Rollspel för Snigelklubben

July-
När jag vaknar nästa gång har alla gått och mörkret har fallit.
" Dom måste trott ja var död..."
Tänker jag för mig själv
Jag reser mig upp trots smärtan.
"Ofelia!"
Ropar jag
Inget svar
"Någon!!!!"
Ropar jag
Inget svar
Jag börjar gå men känner hur yr jag blir och förstår att jag börjar tappa för mycket blod från såret i huvudet.
Jag sätter mig ner på den kalla blöta stranden och håller handen på såret jag känner hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder.
"Om någon ändå kunde hitta mig här.
Tänker jag

Ofelia-

När Ofelia vaknar upp ligger hon på en strand, längre upp övergår stranden i en mörk skog. Hon försöker resa sig, men känner en skarp smärta i huvudet och lägger sig ner igen.
Hennes första tanke när hon kan tänka klart är: Var har hänt! Var är jag?
Just det! Planet krachade! Plötsligt kommer allt tillbaka till henne och hon sätter sig snabbt upp.
July! Hennes lilla syster! Var är July?!
Med värkande ben haltar hon framåt på stranden. Hela tiden ropande.
"July!, svara! July!"
Hon sjunker ner på marken och vilar huvudet i händerna. Vad skulle hennes hjältar göra?
Ofelia tycker sig höra röster i sitt huvud.
"Tänk logiskt, vad skulle du gjort i Julys ställe?"
"Hålla mig nära planet." mumlar Ofelia och springer upp, hon ser svart rök en bit bort, på vägen dit snubblar hon på något och märker att det är ett mänskligt ben!
"July!" skriker hon och kramar om sin syster. Hon ser att July blöder kraftigt ur ett sår i pannan.
"Tryckförband, Sherlock, episod 2 på säsong tre". Mumlar hon för sig själv och lyfter ovilligt fram sin sidennäsduk ur sin långa himmelsblå kappa. "Tyvärr, du var dyr, men det här är viktigare" säger hon och trycker hårt med näsduken mot systerns panna.
Sakta låter hon systern lägga sig i sanden och stryker henne över ögonen med andra handen.
"Det är lugnt nu, jag är här."

July-
" Tack Ofelia!"
Säger jag hon smeker mig över min kind och säger saker som att allt är bra och jag är här nu.
Jag blundar och drömmer mig bort i hemska mardrömmar om att Ofelia dör i flygplans kraschen och jag ser glimten ur hennes ögon dö bort.
Jag sätter mig upp med ett ryck men när jag ser Ofelia förstår jag att det bara var en dröm jag sättet mig hos henne och kramar henne länge och hårt hennes vackra hår bli blött av mina tårar men hon bryr sig inte hon bara fortsätter hålla om mig tills hon säger:
" July? Kan du stå upp? Vi behöver hitta skydd."
Jag lägger armen om hennes axlar och tar mig plågsamt upp och vi går och går och tillslut hör vi några röster...

Alice Weasley, ursäkta om jag låter otrevlig nu, men kan du snälla sluta powerplaya?
Alltså att du "tar över" andras karaktärer. Typ nyss när du skrev
" July? Kan du stå upp? Vi behöver hitta skydd."
Det skrev ju inte Caty Delacour att Ofelia sade.

jag vet ... Men jag ville bara att vi skulle komma fram till dom andra också... Förlåt jag viste inte om att man inte fick
Åhhhh jag gör aldrig något rätt jag känner mig så dum

Det gör inget Känn dig inte dum

Tack! ♥ ska tänka på att inte göra det mer

Bra

"July?" säger Ofelia. "Jag tror jag hör röster där borta!"
Ofelia glider försiktigt ur systerns hårda grepp och börjar gå dit rösterna kommer ifrån, just där planet ligger störtat.
Hon stannar häpet upp när hon ser katastrofen. Flygplanet är tillknycklat som en plåtburk och svart rök stiger från motorerna. Döda människor överallt, stanken är outhärdlig.
Hon springer in i planet och hittar sin bok, helt oskadd. "Puh! Tack för det i allafall!" säger hon och stryker omsorgsfullt över bokens rygg. Hon går ut för att se efter vad rösterna kommer i från. Hon tycker sig se siluetter avteckna sig längre bort och springer tillbaka till July.
"Kom July! Jag tror att det är någon där borta!"

July-
Jag springer efter Ofelia bakom planet. Och där sitter ett litet gäng med ungdomar. Alla stirrar på mig och Ofelia. Flickan från planet Elivira tror jag hon hette sitter också där bredvid en lite äldre tjej. Jag ställer mig bredvid Ofelia och viskar
" Är det här andra som överlevt?"