Skinny Love [SV]

A/N: Tro det eller ej, men jag skrev klart Skinny Love i måndags, och det finns ytterligare ett x antal kapitel + epilog innan jag säger hejdå till er för den här gången. Och nu vid det här laget är jag så uttråkad och vet inte vad jag ska skriva så det skulle vara jätteroligt om någon ville komma med förslag på vad jag kunde skriva en ny fanfiction om (ship, generation, genre, vad som helst, ge mig idéer)?

Det svåraste med det här kapitlet var att få dem att stanna i sina ursprungliga karaktärer och fortfarande behålla samma storyline. Det gick inte speciellt bra med andra ord. ALLTSÅ JAG ÄR INTE NÖJD ALLS MED DETTA UGGGHHH.

Kapitel XIV.
”Sometimes, we have to let go of what’s killing us. Even if it’s killing us to let go.”

Harry var nervös när han smög genom det mörka slottet några timmar senare samma kväll. Även om han var gömd under osynlighetsmanteln så skulle han nog aldrig komma ifrån den känslan av att någon fortfarande såg honom. När han äntligen gick upp för den smala och branta trappan till astronomitornet började han istället bli nervös av helt andra anledningar. Han ville inte träffa Draco, samtidigt som han inte trodde att han kunde vänta en minut till innan han fick ha sina läppar mot Slytherinarens igen.
När han kom upp på översta trappsteget så tappade han mer eller mindre hakan. Han såg Draco i mitten av tornet, sittandes på en liten filt. Det såg ut som någonting som han skulle ha fnyst åt om han hade sett i en sådan där romantisk mugglarfilm, men han kunde inte tänka på någonting annat än hur perfekt allting såg ut i månljuset. Harry tog några steg framåt, så han stod bredvid filten och Draco. Han lade med ens märkte till att det även fanns mat bredvid Slytherinaren, och med ens kände han hur hungrig han var.
”Har du gjort allt det här?” frågade Harry och kunde känna hur hans mage började bubbla (någonting som han hade blivit tvungen att vänja sig vid när han var med Draco). Slytherinaren ryckte till och vände sig om.
”Herregud, Harry! Sluta skrämmas, du måste ta av dig manteln eller så kommer du att skrämma ihjäl mig en dag!” sa Draco och tittade åt det hållet han trodde Harry var. Gryffindoraren skrattade till, drog av sig manteln och satte sig på filten bredvid Draco, ”Jag menar det, Potter, du kommer att bli min död en dag.”
”Jag räddade dig från din död, idiot”, sa Harry och buffade till Dracos axel med sin egen. Han kunde se hur Slytherinarens ansikte strålade mot honom, och han kunde inte göra någonting annat än att le tillbaka, ”Så berätta för mig, Draco, vad har jag gjort för att förtjäna en picknick som du så fint har kombinerat?” Slytherinaren log och ryckte på axlarna.
”Jo du förstår, det är nyårsafton idag, och med en timme kvar till tolvslaget så tyckte jag inte att varken du eller jag skulle behöva vara utan nyårskyssen.”
”Varför vänta en timme till?” och med de orden hade Harry dragit Draco intill sig och kysst honom försiktigt. Det bästa med att kyssa Draco var att det alltid var så sakta i början, trevande, nervöst. Som första gången de hade kysst varandra. Varenda kyss var som den första, skillnaden var att nu kände deras läppar varandra som om de hade kyssts utan avbrott hela livet. Harry visste hur han skulle röra sig och hur han skulle kyssa Draco för att locka fram små leenden och ljud. Men den här gången var det någonting som inte stämde, Harry hade den där känslan i magen som han inte tyckte om. Det kändes inte bra, någonting var fel. Men han fortsatte att kyssa Draco, han fortsatte att le och leka med hans hår och bara vara nära, för det var det som hade betytt så mycket för honom under det där jullovet, och han tänkte inte slänga bort det.
”Lugna dig, Harry, jag måste andas”, skrattade Draco där han nu låg ner på fliten (när hade han lagt dig ner?).
”Andning är överskattat.”
”Du har förmodligen rätt.”
”Klart jag har.”

Och den där timmen innan midnatt försvann fortare än vad de hade trott. I kyssar och skratt och med en paus för att äta det som Draco hade varit nere i köket och hämtat. Och allting skulle ha varit alldeles perfekt, om Harry inte hade tänkt på den där känslan i magen och om han hade ignorerat den. Vilket han inte gjorde, det kändes som de höll på att äta upp honom inifrån, och om den inte kom ut snart så skulle han explodera. Och han trodde inte att det var någon bra idé att explodera inför Draco, så han lät känslan vara kvar långt nere i maggropen.
Klockan började i alla fall närma sig midnatt, och när det var några minuter kvar så drog Draco upp Harry på benen och gick fram till kanten av astronomitornet så de kunde se ut över hela Hogwarts’ marker. Draco var lite nervös faktiskt, även om han inte ville visa det. Det kändes som att den här kyssen skulle bli speciell, en som han aldrig skulle glömma.
”Är du redo?” viskade Draco och tittade på sin klocka. Trettio sekunder till midnatt. Harry svalde och nickade och Draco log mot honom. Slytherinaren var exalterad, och nervös, och han kände saker han inte kunde beskriva. Draco hade aldrig kysst någon vid midnatt, och bara tanken på att få kyssa Harry fick hans mage att börja bubbla av nervositet. ”Tio, nio-” viskade han och lade sin hand mot Harrys kind, Gryffindoraren log svagt mot honom, ”tre, två, ett-”
”Nej… snälla”, Harrys röst var mycket mindre än Draco någonsin hade hört den, och Gryffindoraren drog sig tillbaka innan Draco ens hade lutat sig framåt. Tolvslaget hade slagit, och Harry hade dragit sig undan. Draco stod så pass nära att han kunde se att Harrys ögon var oroliga, rädda.
”Vad är det som är fel?” frågade Draco och höjde sin hand för att dra Harrys lugg lite åt sidan. Gryffindoraren vek undan från gesten, det såg ut som han hade problem med att andas. Som om han ville bort. ”Harry?” försökte Draco igen, han började bli orolig. Harry tog ett steg tillbaka och tittade ner på sina skor i en halv sekund innan han tittade på Draco igen.
”Det här funkar inte”, sa Pojken-Som-Överlevde till sist och Draco visste vad som var på väg att komma redan innan Harry hade sagt orden, ”Vi, vi funkar inte.”
”Harry-” Draco gjorde ytterligare ett försök att röra vid Gryffindoraren, men Harry drog sig undan.
”Nej, Malfoy!” Draco ville tro att Harry inte hade menat att skrika, men det gjorde han. Gryffindoraren såg ut som om han själv var lite förvånad över att han hade höjt rösten och Draco var med ens tyst, han visste inte vad han skulle säga, det fanns ingenting att säga. Han kunde inte berätta för mannen framför honom hur hans hjärta med ens hade blivit en stor klump i bröstet, hur hans hjärna hade lagt av med att tänka, hur han bara ville springa fram och skaka om Gryffindoraren och skrika ”Det funkar visst, det måste funka, bara vi försöker!” men det gjorde han inte. Han stod tyst.
”Jag fixar inte detta, jag vet inte vad vi håller på med”, sa Harry och tittade överallt utom på Draco. Han tog ett djupt andetag, ”I ena stunden är det som att vi faktiskt… är ihop, eller något, jag vet inte. Och i nästa sekund så låtsas vi som att vi fortfarande hatar varandra för att ingen kan veta. Tre sekunder senare så står vi i ett olåst klassrum och kysser varandra igen. Det funkar inte.”
”Vi löser det-”
”Nej, Draco, du förstår inte! Jag känner saker jag inte vill känna och jag håller på att bli någon jag inte vill vara!” Draco blev med ens helt stilla. Han tyckte att det kändes som om Harry hade tagit hans hjärta i sina händer, knycklat ihop det och slängt ner det från astronomitornet. Han sa ingenting, han visste inte vad Harry ville att han skulle säga. Han ville skrika, ”Gör inte såhär mot mig, lämna mig inte nu. Jag är kär i dig, din idiot!” men han höll tyst. Fyrverkerierna de hade tänt nere på skolgården smällde över deras huvuden, och allting kändes bara som en enda dålig bok med alldeles för mycket drama i. Men den uppätna picknicken, den fåniga filten på golvet och nu färglada smällare.
”Förlåt”, sa Harry och plockade med skakande händer upp sin osynlighetsmantel från golvet. Han gav Draco en sista blick som skulle sitta inbränd i Slytherinarens näthinna en lång tid framöver och drog manteln över sig. Han var borta.
Och bomben var släppt. Till ett inbördeskrig.

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort.
Snälla ge mig två sekunder innan du ger upp.
Kan vi inte vara nära bara en minut?
Är det nu, nu som det tar slut?
- Veronica Maggio.


--


Glad Påsk.

Fan ta dig. Glad påsk? Really?!?!? Ahhhh...... ASSÅ JAG HATAR HARRY POTTAN HAN KAN GÅ OCH DRÄNKA SIG SJÄLV VAD HAR HAN GJOOOOOOORT!! :'(
WÄÄÄÄÄÄ MER NUUUUUUUUU ;____;

Åh.
Vad hände egentligen?
Är det nu Harry gifter sig med Ginny och inte ser Draco förrän om väldigt, väldigt lång tid?

MEN JÄKLA HARRY, DET HÄR ÄR INTE OKEJ.

VILKEN IDIOT, USCH.

GUD, HUR KAN HAN BARA DRA, LÄMNA DRACO, HUR KAN HAN SKÄMMAS ÖVER VAD HAN KÄNNER? JEFUHKFGHGUIGDHGDOIGDI.

Btw, haha, vilket sammanträffande, jag lyssnade på '' Snälla bli min '' samtidigt som jag läste :-)

Det här är fan inte okej Harry! Fyyyy!!!!!
Draco har ju fan rätt, ni kan lösa det här!

Även fast jag är ledsen nu var kapitalet ändå bra och så jäkla.. Jag vet inte. Vackert på ett sorgligt men, jag vet inte.. Typ så enkelt och klart sätt. (Jag är väl medveten om att det där var en aning oförståeligt.)

(Ps. Jag älskade att du citerade Veronica Maggio :3 : ))

ok bölar på riktigt nu

ALLTSÅ HARRY DIN GNFADSSJSAKJFCJD JAG HATAR DIG HUR KAN DU GÖRA DETTA ALLTSÅ NEEEJ

säg efter mig:


DU SKA VARA MED DRACO OK LYD MIN ORDER

(förutom detta så var kapitlet helt magiskt skrivet fast sorgligt men det ägde ändå fast jag grät men du är bäst)

vaah min kommentar kom inte kommenterade ju för flera dagar sen o.o
Men i alla fall, KUNDE HARRY INTE VÄNTAT EN SEKUND, GETT DRACO SIN KYSS OCH SEDAN SÄG VAD HAN Ville. Draco vill ha sin kyss. Draco behöver sin kyss.

Men jättebraaa kapitel, du skriver helt magiskt, och jag älskade det ♥

Gaah love it (förutom att Harry beter sig som en idiot) ♥

A/N: Jag har efter en veckas fundering inte än kommit fram till om jag ska ta vissa kommentarer på förra kapitlet negativit eller positivt. Jag får väl bara hoppas på att ni kommer förstå varför det blev som det blev. Och förhoppningsvis kommer ni inte alltid att hata Harry.

++++++ Gellret Luna Dumbledore; älskar alla dina gif i kommentarerna. Kram x

Kapitel XV.
”The most painful goodbyes are the ones that are never said and never explained.”

Harry sprang. Han sprang som när basilisken jagade honom nere i Hemligheternas Kammare. Han sprang snabbare än han någonsin kunde minnas att han hade gjort. Han försökte att springa ifrån sig själv. Problemet är bara att det inte funkar så. Man kan inte springa iväg från sig själv. Man är fast. Fast i samma kropp och samma medvetandet livet ut. Man förändras, men man är fortfarande den samma. Man kommer aldrig ifrån sig själv.
Harry stannade inte förrän hans ben brann av smärta och efter att ha sprungit igenom ett och annat förvånat spöke när han störtat genom de mörka korridorerna. När han väl stannade behövde han luta sig mot en vägg för att inte falla ihop av utmattning. Hans knän gjorde ont och hans hals var torr och det fanns ingen struktur i hans andning. Han hade ingen aning om vart han var, och han kunde inte säga att han brydde sig speciellt mycket om det heller.
När verkligheten väl kom ifatt honom så behövde han sätta sig ner mot väggen och dra upp knäna till hakan. På något sätt hade han lyckats behålla osynlighetsmantel över sig och det han var väldigt tacksam över när han drog den tätare runt kroppen och lutade huvudet mot den kalla stenväggen. Han försökte att inte tänka, och på något sätt lyckades han. Han försökte att ignorera den våldsamma smärtan i bröstet, men det var inte alls lika lätt. Hela han gjorde ont. Däremot grät han inte, såklart han inte gjorde. Han tillät inte sig själv. Inget allvarligt hade hänt, för de hade inte varit någonting. De var ingenting. De hade alltid varit ingenting och skulle aldrig bli någonting annat än ingenting.
Så allt var lugnt. Det var stilla.

Det gick tre dagar innan Draco trodde att han skulle explodera. Han förstod fortfarande inte vad som hade hänt, Potter hade sprungit iväg, hade bara lämnat honom. Hela kvällen i astronomitornet hade varit perfekt fram till tolvslaget när Gryffindoraren hade börjat säga alla dessa ord som fortfarande ringde i Dracos öron. Nu var alla elever tillbaka i skolan, och första lektionsdagen hade gått. Slytherin hade alla lektioner med Gryffindor den här dagen, och Draco hade inte lyckats fånga en enda blick från Harry. Man tycker ju att han borde ha vant sig, de varken pratade eller tittade på varandra så länge de inte var ensamma. Men problemet var att den här gången var Draco inte säker på att han skulle få vara ensam med Pojken- Som-Överlevde igen. Han väntade ändå i den hemliga gången bakom porträttet av en kvinna vid en flod på första våningen samma kväll, eftersom det var där de hade träffats varje onsdag i en och en halv månad. Efter tre timmar accepterade Draco det faktum att Harry inte skulle dyka upp, och när han var på väg tillbaka till hans sovsal stötte han ihop med Mrs. Norris, vilket resulterade till att han fick springa den sista biten till uppehållsrummet.
Nästa dag stod Draco inte ut mer, han behövde få veta vad som hade hänt, varför Harry bara hade sprungit ifrån honom. Så samma kväll plumsade han huttrande i nysnön mot astronomitornet. Han hade kappan tätt omkring sig och en liten pergamentbit i handen. Det kom att bli det första brevet han skickade det året. Eller, egentligen var det inte ett brev, bara en liten papparslapp, en precis likadan som han hade skickat så många gånger innan.
Lockmans gamla klassrum, imorgon efter sista lektionen.
Men det kom ingen till Lockmans gamla klassrum, och Draco tillbringade den fredagkvällen i början av januari med att sitta på en gammal bänk med huvudet i händerna och försöka förstå vad i helvete han gjorde för fel. Han kom fram tid att han behövde ge Harry utrymme, tid att tänka över saker. Tänka över vad var Draco däremot inte säker på, men han tänkte inte lägga sig i det. Så det var inte förrän på söndagen som han skickade nästa lapp.
Vid-Behov-Rummet, tisdag, 19:00.
Draco stod och väntade i korridoren på sjunde våningen från klockan sex den tisdagkvällen. På något sätt lyckades han få tiden att gå fortare än tänkt sig. Men han gick ändå därifrån med händerna i byxfickorna tre timmar senare och försökte kämpa mot de idiotiska tårarna. Han tryckte tillbaka dem. Han grät inte. Han vägrade gråta. Det spelade ingen roll hur liten och patetisk han kände sig. Han grät inte, han ville bara få veta vad det var som hade hänt, varför allting slutade vara så fort och oväntat. Han hade legat sömnlös i flera nätter nu och bara känt så mycket. Han visste inte ens att han hade haft så många känslor som han bara kunde känna sådär. Men han grät inte.

Även om nätterna var hemska, så var dagarna värre. Han behövde gå upp, äta frukost och prata och skratta med sina ”vänner”. Han tänkte inte ens på någon av dem som vänner längre. Han hade äntligen insett att han aldrig hade haft några vänner, bara dem som hade varit rädda för honom eller velat vara som honom för att han var Malfoy. Efter allt Harry hade berättat om Granger och Weasley så hade Draco insett att Pojken-Som-Överlevde var det närmaste en vän han någonsin hade kommit. Och nu kunde han inte ens titta in i de gröna ögonen på lektionerna längre. Han hade försökt, han hade suttit och stirrat på Harry hela lektionen i Försvar Mot Svartkonster fredagen innan och ignorerat exakt allt var Professor Levithan sa. Men det varken gav honom svar eller fick honom att känna sig bättre. Han fick inte en enda blick tillbaka. Ingenting. Han kände sig inte osynlig. Tvärt om kände han sig alldeles för synlig, men starkt ignorerad.
”Draco?” Slytherinaren rycktes tillbaka från sina tankar och insåg att han fortfarande satt i Stora Salen och stirrade dumt ner i sin orörda mat. Pansy knäppte med fingrarna framför honom, ”Du måste sluta försvinna sådär, det börjat bli obehagligt.”
Som om du bryr dig, tänkte Draco men han sa ingenting.
”Om jag inte visste bättre skulle jag säga att du hade fått upp ögonen för någon tjej som du går runt och dreglar över”, fortsatte hon och hon tyckte tydligen att det hon sa var väldigt roligt för hon gav ifrån sig ett litet skratt. Draco sneglade bort mot Gryffindorbordet och för första gången på en vecka tittade gröna ögon tillbaka på honom. Det var som en mängd saker hände samtidigt, och Draco hörde inte hur Pansy och Blaise fortsatte att prata. Han hörde inte skratten och pratet och klirrandet av bestick. Det enda som fanns var de gröna ögonen.
Lika snabbt som deras blickar hade mötts bröts ögonkontakten. Allting var lugnt igen. Men Draco visste precis vad de gröna ögonen hade sagt, han behövde inte höra några ord som bekräftade det. Han visste.
Det var över.

Senare den kvällen lyckades en eller två eller en hel flod av tårar hitta en väg ut från Dracos ögon när han stod i duschen.
Om det var för att Slytherinaren hade fått schampo i ögonen eller om det var någon annan anledning. Ja, det får vi nog aldrig veta.

--

Nej men allvarligt guys jag behöver hjälp. Jag vet inte vad jag borde skriva en ny fanfiction om. Det har gått två veckor och jag har inte skrivit någonting vettigt alls. GIVE ME SOME IDEAS PLS.
Aja, have a nice day. Ily.

Jag älskar att Draco inte gav upp och fortsatte försöka kontakta Harry, även fast Harry fick honom att vänta i timmar. Jag döör av att man inte vet vad Harry tänker, hur han känner och så, haha, det blir så spännande på något sätt. Längtar väldigt mycket på nästa kapitel, för att se hur de fixar till det här för det måste dom. :3