Prs(Jessica Tonks)

Marie hade sprungit runt och frågat efter soldaterna, tillslut fick hon reda på vart de var. Hon tog sig dit och gick in i stallet där hon fick syn på Nithya. "Hej" log hon och räckte henne det lilla paketet. "Jag vill tacka dig...För hur mycket du hjälpt mig".

Nithya såg förvånat upp från Hirais päls. "Åh!" sade hon sedan och ansiktet sprack upp i ett mjukt leende. "Det är ingenting. Men håll en kniv nära dig så går det bättre om jag inte är i närheten. Du kan ha i stövlarna, det har jag." flinade hon sedan och tog emot presenten medan en rodnad spred sig över hennes kinder. Art få saker var inget hon var van vid, så detta var väldigt stort för Nithya. Med försiktiga fingrar fick hon upp paketet och drog tyst efter andan då hon såg halsbandet. Det var en liten drake i kedjan, mycket bra gjord. Nithya blev rörd nästan till tårarna. "Det... Detta behövdes inte.." mumlade hon tyst. Hon fingrade försiktigt på den lilla draken som låg i asken. Den var så vacker!

Marie nickade, det skulle hon göra. Hon såg sedan spänt på då hon öppnade paketet, och log då hon såg hur glad hon blev. "Jo, du har hjälpt mig så mycket...Och jag har ändå ingen användning för den". Hon var för enkel för att kunna ha sådana smycken på sig.
Marie log igen och kom fram. "Jag hjälper dig sätta på dig det!" sa hon och tog halsbandet och gick bakom Nithya. Hon knäppte kedjan om hennes hals.
"Sådär" mumlade hon och bakade sedan undan. Hon insåg plötsligt att Nithya var rätt så vacker, det var inte konstigt att många män var efter henne.

Nithya drog undan sitt uppsatta hår och kunde knappt andas när hon kände Maries händer snudda hennes hals. Hon visste inte vaddhon skulle säga och förstod inte alls varför hjärtat slog så hårt i bröstet. "Tack!" mumlade hon och log vagt, chockad än över att ha fått en present. "Passar den bra?" frågade hon sedan osäkert och såg på Marie.

Marie log mot henne. "Perfekt". Hon vred sedan sina händer lite lätt. "Jag måste nog gå nu...Far undrar nog snart var jag håller hus..." mumlade hon, lite sorgsen över att hon måste gå. "Tack igen, du är en bra vän Nithya".

Nithya log lättat och sträckte på sig. Åter var hon sitt självsäkra jag, inte alls den osäkra och sårbara Nithya som var full av vänlighet längre. Hon nickade på huvudet och tryckte ner sorgen i halsen då Marie var tvungen att gå. Hon lyckades dock inte hålla bort rodnaden från kinderna när Marie sade att Nithya var hennes vän. Hon hade inga vänner, inte kvinnor i alla fall. Män fanns det gott av men Nithya hade aldrig haft bra relation till flickor. Hon nickade kort och såg ner på sina skor. "Tack du med..." mumlade hon.

Marie tvekade lite imnan hon kramade om henne lätt. "Sköt om dig". Hon försvann sedan ut. Hon tog dig från lägret till baren igen där hon återgick till att servera och passa upp på människor. Hon tänkte på Nithya, skulle det dröja.länge innan de sågs igen?

Nithya stod som förlamad när Matie kramade om henne. Hon kunde se sin vän bli mindre och mindre. Precis då hon försvann ur sikte släppte spärren och Nithya rusade efter. "Marie! Vänta!" ropade hon hest. Men det var försent, Marie var borta och imorgon skulle också Nithya vara det. Hon kanske inte ens skulle överleva resan, vem visste? Med en suck återvände Nithya till stallet men nu inte alls så sugen på att sköta om kreaturen som stod där inne.

Dagen gick och på kvällen så skulle de precis stänga då skrik hördes från staden. Det luktade rök och människor sprang. Marie tog dit för att se soldater, soldater som högg ner människor och eldade upp husen. Hon började springa, hennes första tanke var att hitta Nithya, men innan hon hunnit så långt stoppades hon av en man på en häst som höjde sitt svärd mot henne.
Marie hoppade undan och fortsatte springa. Men snart tog en ny vakt tag i henne och höjde sitt svärd.

Nithya låg och sov tungt i sitt rum. Hon var inte medveten om det som skedde utanför slottets portar. Hon drog täckte tätare om sig och suckade tyst.