Krig mellan 2 riken (ÖPPET ROLLSPEL)

[Haha, ursäkta för det här. Skrev det sent i går kväll och var väldigt trött så blev väldigt flummigt. x) ]


En man med en liten trähammare slog hårt i bordet.
”Tystnad”, röt han till Ramuh men också till de som börjat tala i den stora salen.
Ramuh bestämde sig genast för att han inte var särskilt förtjust i mannen med peruk och vit pudrat ansikte. Han förstod inte riktigt meningen med det hela men de andra verkade inte tycka att hans utseende verkade det minsta lustigt utan tvärtom så pekade de på Ramuh.
”Dueller är oacceptabla i vårt rike, tre år i fängelsehålan ska väl få dig att minnas det”, sade mannen med peruken hurtigt och skulle precis slå med hammaren i bordet igen då dörrarna öppnades.
Salen tystnade och in kom en vacker kvinna.

Under tystnad tog Ramuh emot brevet.
”Miss”, sade han emot kvinnan som inte verkade höra honom. ”Miss”, upprepade han men hon försvann ut ur salen och lämnade de alla i förundran.
Någon tittade uppmanande på Ramuh som fortfarande hade brevet outvecklat i sin hand.
”Jag antar att det bestämmer det”, sade han lätt och visade med en gest att de skulle öppna hans bur.
Ingen rörde sig och Ramuh var inte på humör för att berätta för någon av dem att han inte var kunnig i skriftens konst. Varken hans far eller mor hade varit någon viktig eller ens det och ingen av dem hade lärt honom att läsa även om hans far lärt honom att räkna så att ingen skulle kunna lura honom på pengar.
”Hörde ni inte den vackra damen, jag slipper mitt straff då jag gör som dem säger.”
Mannen med peruken räckte sin hand emot Ramuh och Ramuh gav honom lydigt brevet. Hans ögon granskade det för en stund innan han fnyste till, mumlade något Ramuh inte kunde uppfatta och gav ordern.

Ramuh hade ett enormt leende på läpparna medan han gick nedför gatan. De hade gett tillbaka hans saker så fort han hade visat upp brevet och även om männen flinat stort emot honom så bekymrade de honom inte. Så länge det skulle få honom att komma undan fängelse i några år så visade han upp det med glädje men vad det än innehöll så tänkte han inte följa det. Istället hade han sin egen plan och det var att sticka, något han blivit bra på genom åren visade det sig.

Han gick in i en äldre man och hans smala fingrar greppade tag om börsen som föll in i hans hand.
”Ursäkta, Sir. Såg dig inte riktigt”, mumlade Ramuh och hjälpte mannen att få balansen åter innan de skildes åt.
Innan han försvann över muren tänkte han köpa sig det bästa köttet han fick tag på till Orhin, lite bröd och annat smått och gott. Särskilt då han inte visste hur lång tid det skulle ta innan han åter igen uppsöka en stad. Troligtvis lika länge som senast. Kanske borde han bege sig nedför bergen även om dess höjder var några han älskade av hela sitt hjärta. Han hade fått nog av folket, större delen av det.

”Hey”, ropade någon efter honom.
Det tog ett tag innan Ramuh förstod att de var han de menade men då han vände sig om så gav han ifrån sig en djup suck. Mannen var samma man så på värdshuset.
”Vill du ha ännu en lektion hur det känns att bli förödmjukad?”
Ramuhs röst var lätt som om han inte hade ett enda bekymmer i världen men hans hand hade smugit sig under manteln och grabbade tag i dolken. Mannen var inte ensam utan på var sida hade han en kamrat. Lika stora fula män som han själv. De skulle kunna vara bröder. Ramuh skulle inte bli förvånad om det visade sig att de var det.
”Vart är du på väg, tölp”, sade den stora mannen vars näsa fortfarande verkade något öm, ”Vi har tagit emot samma brev som dig och samlingen är strax. Du är på väg åt fel håll.”
Ramuh sade inget utan häpnades något över att mannen kunde läsa.
”Oh, jag har lite problem att hitta. Ny i staden och allt.”
En viss nyfikenhet hade fallit över honom och han följde de stora männen tillbaka den väg han hade kommit.
”Så berätta för mig hur det kommer sig att ni bestämt er för att göra det här.”
Männen flinade stort emot honom. Det verkade som de redan glömt dagen innan.
”Pengar”, spottade en av dem och Ramuh höjde ena ögonbrynet vid hans svar.

Innan han hann ställa ännu en fråga var de framme vid ett torg. En stor öppen plats där många människor i alla åldrar samlats. Några bar ett svärd medan andra, andra vapen. Ramuh såg pojkar med hammare, han såg unga flickor med träpinnar. Alla var på något sätt beväpnade och hade ett litet ränsel slängt över axeln.
”Sluta gapa, någon kan ju tro att du är en Lymmel, tölp”, sade mannen som Ramuh slagit skrattandes.
Det såg ut som om de samlade varenda person de kunde få tag på, en arme, om man nu kunde kalla folket som samlats en arme. Längre fram kunde han dock skymta soldater.

[FÖRLÅT så jättemycket för att jag inte skrivit något men det är så här att, de rollen jag varit med i förr har alla skrivit bara ganska korta delar och jag vet inte om jag orkar att läsa så där långa som de flesta i detta rollet skriver och sen skriva själv oxå! plus att man ska hålla koll på vilka alla är osv... Och jag är även sjuk, har typ influensa, så jag har väldigt ont i huvudet och har därför inte heller orkat... så jag vet inte om jag ska ta och dra mig ut eller vad jag ska göra...]

(Du bestämmer själv hur mycket du vill skriva. Jag begär inte wtt man skriver jättemycket men vill man så får man.

Du bestämmer men det vore kul om du var med.)

problemet är nog inte att jag inte vet hur långt jag ska skriva... utan att jag måste läsa allas långa inlägg för att hänga med... men jag är säker på att ni skriver jättebra!

Hm... men då och då sammanfattar jag det lite vad som händer i rollspelet i första inlägget, men just nu har kungen precis berättst om sin plan för alla och söker frivilliga som ska visa upp sina stridskunskaper i rike 2.

I rike 1 väntar de fortfarande på alla.

okej! Det är ju bra att du gör en sammanfattning iaf! När jag blir frisk så kanske jag kan ge det en chans!

Grace fnyste åt kungen och det blev åter ro i rummet, ljusen slutade skimra och vinden upphörde.
Hon satte sig åter på sin stol och tog en klunk av sin dricka, innan hon åter började tala.
”Du skulle inte lyckas med att straffa mig om du försökte!” Hon rätade på sig en aning.
”Men eftersom jag själv lovat att stå på rätt sida kan jag anmäla mig frivillig att leda en trupp.” Hon fortsatte dricka nonchalant.
Självklart visste hon att han menade om hon ville hjälpa till på annat sätt, men hon hade rätt hårda krav. Godkände han dem inte tar hon tag i saken med egna händer.

Elio satt där i det sköna skogens gräs medan vinden lätt blåste i hennes svarta hår.
Men skogen var inte lugn. Den viskade om att något dåligt skulle hända.
Därför satt Elio vid utkanten av skogen och sög in sig allt ljus hon kunde. Det var sällan man fick D vitamin från solen.

(Om jag ska vara ärlig så håller jag med Inez*Malfoy jag orkar inte heller läsa supermega långa inlägg och förlåt om jag skriver kort men det är för att jag inte har någon inspiration )

(Håller också med Mily där men man måste väl inte skriva långt?
Förresten har jag varit i Oslo, kan någon sammanfatta vad som hänt? )