The fandom games

Okej, det är ingem fara

KAPITEL 10
Solen stod mitt på himlen. Eftersom hon varit vaken hela natten ville Annabeths kropp sova, men sinnet vägrade att sluta ögonen för en sekund. Dagen innan hade nämligen Linnéa — efter att ha druckit bergsvattnet — spytt i flera timmar och hon var i djup sömn. Det innebar att paret inte skulle veta om någon tog sig upp för berget, eftersom det hittills hade varit Linnéa med sina telepatiska förmågor som höll koll.
Vattnet var giftigt, Linnéa var nere och därmed var Annabeth nästan helt oskyddad. Det fanns bara ett kvarstående alternativ. Linnéa fick bli kvarlämnad.
Snabbt rafsade Annabeth ihop några av ägodelarna: Trådrullen, alla vapen — en pistol, ett svärd och en pilbåge — och några av näringstabletterna. Första-hjälpenlådan tvekade hon länge över, men den var faktiskt till Linnéa, och Annabeth hade en stark heder. Därför lät hon också Linnéa överleva. Ett kort avskedsbrev först bara.

Det var nästan kväll när Linnéa öppnade ögonen. Hon kände fortfarande kräksmak i munnen men hon visste bättre nu än att skölja bort det med vatten.
"Annabeth", försökte hon ropa, men det kom mer ut som ett kraxande.
Inget svar.
"Annabeth!" Blev ett ordentligt rop den här gången.
Inget svar.
Linnéa satte sig upp och kollade vilt omkring sig. När hon såg meddelandet önskade hon att hon bara sovit vidare.
Hejdå stod det skrivet på marken, i lera, eller kanske blod. Linnéa tyckte om sin nu försvunna kamrat, och hoppades på det tidigare. Linnéa letade snabbt efter Annabeths tankar, men hon måste ha kommit långt, för det fanns inte ett spår efter henne. Bara en en del i situationen fick Linnéa att känna sig lite lite bättre — silverfallskärmen som singlade ner mot henne — men glädjen försvann så fort hon såg vad gåvan innehöll. Det var en vattenkanna, en gåva som hade varit praktisk så länge som det hade funnits drickbart vatten vid gläntan (eller, vid närmare eftertanke, vatten de trott varit drickbart). Det var en vanlig genomskinlig plastkanna, med bara en utmärkande grej. Kannan verkade itudelad, med två tankar. En sådan här hade Linnéa sett förr! Hon tog snabbt lite vatten och hällde ner i kannans övre tank, samtidigt som hon smulade ner lera från marken — så att vattnet fick en ljusbrun färg.
Sakta rann sedan vattnet till den undre tanken, och det var hur klart som helst. Leran hade stannat i något filter på vägen, precis som Linnéa trott. Förhoppningsvis stoppade kannan även bakterierna i bergsvattnet och gjorde det drickbart. Linnéa kunde stanna i sitt läger.

Hej! Gåvan (en s.k. britakanna) kom från Fizzy!

Jättebra!
GO LINNÉA GO

Bra

Episkt!!. Tycker fortfarande att du skulle tagit mitt slut...

KAPITEL 11
"Arya!"
Fyra sekunder efter att han ropat var Arya framme hos Jon, vilket var imponerande, eftersom hon sprungit i mörker.
"Vad är det?" frågade hon oroat.
Jon fick genast dåligt samvete.
"Förlåt, jag borde inte ha ropat ... Det handlar om karriäristerna — jag är helt säker på att de har lämnat lägret."
"Hur kan du veta det?"
"Det har inte varit någon rök därifrån på ett tag nu, jag har inte skymtat någon rörelse på ett tag, och lägret verkat ha blivit mindre, som att de skulle ha tagit en del saker med sig."
Arya nickade.
"Så vi plundrar dem på resten", sa de båda syskonen samtidigt, och log.

Luna och Doktorn var nu bara ett hundratal meter från karriäristlägret. När karriäristerna tidigare under dagen gett sig av valde de båda att tväras över fältet till lägret, istället för att ta sig runt, vilket de tjänat flera timmar på. Nu fick de bara hoppas på att en trollstav lämnats kvar.

Det tog nästan en timme att leta igenom lägret efter en trollstav, och under tiden plockade de på sig andra bra saker, som en kompass, ett halvfullt paket tändstickor, och en liten såg.
Till slut hittade de en liten trollstav, som till Lunas förtjusning fungerade perfekt.
"Borde vi bränna lägret nu?" frågade Luna.
"Om du kan göra det med staven", sa Doktorn tvivlande. "Med tändstickorna tar det för lång tid."
Luna nickade stolt, och sade sedan högt:
"Incendio" varvid lägret fattade eld.

Arya och Jon var inte långt bort när lägret plötsligt fattade eld.
Jon svor, och de båda började springa mot de två gestalterna vid lägret. Jons varg sprang förbi dem — en vit vind — och kom närmre och närmre skepnaderna.

Luna såg inte den annalkande vargen, och ryckte till när Doktorn gav till ett skall.
"Vad var det där för?" frågade hon, men tystnade när hon såg den, nu lugna, stora och snövita vargen.
"Jag kan prata Hund", förklarade Doktorn. "Men jag kan nog inte lugna de där."
Vid det sista pekade han på syskonen — Jon som siktade på Doktorn med en pilbåge, och Arya som sprang mot Luna med draget svärd.
En röd blixt skickades ut från Lunas trollstav och träffade Arya i bröstet, vilket fick henne att tumla bakåt och falla till marken, och sekunden efter släppte Jon bågsträngen och pilen borrade sig in i Doktorns högeröga, varvid även han föll till marken.
Innan ännu en pil hann avlossas uttalade Luna en till lamslagningsbesvärjelse, som missade Jon med flera decimeter!
Ett andra försök hann hon inte med, utan hon fick snabbt trolla bort benen i Jons händer, något hon lärt sig under sitt första år på Hogwarts. Sedan sprang hon, så fort hon kunde.

Jättebra

Jättebra

Super bra

NAAAJS B)