The Troubles In Paradise [SV]

Inte näst sista kapitlet

Jättebra!! Men Seth är dum Nästan alla är dumma De måste lämna Victoria och Kim själva!!

Okej hej igen :3 Vill bara säga att kapitlet inte kom ut igår, inte för att jag glömt det, utan för att jag bestämt mig för att sätta ut det på söndag istället. Då betyder det att det blir skrivet riktigt ordentligt, och inte något slarv i sista minuten. Tänkte att det var på tiden nu när det är sista kapitlet.
Men ni är bäst och supersöta och tack för allt ert stöd och sånt pusspuss ♥

Ja!
Nytt kapitel!!!
Snart..

edit: SISTA KAPITLET?!?!
DU SKRIVER MER SEN!!
DET KAN INTE VARA SLUT!!!!
JAG VILL HA MER!!

Synd att det är sista </3
Men det har varit en fantastisk upplevelse ändå ♥

Jag är på ett sätt glad att det är det sista, för jag menar: Hur många fanfictions blir egentligen avslutade?
Jag svarar på min egen fråga med att det ju inte är en majoritet...

Men såklart är det ju samtidigt synd

Sorrysorry det kom upp lite personliga saker igår, och det blev lite för mycket, så jag hann aldrig sätta upp det SISTA kapitlet.
shit jag fattar inte att jag faktiskt har avslutat en sådan här ff. en KÄRLEKS ff. jag kan inte skriva kärlek, har aldrig kunnat, och nu skrev jag en hel ff om det? like wut?
Nåja, haha. tack för alla som orkat läsa det här och som kommenterat. det är för endast er jag har skrivit, ni har hjälpt mig genom den här konstiga resan. tack tack och tusen tack ♥

Men jag lovar er, det här kommer inte vara det sista ni hör från mig. Snart, när jag fått en ny idé, kommer jag komma tillbaka till ff:landet med en ny konstig ide.

10. That’s the thing about pain, it demands to be felt
Kim
Det hade gått en timme nu. En timme sedan vi bestämt träff – jag, Micke, Sara och Kim. Vi skulle mötas vi trädet, gå dit direkt efter att sista timmen slutade. Alla hade dykt upp som planerat, först på plats var jag, sedan kom Sara rusande efter mig, och till sist Micke. Men Victoria hade aldrig kommit. Vi hade suttit och väntat på henne i en timme nu, och till slut insett att hon inte skulle komma.
Istället för att glömma bort det och gå i säng som många andra skulle göra, bestämde vi oss för att leta efter henne, se att hon var okej, och fråga henne vad som hänt. Vi övergav inte någon, det skulle jag aldrig tillåta.
Micke sa att han skulle gå och kolla de vanliga ställena som Victoria skulle tänkas vara på. Han mumlade något om en vrå inte så långt från Gryffindors sällskapsrum, och om något torn. Han sa att han skulle börja med vrån, eftersom Victoria oftare var där, sedan skulle han gå till tornet.
Sara erbjöd sig att fråga runt om någon skulle sett henne. Hon gick med bestämda steg mot biblioteket – där hon kunde hitta folk som skulle sprida det för att hjälpa till.
Jag hade sagt att jag skulle gå till Slytherins sällskapsrum – jag visste inte var eller hur man kom dit, men Micke gav mig en snabb beskrivning innan han gick, och snart var jag halvspringande ner i fängelsehålorna.
Jag hade en dålig känsla om det här, det kändes som om tiden rann genom mina fingrar, som att om vi inte hittade Victoria snart skulle något väldigt, väldigt dåligt hända. Klumpen i magen växte medans jag sprang i riktning mot Slytherins sällskapsrum.

”Nej men se vad katten släpat in” sa Rebecka spydigt när hon såg mig komma in i rummet. Slytherins sällskapsrum såg inte alls ut som jag föreställt mig – inga bilder på väggarna med elevers ansikten, på personer de inte gillade som de markerat ett x på, inte alls lika rent eller prydligt heller, och golvet var inte intäkt i en stor matta med en grå orm på. I mitten av rummet stod ett soffbord, med en soffa och flera stolar runt sig. På bordet låg flera sorters skvallertidningar som fått mörka kaffefläckar på sig. I den renaste stolen satt Rebecka, och runt henne satt resten av hennes gäng – Clara, Siena, Liam och – till min fasa – Seth.
När jag såg honom smällde oron i min mage upp, och ersattes med arga troll. Seth mötte mina ögon för en sekund, och jag trodde mig se att han ryggade tillbaka lite. Belåtet försökte jag släppa argheten iväg – jag hade inte tid med det nu.
”Har någon av er sett Victoria?” frågade jag så vänligt jag kunde, men det var inte lätt att hålla tillbaka snäsningen som försökte trycka sig ur min mun. Det här var personerna som fått Victoria att må så dåligt som man kunde må. Seth hade förstört en del av hennes liv. Rebecka hade kastat henne under vattnet när hon bad om att få komma upp. Och resten av hennes vänner hade bara sett på. De var hemska människor.
För ett ögonblick tyckte att jag såg oro eller ånger i Seth, men jag måste misstagit mig. Ett ögonblick senare ryckte han på axlarna, reste sig och lämnade rummet – han gick upp för en trapp som antagligen ledde till hans sovsal.
”Nej, men jag kan tänka mig att hon ligger någonstans och hånglar med en tjej – för det verkar som det är vad hon har sysselsatt sig med de senaste veckorna” Rebecka skrattade elakt och resten av tjejerna stämde in. Med känslan av att behöva slå något klampade jag ut ur sällskapsrummet och smällde dörren efter mig.

Victoria
Jag såg ner på marken under mig. Undrade hur det skulle vara att kunna flyga. Svepa med runt i luften, känna vinden mot ansiktet, vara ensam på en tom himmel. På gräsmattan framför mig satt flera elever och gjorde sina läxor ute i det fina vädret – utan några bekymmer alls.
Jag hade slutat gråta, men känslan av sorgen fanns fortfarande i mitt bröst. Jag satte mig tungt ner på det hårda stengolvet, och kände kylan mellan fingrarna. Lika kall som jag, tänkte jag. Det kändes tomt inuti mig, som om jag bara var ett tomt skal. Jag hade inga känslor förutom sorg och ensamhet kvar i kroppen, inte en gnista kärlek eller värme. Stenkall, frusen, orörlig – så kände jag mig. Det fanns inga tankar i min hjärna, inga ord. Bara en mening som dök upp då och då.
”Du är helt ensam nu” Det var som om någon sköt mig om och om igen varje gång meningen kom in i mitt huvud. Varje gång jag återuppstod från en plågsam död hade jag mindre känslor kvar i mig. Seth ord hade huggit sig in i min hjärna, tagit bort allting Kim och Micke satt dit, och ersatt det med en simpel mening. Jag kunde inte tänka, om jag försökte blev jag skjuten med meningen igen – så tillslut lät jag bli.
Jag satt där, stirrade ner för kanten. Undrade vad eleverna skulle tänka när de såg mig hoppa ner. Skulle de skrika? Skulle de försöka fånga mig? Nej, de skulle antagligen inte ens titta upp. ”Du är ensam, Victoria. Helt ensam” Seth hade rätt. Jag var ensam. Vart jag än tittade såg jag stenmurar, eller elever som skrattade utan mig. Ingen kom på tanken att se upp, titta vem som satt på muren – ingen brydde sig.
”Kim bryr sig. Micke bryr sig. Det finns fortfarande hopp” sa en liten röst inne i mitt huvud, men tanken nådde inte fram till mig. Jag visste att det inte var sant. Micke skulle hittat mig på en sekund om han skulle brytt sig. Kim skulle rusa upp hit på ett andetag om hon skulle brytt sig.
”Du är helt ensam Victoria, alldeles ensam. Ta ett steg över kanten bara, så slipper vi allt det här”
Något inuti mig skrek att jag inte fick göra det, men en ännu större del bad mig om att göra det. Om jag skulle göra det skulle all smärta vara över, jag skulle förhoppningsvis inte känna något alls. Så varför inte? Vad var det för mening med att leva det här livet om allt man gjorde var att gråta och tycka synd om sig själv?

Kim
Jag rusade förbi Micke, där han lugnt trampade uppför trappan till tornet – han visste inte hur bråttom vi hade. Men jag visste det, jag kände det i hela min kropp. Om jag inte kom upp snart skulle det vara försent. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte hann upp i tid, aldrig.
Tårarna brände i ögonen, men jag låtsades inte om dem och fortsatte springa uppför den branta trappan. Mina fötter värkte, men jag stannade inte i en sekund för att hämta andan. Någons liv hängde på det här. Victorias liv hängde på det här. Jag tänkte inte ge upp för att mina ben gjorde ont. Så jag fortsatte, i flera minuter sprang jag så snabbt jag kunde, Micke var långt bakom mig.
Äntligen kunde jag se ljus, ett fönster. Jag hann se elever sitta där ute och studera i någon sekund innan jag fortsatte uppåt. Elever som inte alls visste vad som hände uppe i det här tornet, elever som var anledningen till att vi var uppe i det här tornet och sprang för någons liv. Allting var pågrund av dem.
Jag såg en dörr framför mig och flämtade av lättnad. Snabbt drog jag upp dörren och kastade mig igenom mig. Jag hade klarat det. Jag hade sprungit upp i tornet. Jag skulle rädda Victoria.
Men när jag såg Victorias ansikte förstod jag att jag misslyckats. Jag såg hennes förstörda ansikte, och hennes läppar som rörde sig så svagt att jag inte hörde vad hon sa. Sedan – innan jag hann blinka – tog hon ett steg fram ut i luften, och föll.
Luften drog ner henne mot marken, bort från mig, och jag skrek. Men hon hörde det inte. Jag slutade inte skrika fören Micke sprang uppför trappan och fann mig sittandes på golvet. Jag hade insett vad hon sagt sekunden innan hon stigit upp i luften. Jag skulle aldrig glömma rösten hon hade, som var förstörd av sorg – samma röst skulle återkomma i mina mardrömmar i all framtid.
”Jag är ledsen, Kim”

Förlåt, läs inte om du inte vill men...



Som sagt, förlåt igen... Men nu kommer vi till de bra sakerna

Asså att du skriver med en sån inlevelse så att man kan känna känslorna du beskriver när man läser, det är äkta skicklighet! Jättefin berättelse du har skrivit!!

Jag kommer otåligt att vänta på nästa ff!

Fyfan.

ALLTSÅ ALL DÖR ALLTSÅ AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

Helt FANTASTISKT!

Nej.
Vad.
Hur.
Nej.
Död.
Nej.
Sluta.
Victoria.
Hur.
Nej.
Nej.
HUR KUNDE DU KIM!??!?
NEEEEEJ!!!!

Varför...?

Kan du skriva mer?
Bara tagga mig.