Divergent

Trapporna ner hade gått snabbare än trapporna upp. Kanske det berodde på ilskan, kanske just för att det var trappor ner och det var mindre ansträngande. Hon hade kommit igenom dörrarna med koder då hon märkligt nog mindes dem och tagit sig en bit ut på asfalten men nu stod hon tvekande, var skulle hon? Hjärtat dunkade inom henne hon hörde steg och röster och tyst drog hon sig in bland skuggorna mot väggen, hon insåg att hon valt fel väg.

Kai kom ut. Så fort han var inne i gränden insåg han att Sol inte skulle vara där, eller längre fram. Hon hade gått fel, och nu kunde Kai höra röster där borta. Han svor en lång ramsa i sitt sinne och smög tillbaka. Han kikade ut. Tur i alla fall att han hade mörka kläder och lätt smälte in i skuggorna. Han såg efter Sol med orolig blick. Var kunde hon vara?

Sol hörde rösterna komma närmre, två mansröster och beväpnade var de vilket betydde vakter. Sol tryckte sig mot väggen skräckslagen. Hela hon var dock grå som muren utom hennes röda skor. Hon förbannade sig själv att hon gått fel och vreden jämtemot Kai var försvunnen.

Kai fick syn på Sol, på andra sidan gatan, tryckt mot väggen. Hon hade haft tur om hon bytt sina illröda skor mot de vita de fått av de osjälviska. Männen närmade sig. Kai såg fundersamt på sin omgivning. Hur kunde han ta sig till Sol utan att märkas. Kai blundade och innanför ögonlocken dök en karta av de lärdas kvarter upp. Under sina år hade Kai fyllt i kartan med röda och gröna förger för olika gångar och gränder som var obevakade. Kai log när han kom på hur han skulle ta sig tilll sol. Han backade tyst in i skuggorna innan han vände sig om och sprang..

Sol slöt ögonen och bad till högre makter om att skona henne. Hade någon sagt åt henne att springa nu hade hon inte klarat av att röra sig en tum. Hon hörde männen komma närmre och de hade ficklampor, det var därför hon slutit ögonen. Ögon reflekteras i ficklampsljuset och de kunde upptäcka henne lättare, varför hon nu hade koll på detta kunde inte en människa begripa, hon hade väl aldrig fått lära sig något sådant? Nu önskade hon innerligt och hett att Kai var här, den enda i hela hennes liv hon kunde kalla för vän.

kai sprang in i ett hus, ner till den underjordiska parkeringen för bilar. Genialiskt! Han sprang till andra ingången och hoppade upp för trappan. Han stannade framför dörren. Tog rtt djupt andetag. Nu måste han vara tyst. Han öppnade dören, som gled upp ljudlöst. Hans blick mötte Sols rygg och sedan passerade en händelsefylld sekund då Kai tog tag i Sol och drog in henne. Ficklamporna var nu precis utanför och Kai visste att han inte skullle hinna stänga. Han slängde enkelt upp Sol över en axel och sprang upp för bästa trappa.
"Hm... Varför är dörren inte stängd?" hördes en mörk röst säga. Kai hade precis släppt ner Sol bredvid sig och tryckte sig hårt mot henne för att de inte skulle synas där de stod vid väggen. Spänt lyssnade han på rösterna, och stegen som gick upp och ner för trapporna. Ett huvud stack upp vid slutet av trappan. Mannens blick svepte precis över dem och Kai lade en hand för Sols mun. Efter vad som måste vart en evighet gick männen och stängde dörren efter sig.

Sol var för rädd att skrika då han drog in henne genom dörren men hon fick panik och tänkte bita sig loss då hon såg att det var Kai. I nästa sekund hade han lyft upp henne och hela hon var stel som en pinne hon avskydde när folk bar henne, hon hatade att inte ta sig fram för egen maskin. Hon darrade av skräck då han tryckte henne mot väggen och la handen för hennes mun, hon höll in med det kvidande hon kände skulle komma upp och såg med skräckfylld fasa mannen närma sig dem, men han missade dem och gick åter ner. Sol började darra kraftigt då männen stängt dörren om sig, hon kunde inte komma från Kais grepp och hon ville det inte heller. Hon hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv, aldrig någonsin.

Kai sjönk ner på golvet med en lättad utandning. "Det var...nära!" mumlade han och torkade lite svett ur pannan. Kai såg upp på Sol med arg min. "Vad tror du attt du håller på med?!! Springa iväg sådär och bara... VI KUNDE HA BLIVIT FÅNGADE!! Jag blir galen på dig! Alltså.... hur tänker du?!!?" skällde han. Egentligen mest för att han hade varit orolig och rädd och Kai tog ut det på Sol.

Sol var inte i skick att försvara sig, darrande sjönk hon bara ihop på marken.
"Jag vet inte, förlåt." sa hon ynkligt och gömde ansiktet mot knäna för att han inte skulle se tårarna. Detta mer än något annat visade att hon inte var sig själv ännu, inte i skick att försvara sig eller käfta emot. Hans ord träffade som slag i magen, han hade rätt hon var värdelös det var det hon visste.

Kai suckade tungt. "Förlåt jag..." började Kai, men kunde inte fortsätta. Osäkert lade han en arm om Sol.