Spegel Spegel på väggen där

Bäst!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Toppen!

*väntar ivrigt på fortsättningen*

Gah, vill ha mer!! Det är så sjukt bra och det gör VERKLIGEN INGET om alla andra delar är lika långa

Outstanding, som alltid :3

Det är så himla spännande! ♥

Superbra! Det är superspännande!

Nu kommer kapitel tio. Vill bara nämna att jag har börjat på ett litet annat projekt vid sidan om den här fanficen. Ni borde ha blivit taggade i fanfic-sidan. Har jag råkat missa någon så heter den "När jag ser på dig". Ska också nämna att den är lite... hm... gulligare än den här. Jag hoppas iallafall att ni vill läsa den också. Skulle vara kul Kärlek till er ♥


KAPITEL TIO: EN FALSK ANKLAGELSE

Hur kunde jag inte ha märkt att jag gått rakt in i ormen? Givetvis fick jag panik. Vem hade inte fått det i mitt ställe? Jag fäktade vilt med armarna, vilket bara hade som effekt att mamban blev irriterad. Dess ögon fixerades vid mig och jag visste att den snart skulle attackera. Om den högg mig här skulle jag inte överleva. Giftet skulle sprida sig snabbt i mitt blod, och ingen skulle leta här på länge. Växthuset var ändå nästan helt övergivet på grund av ormen. Jag höjde min trollstav långsamt, och med blicken hela tiden på ormen. Den var mycket mindre än jag väntat mig, vilket var skönt. På något vis hade en större orm varit mer skrämmande än denna två meter långa, och mycket smala. Trollstaven pekade nu direkt mot ormens hjässa. Den tittade närapå förebrående på mig.
"Sluta se på mig så där", sade jag och kände hur något inom mig inte ville döda den.

Plötsligt högg ormen mot mig och jag fick snabbt hoppa åt sidan. Den del av mig som inte ville skada ormen lades åt sidan och ersattes återigen av Den andra Isabelle. Den som inte skulle ha något problem med att döda en orm. Jag såg min trollstav höjas utan att kunna göra något åt det och kände mina läppar uttala orden jag aldrig trott att jag skulle säga.
"Avada kedavra!", ormen föll ihop vid mina fötter, och jag gick genast loss på dess kropp med min kniv. När jag var klar grävde jag ner ormen i jorden så långt in i växthuset jag kunde komma. Jag var inte rädd för att vara där längre. Inte nu när mamban var borta. Dessutom var jag uppfylld av en sådan glädje att jag knappt fick plats med rädsla. Jag hade ordnat den antagligen svåraste ingrediensen. Jag hade bara två kvar. Piskande pilträdet var näst.

---

Adam och Dylan gick hastigt upp mot skolan med de andra som haft örtlära.
"Chen!" Adam sprang fram mot henne. "Vet du var Isabelle är?"
"Nej", svarade Chen ganska vresigt tillbaka. "Kan du inte hålla koll på henne själv?" Adam tog hennes arm innan hon hann gå därifrån.
"Hör på. Något är fel. Säg inte att du inte har märkt det, för det kan inte vara sant. Vi borde gå till rektorn eller någon annan."
"Och vad skulle de göra?", svarade Chen. "Jag har tänkt över det noga, Adam. Först trodde jag bara att vi skulle kunna lösa det. Jag trodde det på riktigt, men jag börjar mer och mer tro på den enda förklarliga anledningen. Hon är stressad inför GET-examen och trött på att bli behandlad som att hon inte finns."
"Vad då att hon inte finns? Vad pratar du om?" Adam var förvirrad.
"Att hon har varit kär i dig hur länge som helst. Hon vågar aldrig bara säga någonting om det, och du har typ inte lagt märke till henne."
"Skojar du eller? Jag vet inte om hon har berättat det, men vi var i Hogsmeade tillsammans. Ärligt talat, Chen. Det är typ som om hon är besatt eller något." Chen svarade inte. Hon hade sett någon vid trappans översta steg. Adam vände sig om och såg Daniel stå där.
"Jag måste gå", sade Chen. "Vi pratar om det här snart igen, okej?" Adam hade tänkt svara att det faktiskt inte var okej, men han hann inte få fram ett ljud innan Chen var borta och han stod ensam kvar med Dylan.
"Hon är ju helt knäpp", sade Dylan. "Jag skulle lätt sagt till någon vuxen om det handlade om dig." Adam nickade.
"Och jag om det var dig." Han visste inte vad han skulle ta sig till. Han ville hjälpa till, men han behövde Chens hjälp. Ingen kunde nå fram till Isabelle så som Chen gjorde. Han var glad att Isabelle gillade honom, fast det hade han misstänkt ett bra tag nu iallafall, så det var ingen nyhet. Nyheten var däremot vad Adam kände för henne, och hur viktigt det helt plötsligt var att beskydda henne. Han ville hjälpa henne och finnas där när ingen annan verkade göra det. Han ville ha en speciell plats i Isabelles liv. Adam var helt övertygad att det enda sättet att få den platsen var att rädda henne från vad det än var som gjorde henne så distanserad från sitt vanliga jag.

---

Alicia visste att hon snart skulle stå ansikte mot ansikte med Isabelle. Det var inte långt kvar nu. Det kunde inte vara långt kvar. Hon hade inte följt med Isabelle in i växthuset, men att döma på Isabelles triumferande min hade hon fått vad hon var ute efter. Alicia visste inte exakt hur komplicerat elixiret var som Isabelle skulle laga till, för det enda exemplaret av boken där det stod var redan utlånad från biblioteket (säkerligen till Isabelle).

Alicia hade sett Chen och Daniel tillsammans flera gånger, och hon kände sig alltid tom vid synen av dem. Hon själv hade ingen. Givetvis var det hennes eget fel. Det var hon som hade stött bort folk under hela sitt liv. Det var hon som hade varit elak mot alla omkring henne. Däremot väntade hon sig inte det som kom den sista dagen innan jullovet när professor Sprout kom in i Stora salen med ett ormkadaver i armarna. Hon hade med sig professor Snape. De gick fram till lärarnas bord, och professor Sprout harklade sig. Eleverna slutade prata och tittade upp mot lärarbordet.
"Det här är... var en grön mamba", sade hon med klar, hög stämma för att säkert höras. Alicia fick kalla kårar vid tanken på att Isabelle verkligen dödat den där ormen. "Den var av stor signifikans för skolans trolldrycksmakeri. Vi ber den som är skyldig till detta att anmäla sig till rektorns kontor så snart som möjligt." Alicia sneglade på Isabelle, som satt och tittade ner i golvet utan att säga någonting alls. Det var då Daniel reste sig från sin plats.
"Det var Alicia som gjorde det. Alicia Williams!" Alicia visste inte vad hon skulle göra. Det var som om hon fått en kraftig käftsmäll. Hon gav Daniel en giftig blick. Hur kunde han? Nog att han hade förrått henne en gång, men var inte det här en aning överdrivet? Allas blickar var vända mot Alicia, som reste sig vid professor Snapes blick. Hon följde efter honom ut i korridoren, och knuffade avsiktligt till Daniel på vägen.
"Vad är det för elixir du gör, Williams?"
"Inget", sade Alicia helt ärligt.
"Jag är inte dum", svarade Snape.
"Är du säker?", frågade Alicia full av vrede mot Daniel, som ljugit och Isabelle, som inte erkänt.
"Du kanske inte förstår hur allvarligt det här är."
"Om alla kan sluta säga det till mig så kanske jag kan förstå."
"Jag har aldrig sett en elev så nära relegering som du är just nu, Williams. Om jag vore du så skulle jag bara tala sanning. Du var vid mitt kontor och tog ingredienser och gifttänderna var borta från den där ormen, som du lägligt nog frågade mig om för bara ett par veckor sedan." Alicia svarade inte. Hon visste inte varför hon försvarade Isabelle. Kanske var det för att hon visste att Isabelle var nyckeln till att få ut Liam ur spegeln.
"Följ med upp till rektorns kontor så får vi vänta tills middagen är avslutad."

---

Jag gick långt innan alla andra från Stora salen. Jag skämdes inte, för återigen så var jag inte jag. Det var många dagar sedan jag faktiskt kände känslor överhuvudtaget nu. Jag slöt min kappa tätare omkring mig och gick ut i kylan. Det var alldeles mörkt ute, men jag valde att inte tända min stav med en lumos-besvärjelse. Jag ville inte bli sedd. Mina steg var hastiga och jag såg till att sopa igen mina spår efter mig med en besvärjelse. Till sist fann jag mig framför det piskande pilträdet. Hur skulle jag få en gren från det? Jag var tvungen att distrahera det på något sätt, men hur? Det var då jag kom på den perfekta lösningen.
"Avis!", sade jag till staven och en flock fåglar flög ut ur den mot trädet. Det började piska och slå. Det var nu jag hade min chans. Jag sprang in under grenarna och fick ett par slag, men ingenting som skapade något större sår. Jag bröt av en av de undre grenarna innan den hann träffa mig. Sedan kastade jag mig ut ur vimlet var grenar som frenetiskt rörde på sig för att slå till det som skadat det. Jag sprang därifrån så snabbt jag kunde med trollstaven i ena handen och grenen i andra. Jag hade bara en ingrediens kvar. Blod från min värsta fiende, och jag skulle skaffa det idag. Jag behövde bara hitta Alicia, och om det behövdes så skulle jag döda henne.

JA!!! NYTT KAPITEL!!!

Brabrabrabrabramermermermermernununununu!!!!!