Prs mellan yerawizardthea & syrup

Ja sure... Det säger han bara, att jag verkligen trodde på det. Tur att jag inte tog det på allvar. Jag känner hur klumpen som oftast brukar vara där i maggropen kommer tillbaka.
"Jaha." sa jag medans jag tittade ned på mina händer. Jag borde ha lärt mig att inte tro på vad människor säger vid det här laget. Men nej, fan att jag ska tro på dem.
"Jaha okej. Gott?" frågar jag och fortsätter stirra på mina händer som har börjat rita mönster på låren. Jag sitter så i några minuter innan jag kommer på att jag också borde ta en böna. Det blir en ljusblå en. Jag stoppar den i munnen, och spottar ut den direkt.
"Blåmögelost" säger jag äcklat.
"Jag.. Ehh, jag.." säg inget extremt personligt nu.. "Rodnar ganska lätt." Yes jag kom på nåt opersonligt att säga tänker jag och känner mig ganska stolt.

'Jaha'. Var det vad hon har att säga? Förstår hon inte att jag menar allvar? Ilskan börjar välla upp inom mig, inte irritation utan ilska. Hur svårt var det att förstå något så lätt?
"And here's a truth about me: Jag ljuger inte" säger jag med sammanbitna tänder innan allt plötsligt börjar snurra. Ett pipande läte ljuder högt i mina öron och det flimrar framför ögonen, innan jag svimmar och faller ner på golvet på grund av min dåliga sömn och ansträngningen. Ilskan var också på grund av det då mitt humör inte håller då jah inte ärr pigg. Nu ligger jag där, medvetslös på tåggolvet framför henne och kan inte ens säga det enda ordet som jag önskar säga henne just nu: Förlåt.

Jag han inte svara innan han föll ihop. Var det här nåt sorts skämt eller? Eller svimmade han på riktigt. Jag hoppade upp ur sätet och böjde mig ned framför honom. Petade på honom, när jag inte fick någon rektion lade jag honom på sätet i framstupa sidoläge. Precis som jag hade lärt mig. Han hade ju snackat om att han inte hade sovit något, så det var väl sömnbristen? Hans puls och andning var normal och så. Jag satte mig ned på golvet, mittemot hans huvud. Det var bara att vänta tills han vaknade.

Jag vaknar efter ett tag, blinkandes och helt förvirrad. Till på köpet en fruktansvärd huvudvärk också. Jag sätter mig upp och stönar till då allt gör så ont, och jag ser på mitt armbandsur. Troligen har jag varit medvetslös i cirka två timmar, då klockan var ungrfär tre på eftermiddagen nu. Bara tre timmar kvar av resan, och så skulle de vara framme på Hogsmeade stationen. Jag ser mig omkring i kupén, och får då plötsligt syn på Thea där. Jag får en besvärad min och biter mig löst i läppen då jag plötsligt kommer ihåg mina sista gärningar innan jag svimmade.
"Du, jag är ledsen för det jag gjorde förut. Det var itne meningen att agera så. Ursäkta" säger jag och ser rakt in i hennes ögon då jag vill att hon verkligen ska förstå innebörden av dessa ord. Jag vill inte att hon ska tro att jag är en bortskämd liten barnunge som bara gör saker för att testa, det var inte så jag menade men det var så som det kunde tolkas som också. Allt börjar snurra runt igen så jag lägger mig snabbt ner för att itne behöva svimma igen, vilket jag itne gör denna gången. Utan jag har blicken fastställd rakt på henne. Jag ångrar verkligen mitt ordval och att jag fräste, även fast det var på grund av sömnbristen.

Medans Moller var medvetslös så har jag hunnit göra massor av saker:
Byta om (ja jag klarade av att få ned väskan, efter en halvtimma)
Läsa lite
Lyssna på min spellista
Titta på honom

Det sistnämna distraherade mig från att göra resten av sakerna.
------------------------------------------------------------
När han sätter sig upp blir jag orolig. Han ska ju vara så stilla som möjligt! Att han ens klarar av att tänka på vad han sa? Vad är det här? Sättet han säger det på får det att verka vara sant. Jag tror på att det är sant. Dummadummadumma mig som tror på det.
"Du borde inte tänka på det nu! Du ska tänka på att ta det lugnt!" säger jag tyst men bestämt. Hur tänkte jag när jag pratade med honom fastän han behövde sova?

JAg rynkar pannan och nickar för att förstärka det jag ska säga.
"Jo, det borde jag. För att jag upprörde dig, och jag kan inte bli... jag kan inte bli ordentlig. Nej hur säger man? Jag kan inte må bra förrän jag vet att jag har klarat ut det här för det var inte jag just då. Jag menade det inte" säger jag med väldigt seg och släpande röst. Detta var verkligen inte vad jag hade hoppats på när jag såg fram emot trippen. Jag hade inte ens anat något sådant här. Sedan reser jag mig bestämt upp och vänder mig till kupédörren.
"Jag måste ha vatten" säger jag tyst för mig själv och börjar med lite trevande steg ta mig mot dörren, med hjälp av stöttande händer mot möblerna i kupén. Det går faktiskt bättre än jag trodde, för huvudet börjar inte köra igång ännu i alla fall.

"Men lilla vännen... Oroa dig inte för det!" säger jag snällt med ett litet leende på läpparna. Väntavänta, tänker jag förvirrat. Hur sjuttsingen tänker han när han tror att han ska upp och gå själv? Jag reser mig snabbt upp och skyndar fram till honom.
"Du behöver du hjälp? Alltså det kanske inte är det bästa om du tar en promenad och svimmar.." säger jag oroligt men skämtsamt.

Jag rycker på axlarna och ler ett snett leende.
"Du får följa med om du vill, men jag kommer inte att stanna här i kupén i alla fall. Jag ska bara hämta vatten, det går fort" säger jag och drar sedan upp kupédörren. "Åt vilket håll ligger toaletten?"

"Åt höger" säger jag lite tyst eftersom det kom några sjätteklassare gåendes förbi oss. "Du?" säger jag då de har gått förbi. "Behöver du stöd eller nåt? Liksom att jag tar armkrok med dig.." undrar jag oroligt.

Armkrok? Gud, det där pirret i magen börjar sakta men säkert stiga som en baseball som är på väg mot en Home Run! Eller till och med en Out of the Park, om det nu ens var en egen kategori. Men nu gjorde det det, för det var så det kändes som. Hon erbjöd sig att hjälpa mig, FYSISKT. Rodnaden börjar blossa upp och jag nickar kort.
"Tack, det skulle vara snällt" säger jag och ler trött.