Privat rollspel(fashion7)

Helene hade precis klätt sig då det knackade på dörren. Hon ställde sig långsamt upp och öppnade upp. Det var lord Swilts. "Ännu mer ändrade planer, bröllopet är idag, nu" flinade han och drog henne ut ur rummet och ut mot trädgården.

Eric hörde spänt på vad som sades därute. Han drog efter andan när han hörde Swilts ord. Han knäppte upp skjortan och sprang ut. Efter Helene och Lord Swilts.
Tillslut kom han ner i trädgården. Han fick sig en rejäl chock. Trädgården som vanligtvis var lugn och grön och allmänt fin var nu helt förstörd. Vita och guldiga tyger hängde överallt i träden. Träbänkar var utplacerade längs en röd matta och längst bort stod en präst, under två vackert blommande äppelträd. De träden hade Nathan och Eric ofta klättrat i. Nu var de fuldiga och vit, istället för gröna. Usch. Eric sökte med blicken efter Helene.

Helene kunde inte kämpa emot, det var inte lönt. Förtvivlat lät hon Swilts dra med henne ut till trädgården och prästen. Så fort de kommit dit började prästen prata och Helene kunde inte andas, så fort bröllopet var över skulle Swilts ta med sig henne. Det gick fort och snart hade Swilts svarat ja, och med en hotfull blick tvingade han henne att säga ja hon med. Swilts drog med henne iväg mot en vagn då han trätt på en ring på hennes finger.

Eric hade med hård blick betraktat det hela. Så fort det nyblivna paret for iväg sprang Eric till vapenförrådet. Det skulle inte bli lätt att ta sig an Swilts på sina egna marker, så han behövde vara väl utrustad. Han tog såklart sin långbåge och tre pilkoger, men också några dolkar och ett svärd. Så gick - eller snarare sprang - Eric till stallet, där han tog en häst på måfå. Denna häst var vit som snö och hade bruna ögon. Stoet såg lugnt men bestämt ut, vilket passade Eric utmärkt. Tillsammans for de ut ur stallet, mot Johan Swilts marker.

Turen gick snabbt och snart var de vid Swilts gigantiska herrgård och han drog ur henne ut och in. Han styrde henne rätt mot hans, eller deras rum och låste dörren då de var inne.
Med ett flin så började de hemska timmarna. Hon släpptes ur rummet, håret var i en enda oreda, klänningen satt snett och hennes blick var skrämd.

Eric kom snart fram. Han lämnade hästen i stallet, för att kunna passera obemärkt. I ett hål i ett träd gömde han de flesta vapen. Kvar blev han med två dolkar och ett mindre svärd. Han gick i rask takt mot slottet. Ingen verkade misstänka något men å andra sidan verkade de flesta för rädda för att märka honom alls. Han kom in i slottet och gick genast korridoren uppåt. En gång tidigare hade han varit här, för att vakta Lorden när han var på besök hos Swilts. Han mindes dock inte vart korridorerna ledde, så han fick prova sig fram. Men så såg Eric Helene, längst där borta i korridoren. Hon såg eländig ut.
Om Eric sett henne bara några månader tidigare hade han skrattat. Det drog lite i mungiporna nu också, men han visste bättre än att visa vilken okänslig man han var.

Helene la armarna om sig själv och såg upp, hon fick syn pp Eric. Hon tog sig fram och darrade som om hon skulle gråta. "Swilt-s...Han våldtog mig". Hon ville gråta men kunde inte, hon var tvungen att vänja sig.
Då såg hon att Eric nästan log. Hon vände sig om och föll nu i gråt. Hade Eric redan glömt allt? Deras natt och alla känslor?

Eric lade försiktigt en hand på Helenes axel. "Förlåt Helene. Kom, jag ska hjälpa dig härifrån." sa han lågt. Han sneglade då och då mot Lord Swilts dörr. Varje gång försvann det pytte lilla leendet och ersattes av en stel mask.
Han visste inte riktigt vad han skulle säga för att få Helene på bättre humör, då han aldrig brytt sig om kvinnors känslor.

Helene vände sig om igen. "Vad spelar det för roll? Jag är ändå gift med hpnom!". Hon vände sig dock om igen och kramade om honom hårt. Hon ville därifrån snabbt och helst nu. Hon släppte honom tillsist.

"Ja, hur tror du att det skulle påverka om du stack härifrån trots att du var gift med honom? För jag tror att du kanske vore gift med honom men inte med honom?" sade Eric med ett axelryck. Han kramade Helene lätt. När hon tillslut släppte tog han hennes hand och log. "Ditt hår ser ut som ett kråkbo, om du vill veta vad som får mig att le." sa han bara innan han återgick till att se ut som en levande sten. Han började raskt gå genom korridorerna, så snabbt att han nästan sprang men ändå så lugnt att Helene till viss mån kunde hänga med.