Internatet.

Han tände den åt henne och log sedan, han tänkte inte säga att det var marijuana hon rökte, det kanske skulle bli för mycket för henne.
"Hur känner du dig?" frågade han och log svagt emot henne.

Samantha gjorde som han gjorde och drog in röken vilket fick henne att storkna och hosta. Var detta också något man vande sig vid?
"Hur jag känner mig?" sa hon förvirrat då hon slutat hosta och ryckte på axlarna till svar.
"Vet inte." sa hon bara då hon var osäker på det själv och inte ville ljuga för honom.

Han skrattade, han kunde inte låta bli, hennes reaktion var lika roande som när hon druckit.
"Vad är det som får dig att vilja gå så långt?" sa han fundersamt, han visste att hon inte var den populära, men det verkade ha varit ett val, kanske var det inte så? Han blåste ut röken och tittade bort emot himlen. Han lutade huvudet emot fönsterkarmen och väntade på att Sam skulle svara.

Samantha drog åter ett bloss denna gång inte så djupt och mer eller mindre härmade honom, det var så man lärde sig.
"Gå så långt?" mumlade hon och förstod först inte vad han menade.
"Det är väl så.....som en vana." mumlade hon fram, hon kunde ju inte berätta att denna gång berodde det på honom. Att denna gång då det blev för mycket var det hans fel. I vanliga fall brukade hon inte göra det så pass mycket.

Han nickade.
"Jo det blir lätt en vana" sa han och visade sin arm, hans skar märktes knappt längre vilket han var glad för, han hade gått över till att skada sig på annat sätt, sätt som inte syntes utåt. Han slöt ögonen och valde att inte se på henne, han visste inte varför men han blev både lugn och nervös när han var med henne.

Samantha öppnade det andra fönstret som var invid hans och satte sig på fönsterkarmen. Hon blåste ut rök vilket fick henne att känna sig lugnare till sinnes.
"Varför?" frågade hon och rörde försiktigt vid de bleknande ärren. Att hon ens vågade röra vid honom, vad hade hänt med henne?

Han stelnade till vid hennes rörelse, han var inte beredd på det, men han slappnade av, hon menade inget illa och han uppskattade hennes beröring, den var mjuk och vänlig, inte hård och kall som många andras beröringar.
"Jag fick nog, jag gjorde som du gjorde, det är många år sedan, en gammal vän räddade mig. Men jag hade gett upp, när Jasmine dog orkade jag inte mer" sa han och ryckte på axlarna och tände en ny cigg.

Hon märkte att han stelnat till och drog tillbaka handen. Hon förbannade sig själv att hon gjort det. Hon nickade långsamt och drog ännu ett bloss och för engångs skull kände hon sig mer tillfreds än någonsin förr.
"Din syster.........vad hände?" frågade Samantha lågt, men accepterade om han inte tänkte svara, men det verkade betyda mycket för honom, grunden till allt.

Han var tyst en bra stund, han var inte säker på vad han skulle säga, skulle han svara? Han tog ett djupt andetag.
"Jag kom hem ifrån en konsert, hon var ensam hemma, de vuxna var ja jag vet inte vart, de drack väl någonstans, eller var hos någon kompis, jag vet inte och jag bryr mig inte, jag var antagligen inte helt nykter när jag kom hem, men jag fann henne liggande i badrummet, hon hade tagit alkohol med några piller, det fanns inget jag kunde göra och hon dog i mina armar" sa han lågt och tittade bort. "Efter det ja det gick utför för mig, jag mådde sämre och jag började med flera olika sorters självskadande beteende, hamnade i fel sällskap och tillslut blev jag hit skickad" sa han.

Samantha stirrade ut, såg ner på gatan nedanför dem. Eller snarare gångarna utmed skolan, vad sa man om en sådan sak? Hon trodde inte ens han skulle svara. Sen de vuxna han talade om var alltså hans föräldrar, bara det var chockerande nog, hon som trodde att biologiska föräldrar inte var sådana.
"Hon är nog lyckligare där hon är nu. Där hon är nu är hon lycklig, kanske ser ner på sin bror." mumlade hon men hennes röst dog ut, det fanns inget tröstande man kunde säga, inget alls som inte lät litet och futtigt.