PRS(fashion7)

"TYST!" röt Valeria åt Nash som genast tystnade. Han bet sig så hårt i läppen att blodet börjat rinna. Hans knogar var vita, så hårt som han höll om sängen för att inte skrika. Valeri hade varit tvungen att ta bort styngnen och öppna såret lite mer för att kunna ta ut varet, och möjligen hittas orsaken till infektionen. Två minuter senare var han tvungen att sövas, för Valeria visste att han inte skulle kunna sluta skrika när hon hällde sprit i såret. Snart låg han tungt sovandes på sängen medan Valeria hällde allt möjligt i såret. Hon pillade och plockade som om hon gick igenom en burk äpplen och letade efter det bästa. Från Nashs ena hand föll en ensam bok till golvet. På den fanns en lapp, Mina stod det på den. Det var en bok han tänkt ge till Mina dagen innan, men glömt.

Mina försökte att inte se mot Nash, men hon hörde hur de höll på. Hon hittade sin bok vid sin gamla sjukhussäng och märkte inte den Nash tappat.
"Finns det något jag kan göra?" frågade hon Valeria tyst och med tom röst. Hon höll boken hårtmot sig och ansiktet var blekt och än med torra tårar.

Valeria såg upp på Mina och nickade. "Hämta spritflaskan i skåpet där borta. Sen kan du plocka upp boken Nash tappade. Och så behöver jag saxen där borta." sade hon och fortsatte men Nash. Hon skulle behöva klippa bort det infekterade, som växt sig fast som en liten knopp av ondska i honom.

Mina la ifrån sig sin bok och gick snabbt och hämtade spritflaskan och saxen. Hon gav den till Valeria innan hon tog upp boken. Det var hennes namn på den. Hon la den vid sin bok och sågg sedan spänt på. "Kommer han klara sig?".

Valeria ryckte på axlarna. "Antingen dör han av infektionen, eller så dör han av blodförlust när jag kapar av den där" Valeria pekade på något svart konstigt i såret med saxen, "Eller så överlever han allt. Då har man bra blod." avslutade hon torrt. Så började själva operationen.

Mina såg förskräckt ut. Hon tog sin bok och lämnade Nashs vid nattduksbordet vid sängen innan hon gick ut. Hon tog sig till sitt rum och sjönk ner i sängen. Hon brydde sig inte om att låsa utan bara läste tills hon somnade.

När Valeria var klar var hon osäker på om Nash levde eller inte. Hon lät honom därför bara ligga. Hon renade såklart hela skiten och sydde ihop, men mer gjorde hon inte än att sedan lägga ett par blöta dukar över honom.

Mona vaknade igen, mitt inatten. Hon kunde inte somna om så hon klädde sig och tog sig ut ur sitt rum. Utan att tänka på det var hon snart vid sjuksalen. Försiktigt gick hon in och såg påNash. Var han död? Hon sjönk ner på en stol vid honom och tog hans hand. Så somnade hon en stund senarr.

Nästa dag hade Nash ännu inte vaknat. Valeria hade sett Mina komma in i sjukhussalen på natten och tyckt synd om hennes rygg när hon somnade. Därför hade hon lagt mina i en sjukhussäng också. Hon själv satte sig vid tidig gryning vid Nash och kollade över hans sår. Det såg bra ut och nu märkte hon även hur han höjdes och sänktes - han levde. Med ett lättat pust sjönk hon ner på stolen bredvid och såg över honom så ofta hon kunde.

Mina sov tungt och vaknade nästa morgon. Hon satte sig yrvaket upp och drog handen genom håret och såg mot Nash och Valeria. "Lever han?" mumlade hon och tog sig upp ur sängen. Hon såg än förstörd ut, men hon skulle nog inte gråta med, bara vara arg på sig själv att hon trott att Aiden gillat henne.