Tom Dolder och livet innan makten.

Super bra.

( applåder)

AZUM♥♥♥

Super bra!

Superspännande. Ps jag är i din mugglisgame

Kapitel 8.
”Vem är ni?” sade Tom genast. ”Och vad kommer ni ifrån?”
”Jag är professor Dumbledore”, sade mannen enkelt.
”Kommer ni för att hämta mig?” sade Tom direkt.
Mannen log bara, och försvann med ett ljudligt ”pang”.
Tom var förvirrad. Visste den här mannen något? Hade han kanske också magiska krafter? Nej, det var det bara Tom som hade. Det var han som var annorlunda, han som var speciell! I och med det faktum att det var gryningstid, och att han var i en stad, borde det vara dags att ge sig i väg. Han hade just rest sig upp, när allt svartnade.

”Tom Gus Mervolo Dolder, vad i helvete tänkte du?”
Tom vaknade, och märkte att han satt på ett golv. Han hade händerna bakbundna, och framför honom stod en man. Han var fortfarande för yr för att se vem det var, men de suddiga konturerna började klarna. Han var på barnhemmet igen, ingen tvekan om saken. Men mannen… vem var det? Han gillade i alla fall inte mannen.
”Du har varit borta i två månader! Och alla har letat efter dig!”
”Letat… efter mig?” sade Tom yrvaket.
Sedan mindes han inte så mycket mer. Han uppfattade bara små ord, som ”snorunge”, ”missfoster” och ”kunde ha dött!” - ord, sådana han var van vid. Men vad som hände sedan visste han faktiskt inte. Han fick äta något, någon vit tablett, och sedan mindes han ingenting alls. Det enda han vet är att han vaknade i sin gamla säng igen.
”Tom!” skrek Nova, skräckslagen av vad hon fick se. ”Gör mig inte illa! Snälla?”
Tom såg på henne, och kände en liten, liten, känsla av dåligt samvete, men den försvann snabbt när han kom ihåg vart han var, och att det var honom et egentligen var synd om. Men han kunde ju inte göra illa henne när hon visste om att han kunde göra det.
”Om du låter mig vara, skonar jag dig”, väste Tom. ”Men om du så mycket som väser ett ord om mig, eller till mig, då vet du vad som händer.”
Nova nickade skräckslaget, och sprang gråtande ut därifrån.
Nedanför kunde Tom höra hur hon gråtande nekade till att förklara varför hon grät. Han log ett elakt leende, och somnade tvärt.

Fanns det något som Tom hatade, så var det när han tvingades att göra saker, Han, som var så speciell, tvingas göra saker av mindre värda människor? Nej, han gillade det inte. Han var i och för sig bara tio år, och han var fortfarande omyndig, men ändå.
Händelsen med mr Corney verkade ha skrämt hela samhället. Överallt hörde man folk som pratade om ”den där Dolder”. Naturligtvis fick inte han gå ut ur rummet, men Nova verkade vara användbar. Hon var nu så uppskrämd att hon kunde göra vad som helst. Tom var nöjd med sig själv.
Så plötsligt blev allt runtomkring honom skimrande silvervitt, och han såg hur en kvinna i stora, runda glasögon uttala några ord, med en djup, isande stämma.
Den som har makten att besegra Mörkrets Herre är på väg…
Tom hörde bara den första meningen. Besegra Mörkrets Herre, vem då? Och vem var Mörkrets Herre?
Han var tillbaka i salen. Uppskakad och rädd satte han sig upp ur sängen, för att tänka igenom det hela. Vem var kvinnan? Och den där Mörkrets Herre… Tom hatade när han inte fick ett direkt svar på allt. Gåtor var för underliga, och för irriterande för att lösa.
Han försökte roa sig med något, som att till exempel försöka lyfta garderoben ett slag. Men nej, hans magi ville tydligen bara visa sig när han…
Han hade varit riktigt arg när han lyfte skåpet. Han var frustrerad när han satte eld på mr Corneys hår. Det har bara hänt när hans känslor var starka, ilska, rädsla, allt! Gåtan var löst! Han blev genast ivrig, och försökte tränga sig djupt in i sina tankar. Han stod hos polisen igen, och de beslutade om att han skulle tillbaka till barnhemmet. Han var rädd, jätterädd, räddare än någonsin…
Då, lyfte garderoben. Han log för sig själv, och ville tjuta av glädje. Han kunde kontrollera det! Han kunde verkligen det! Nu var inte rädslan stark, utan glädjen. Så stark att gardinerna började fladdra, och Tom viftade med ena handen mot en vas. Den gick sönder. Han viftade mot en säng. Den lyfte.
Krafterna kunde alltså kontrolleras. Nu visste han vad han skulle göra.

---

Det blev lite kortare idag, men jag ville avsluta med det där, det kändes bra

bra, som vanligt

Bra!

Sååååååå bra♥

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!!!!!!!!!