Sagan (Prs)

Spectra ledde dem in i en skog och red utan att starta upp något samtal. Ville hobbiten något fick hon säga det men tanken på sin fars ord dagen tidigare gjorde henne för ilsken att tala.
Han hade kommit till hennes rum under kvällen för att tala med henne och hade då medelat några inte så trevliga saker för flickan. Orden hade inte heller gjort resan mot rivendell trevligare.
Det enda Spectra var en aning lycklig över just nu var hur hon var dödlig och inte kunde giftas bort med någon alv, det hade hennes far också hotat med!

((Förlåt att jag har varit så seg på att svara, men har haft mycket med skolan))

Meliot red i stort sätt helt tyst, hon hade inte mycket att säga, dessutom ogillade hon att behöva vara så långt ifrån personen hon pratade med. Men helt tyst var hon inte, hon viskade hela tiden åt hästen vad den skulle göra, förhoppningsvis inte högt nog för att Doyle skulle höra. Om hästen bara kunde sluta vara så upprorisk och låta Meliot styra den skulle det inte varit något större problem för Meliot att hålla sig tyst, men nu när den om och om igen kom ur kurs eller försökte stanna för att äta gräs och vägrade bry som om hur Meliot drog i tömmarna var hon tvungen att tillta orden. Tyvärr hjälpte det inte.

( Gör inget, samma här och sedan så var jag på lov c: )

Spectra märkte snart hur Meliot verkade ha problem. Efter mycket tänkande över saken bestämde hon sig till slut.
"Vad händer?" Frågade 'Alven' och stannade upp.
Enhörningen gnäggade i protest, den verkade också veta att de hade ont om tid.
Hon hoppade av och gick mot Meliots Ponny för att se vad som kunde vara felet.

Meliot kunde inte helt få stopp på ponnyn. Den klev oroligt omkring på stället och frustade. Meliot spelade nonchalant, som om den onda ponnyn inte alls störde henne.
"Inget, allt går jättebra!" svarade hon lite för snabbt. Telepatiskt försökte hon få hästen att hålla sig stilla, bara så länge Doyle stod bredvid i alla fall. Hästen verkade förstå att Meliot försökte säga den något, tyvärr måste den ha missuppfattat hennes budskap. Istället för att lugna ner sig blev hästen blev den galen. Utan förvarning ställde den sig vilt upp på backbenen, Meliot var inte redo på det och föll hårt i marken. Hon tappade andan och låg förskräckt kvar på marken och flämtade. Hon hörde hästen springa iväg mot skogen. Tyst svor hon för sig själv. Dumma häst!
"Fortfarande jätte bra!" flämtade Meliot. Medan hon kämpade för luft gjorde hon tummen upp mot Doyle.

Spectra suckade djupt och log aningen belåtet.
"Jätte bra." Hon skakade på huvudet.
Nu återstod två alternativ, antingen gå till närmaste ponny för en ny eller leta rätt på den som sprungit iväg.
"Föredrar du att rida med mig eller gå till fots?"
Spectra bestämde sig för att vara lite lömsk och inte berätta att de bara behövde nå nästa by, hon visste att hobern, så hette det på hennes språk, inte var så förtjust i ideén på att rida enhörningen.

((Det skulle väl komma någon efter Spectra? Föresten, är det bara Spectra och Meliot som är där, eller är det andra där också? ))

Meliot låg kvar och funderade ett tag medan hon fick tillbaks luften. Fanns det inget annat sätt? De hade ju ridit ett tag, kanske inte så länge som Doyle önskade, men ändå. Kunde de inte ta en paus, kanske sova på saken och komma på något bättre nästa morgon? Meliot insåg uppgivet att det inte ens var någon idé att föreslå det.
Hon satte sig försiktigt upp, hon hoppades att hon kunde lura Doyle att hon var mer skadad än hon egentligen var. Meliot hade klarat fallet bra, om man inte räknade med andnöden. Antagligen var det bästa valet att rida med Doyle. Hon skulle inte orka gå långt till fot, och hon hade ju överlevt på enhörningen en gång tidigare.
"Aj" sa hon tyst som om hon försökte dölja det, hon lade handen på sitt ben. Hon hade inte alls ont där, men det tänkte hon inte låtsas om. "Jag tror jag väljer att rida med dig, jag vet inte hur bra jag kommer gå med tanke på hur mitt ben känns." Hon insåg lite sent att hon antagligen borde ha rest på sig innan hon sa något sådant.

((Visst, vi kanske kan vara på en liten väg så det bara kommer folk ibland? Tills vi kommer till nån större väg då.))

Spectra himlar med ögonen. Så lättlurad var hon knappast.
"Kom då" Hon lyfte upp hobern på hästen utan förvarning.
"Och snälla, få mig inte att ångra mitt beslut om att ta med dig." Bad hon utan någon vidare mycket känsla i rösten, medans hon själv klättrade upp.