kändes det som om han inte visste något alls.
Jezebel såg Sol komma emot honom och hur hon plötsligt slog sig ner i gräset och började göra en blomsterkrans. Han undrade varför hon hade slagit sig ner hos honom? Var det för att Yuu hade lämnat henne och hon behövde någon annan att prata med, eller ville hon verkligen prata med honom? Han visste faktiskt inte och det intresserade honom egentligen inte. Han slöt ögonen igen och kände vinden emot kinden och log svagt, naturen kunde lugna honom och få honom att må bättre. Han öppnade ögonen när hon tilltalade honom.
"Den heter katt" sa han enkelt. Han döpte inte längre djur efter att hans far dödat Snark. Han visste att hans far skulle försöka döda allt han höll kärt. Katt var ett bra namn för katten, det visade att han höll av den men inte för mycket.

Sol suckade åt hans svar, eller snarare för att det inte blev en konversation. Hon tystnade och fortsatte med sin krans. Sådana som inte sa mycket kunde hon i vanliga fall lätt övermanna och bestämma över med en flod av ord. Men hon visste att Jezebel inte skulle låta sig styras så.
Plötsligt svor hon till, ställde sig upp och kastade den färdiga kransen på Jezebels mage.
"Varsågod." muttrade hon och försvann där ifrån. Hon visste att något var fel, vad visste hon bara inte. Hon for in i slottet, var hade Yuu blivit av? Han var den enda hon nu visste mådde dåligt, hon förbannade sig själv, var hon orsak till detta?
Sol letade eller snarare sökte mentalt och fann honom, att han kommit så långt i det skick han var det var otroligt.
"Idiot." muttrade hon och lyfte upp honom om ordet var menat till honom eller henne visste hon inte, men troligen båda.
Hon avlägsnade förhäxningen från både Jezebel och Yuu innan hon bar in honom till sig och la honom i sängen. Han var så varm att hon öppnade fönstren hade hon nu bara haft sina örter kunde hon fixa det här.

Jezebel ryckte till över Sols plötsliga utfall. Katt fräste till när kransen landade på henne och Jezebel plockade upp henne i famnen och lugnande katten. Han visste inte vad som flugit i Sol, helt plötsligt hade hon svurit till och mer eller mindre sprungit därifrån. Jezebel visste att hon var häxa, men egentligen inte vad hon hade för förmågor eller om det fanns saker som påverkade henne, om det var så att hon var tvungen att göra saker eller vad det ens innebar att vara häxa. För honom var häxor ett sagoväsen i böcker, ett sagoväsen han hade funnit urbota korkat då de alltid vara fula, korkade tanter som alltid blev dödade. Han ansåg att om man hade så mycket magi som de hade skulle de kunna försvara sig bättre men de blev alltid överlistade av barn.
Doktorn reste sig upp med Katt i famnen och lät blomsterkransen falla mot marken. Han märkte att huvudverken var borta och ryckte på axlarna. Han bestämde sig för att gå in igen, det fanns ingen mening för honom att stanna kvar utomhus. Men han tvekade, inomhus fanns de människor han försökte undvika genom att gå ut.
"Tänk om jag också hade fått vara en katt" sa Jezebel och såg ner på Katt som jamade och han log innan han klev in i huset igen. Marie kom springande emot honom och han såg på henne.
"Mår du bättre?" frågade hon vänligt och log stort. Jezebel tittade ner på henne och nickade som svar innan han fortsatte gå, Marie gick vid hans sida och han undrade om hon inte hade något bättre för sig.
"Vill du se mitt rum?" sa hon och log stort när de började gå upp för trappan såg han Sol bära in Yuu till hans rum. Marie såg förskräckt på honom.
"Är det där mannen och kvinnan bror berättade om?" frågade hon och Jezebel nickade, det var då det slog honom att ingen av de andra hade träffat Marie.
"Vad har hänt?" frågade hon.
"Jag vet inte" svarade Jezebel och Marie drog med sig honom in i rummet.
"Vad har hänt?" frågade Marie åter, men den här gången till Sol.