Zombieroll

Rhiannon motstår impulsen att fnysa. Han kan inte ha sett speciellt många kvinnor i sitt liv. Rhiannon kommer aldrig förstå och har aldrig förstått sig på varför människor fortfarande är såpass bestämda på att hitta kärleken. Till och med nu, inte för att hon tror det om Trip. Men komplimanger köper hon inte, inte någonsin.
"Stort vitt hus fullt med grön graffiti på botten. Ser fallfärdigt ut och ligger här i närheten." Kännetecknet med grön graffiti passar faktiskt utmärkt för området, vilket betyder att det är graffiti över nästan hela området. Varför tog folk chansen att göra sattyg när polisen var upptagen med att lik vandrade runt?

Trip gav ifrån sig ett lätt skratt, grafitti, han saknade det. Han och hans polare från barnhemmet brukade alltid vandalisera varje vrå de de vari yngre. Poliserna hade varit som tokiga på dem och alltid blivit lika irriterade på barnhemmet då poliserna hämtat tillbaka pojkarna. Det hade dock inte varit lika roligt då barnhemsförestånaren skällt ut dem och gett dem utomhusförbud - som de förstås genast ignorerade.
"Det där huset?"frågade han och pekade mot ett någorlunda vitt hus som hade grafitti på sig. "Bodde du där innan zombierna tog över?"
Tänk ifall det fanns en plats på jorden där de inte fanns? Tänk ifall det faktiskt fanns människor som levde utan rädslan eller ens medvetandet för dem. Som kunde göra precis vad de ville utan att vara rädda för att dö varje sekund.

"Nej, det gjorde jag inte." Svarar Rhiannon. "Men jag lät paret som bodde där ta sina liv och livet av deras son med min pistol." Fortsätter hon lägre. Det hade varit ett intressant möte. De hade inte bett om ett samarbete, de hade inte bett om hjälp eller någonting. De frågade bara hur många kulor Rhiannon hade och om de fick låna tre. Rhiannon hade dumt nog sagt ja och först hade de gått upp till sin son. Rhiannon hade då hört ett skott. Hon hade naturligtvis rusat upp för att se vad som hände bara för att höra ett till. Hon öppnade dörren till sonens rum precis i tid för att se modern plocka vapnet ur sin mans hand och skjuta sig rakt i tinningen. Det var första gången Rhiannon dödat en annan människa, och hon räknar det som sitt fel. Det är hennes fel. "Det är rätt hus också för den delen." Säger hon lättat. Deras källare visade sig vara ett bra ställe att förvara saker på och sonens rum ser ut som när familjen dog... förutom avsaknad av lik som är begravda på bakgården.

Trip visste inte vad han skulle svara, han fick en hemsk bild i huvudet av det som hon berättade. Det var konstigt, att någon kunde ta livet av ett barn för att det var den bästa lösningen. Men var det verkligen det? Chansen fanns ju alltid att de faktiskt överlevde eller att zombierna en dag försvann.
"Man borde göra något åt det", sa han. "Med zombierna menar jag. Starta en motståndsrörelse för att rädda så många människor som möjligt som fortfarande är kvar. Du vet, slå ihop oss och försöka komma på en lösning. Annars kommer mänskligheten dö ut och ... det är väl inte bra."
Han ville inte kommentera före detta ägarna till huset, det var för sorgligt för honom fast han inte visste vad en familj innebar.

"Motståndsrörelse? Du är en livlig drömmare antar jag?" Säger Rhiannon och drar av sin arm då de kommit fram till huset och tar sig nedför trädgårdsgången på egen hand. Hon är glad över att huset saknar trappa, det hade varit illa för hennes yrsel. Rhiannon öppnar dörren som glider upp med ett knarrande ljud för att sedan känna hennes rygg slå i marken och huvudet därpå när hon blir tryckt mot marken. Nej, nej, det finns inte en chans att han tog sig ut. Ena armen kastar sig genast ut till sidan för att få tag på något att få bort den barnstora zombien med som gör sitt bästa för att kunna sänka tänderna i hennes ansikte för tillfället. Men hennes arm kommer nog snart hamna på menyn om hon inte får av dem illa kvickt.

Trip stelnade genast till och var på väg att tappa balansen att han slant bakåt. Vad skulle han göra? Skulle han springa och lämna henne där? Så mesig kunde han väl inte vara heller, eller kunde han? Klart han kunde, han var en stor mes. Patetiskt.
Innan han ens hann reagera själv hade hans arm sträckt sig efter sin kastkniv vid bältet och kastat den mot den lilla zombien. Kniven borrade sig in i ögat den vacklade bakåt.
Trip drog efter andan och försökte panikslaget få tag på fler kastknivar, som han dumt nog hade lagt i ryggsäcken. Det var dödens nu, han visste det. Han skulle dö om han inte sprang.

Rhiannon knuffar honom av sig och vet inte om hon skratta eller gråta för tillfället när hon tar sig bakåt fortfarande liggande. Hon stängde in honom, hon låste. Hon stängde in honom. Varför? Varför är han ute? Det skulle inte ha hänt! Det skulle aldrig ha hänt! Hon var helt säker på att hon låst in honom. Barnet är inte borta länge men Rhiannon lyckas ta sig på fötter igen. Pojken reser sig och utstöter ett underligt väsande ljud, som om han andas. Det skär i henne att se kniven sitta i ögat på honom. Fast hon måste. Pojken gör ännu ett utfall men Rhiannon är mycket större. Hon tar ett grepp och hans hals, drar kniven ur hans öga.
"Vila i frid." Mumlar hon nästan ohörbart samtidigt som hon slår honom ned på marken såpass hårt att hans redan sköra skalle går sönder. "Lilla vän." Följer orden i huvudet på henne och så sparkar hon honom åt sidan. "Det ser ut som om jag står i skuld till dig nu." Säger hon sedan högre och vänder sig om mot Trip.

Carol nickade.
"Inga problem" sa Carol och tog tag i moderns ben medan Clove tog armarna och de bar ner henne för trappan och la henne bredvid fadern i det ljusa vardagsrummet. Carol tittade på de båda två, hade de haft tid och om det hade varit mindre farligt hade hon gärna hjälpt Clove begrava sina föräldrar, så som hon hade begravt sin dotter. Men vad var en grav nu för tiden? Du kunde inte besöka den och sörja, det var något som hängde kvar ifrån den gamla tiden, något man gjorde för att visa människor värdighet, trotts att de inte var människor när de dog. Carol la en hand på Clove och kramade om den innan hon gick emot rummet där det fanns en walker, hon drog sin kniv och sparkade sedan in dörren. Innanför stod en vuxen kvinna, antagligen anledningen till att Cloves föräldrar hade blivit bitna, Carol högg den i huvudet och började sedan stycka den för att åter smörja in sig själv i zombieblod, om de skulle ta sig ur staden ville hon göra det levande. Hon smörjde in Clove som verkade vara långt bort i tankarna innan hon nickade och började gå ut ur huset. Hon öppnade dörren långsamt och såg sig omkring, gatan låg öde, men hon misstänkte att ljudet skulle dra till sig Walkers, men om de gick långsamt borde de smälta in. Hon tittade så Clove var med, de behövde komma härifrån och hon hoppades att Clove ar i stånd att visa vägen ut ur staden, Carol ville inte vandra in i någon återvändsgränd.
Carol såg sig omkring, studerade området, hon ville veta var hon kunde springa ifall det behövdes, längs hela gatan låg det hus, men hon tvivlade på att någon av de skulle vara säkra, snarare en dödsfälla, det låg även en trädkoja på andra sidan gatan, men hon var inte säker på om den var säker heller, och hon ville inte stöta på barnzombies om hon kunde undvika dem, de var jobbigare att möta eftersom de var barn, det var svårt att se dem utan att tänka på Sophia.
Carol väntade tåligt på att Clove skulle börja gå.

(Jag hoppas att det är okej att jag använde din gubbe lite Tessan, men jag kände att det var lättare så vi kom någonstans ^^)

(Får tänka på saken, du är skyldig mig en gurka för detta ofantliga brott xD)

För Clove försvann allt bara som i en dimma, hon märkte knappt vad som skedde inte heller att Carol åter smörjde in henne. Hon hade lagt sina förädlar samman så värdigt det gick och lagt över dem filtar hon hade till och med ordnat ett kors av prydnadssaker ovanpå dem. Hon hoppades att människor skulle respektera detta, låta dem vara i sin sista vila.
Sedan följde hon med Carol, fast hon knappt uppfatta att de gick. Men då den kyligare luften slog emot henne var det som hon vaknade till och ryckte upp sig. Hon var tvungen att ta ut dem ur det lilla samhället. Vad hade ens hänt i huset? Hon hade en otäck känsla av att Carol gjort väldigt mycket och Clove knappt något.
Hon såg sig om såg åt sidorna och började sedan ta sig ur staden, passerade en gammal trädkoja som tillhört hennes grannar på andra sidan gatan. Nu ville Clove bara härifrån, hon ville helst bara lägga sig ner och gråt. Men här kunde hon inte göra något sådant, aldrig.

Carol följde nöjt efter Clove, hon var glad över att flickan, eller rättare sagt den unga kvinnan kände till staden. Att ta sig in i en ny stad krävde annars planering eller muskelstyrka och styrkan hade de inte, inte så de kunde slå sig in och planering tog tid, och de hade behövt maten och kläderna. Carol följde Clove ut ur samhället, walkerna de passerade la knappast någon märke till dem och det var hon glad för. Carol längtade också tills hon kunde få skölja av sina kläder, hon var inte överförtjust i tanken på att ha zombieblod över sina kläder.
När de passerade ut ur samhället tänkte Carol på hur många liv som gått förlorade här, hon var glad över att hon aldrig hade kommit in i Atlanta, att de hade fått stopp och flytt därifrån med några andra de mött på vägen. Skogen kom närmare och hon började andas ut, något som var farligt, men hon slappnade av för en sekund innan hennes sinnen åter blev på helspänn, de hade klarat sig ut ur staden, något Carol vad nöjd med.
Hon tittade på en stig som vek av vägen och påkallade Cloves uppmärksamhet innan hon började vandra in på den.

(Jag har ingen gurka, men du kan få en paprika )