The Beauty and the Womanizer

Jack sprang efter henne och kom ikapp då hon föll. Han sjönk ner på knä vid henne och lyfte upp henne i sin famn. "Kom här" mumlade han och ställde sig upp och började gå tillbaka.

"Nej." mumlade hon oklart och försökte nu kraftlöst göra sig fri.
"Du har gjort dig illa." får hon fram men i nästa stund lutar hon sig bara mot hans axel.
"Förlåt." får hon fram om igen, det var hennes vanliga ord.

"En skråma" sa Jack återigen och fortsatte gå mot slottet. "Det är itne ditt fel, du var duktig" log han och snart syntes portarna igen. "Nu vet jag lite om din gåva".

"Släpp mig." bad hon och tog sig ner från hans famn, det kändes så olustigt på något vis och trotts ett lätt haltande kunde hon gå.
"Du borde se över det." sa hon och insåg inte att hon första gången sagt åt någon vad denne skulle göra.
"Duktig?" sa hon oförstående och stannade upp.
"Vet du om min gåva?" sa hon frågande, var hennes gåva att vara skräckslagen?

Jack släppte henne men höll ögonen på henne. "Jag gör det sen efter jag sett över ditt ben" sa han bara sen innan han nickade och log
"Ja, antingen är det styrka, eller närstrid, kanske en kombination av det båda" sa han inann han fortsatte gå.

"Mitt ben är det inget fel på." mumlade hon och mötte för en sekund hans blick och såg att han log. Varför var han så vänlig ens? Fast han hade fått i uppgift att ta hand om henne.
"Inte styrka, inte så stark." sa hon eftersom det var något hon fått erfara i arbetet hemma. Tillslut stannade hon upp honom då de var mer eller mindre själva.
"Jack, vad är det för fel på mig?" frågade hon, mötte hans blick och krävde ett ärligt svar.

"Jo, de behöver tvättas och kanske bindas om" sa Jack, så det inte skulle komma in smuts. Snart var de vid slottet igen och folk såg mot dem innan de fortsatte med sitt. Adelsmannen var borta.
"Närstrid då" sa han sen innan han vände sig mot henne. Han log än. "Det är inget fel på dig, du är bara ovan med allt, men du vänjer dig, jag har varit här i tio år, allt blir bättre med tiden".

"Har du varit här i tio år?" sa Senida och ignorerade allt det andra då hon inte visste vad hon skulle säga om det. Sedan närstrid? Det lät fel, farligt och.......lockande? Nej, det fick hon inte tycka.

Jack nickade. "Sen jag var femton, det här har varit mitt hem sen dess och det kommer alltid vara mitt hem" sa han, han tillhörde ladyn och de som ägde slottet. Men kände sig fri ändå, för han fick göra mycket som han ville.
Han drog med henne in i slottet och uppför trappporna in till sitt rum. Det stod en skål med vatten där och han tog den och en trasa och började tvätta hennes ben.

Selina satt stilla på stolen och betraktade honom då han tvättade knäet, varför var det nu så viktigt?
"Så du är 25?" sa hon frågande, fast hon visste att svaret var ja, morden hade både lärt henne läsa och skriva.
"Hur trivs du då?" var hennes nästa fråga, hon förstod inte vad de skulle ha henne till heller.