(ORP) Demonernas krig

Alice:

"Du är en fallen ängel", svarade jag.

Jem vandrade uppför en kull och fick se tre personer. Ett tyst morr undslapp hans läppar. Han svor över sig själv i tankarna och backade in under trädens skuggor. Med de mörka kläder han bar syntes han inte.

Annie:
Jag känner mig iakttagen, igen...
"Tredje gången idag", tänker jag jag för mig själv och stirrar mot skogen, utan att se någon.
--
Alex:
"Mm, kom ihåg det", säger jag och fortsätter gå då jag märker att tjejen som hette Annie stirrar ut mot skogen. Jag följer hennes blick men ser inte något.

Alice:
De andra stirrar på något i mörkret.
Jag kollar också dit, och får skymten av ett par ögon...
"Det är någon där", säger jag.

Annie:
"Jag märkte också det", svarar jag med en gnutta nonchalant i rösten.
--
Alex:
"Ska vi undersöka det?", flinar jag och tar ett steg mot skogen.
--
Annie:
Jag försöker dölja grimasen när han säger "vi". Jag motstår impulsen att säga att det inte finns något "vi" utan han, jag och Alice. "Vi" var helt enkelt inte ett alternativ men jag nickade ändå och tog täten.

Kia

Jag känner en lugnande kraft skölja över mig och plötsligt försvinner all smärta.
"Tack!" Viskar jag innan jag sätter mig upp och kramar min räddare.
"Jag ska till bergen, vill du följa med? Det skulle vara skönt att inte vara ensam!" Min röst låter svag, jag gillar det inte.

Alice:

Jag går in i skogen.
Det står någon där.
(fashion7)

Jem log lite från sitt håll. Ungdomarnas aningar roade honom. En flicka gick närmare, stod bara några meter ifrån nu.

Annie:
Jag kan höra personens tankar nu, inte vad den tänker men jag kan uppfatta dem. Snart skymtar jag en kille några meter framför mig. Om det är en halv-demon eller människa kan jag inte uppfatta. Jag spänner blicken i honom.
"Varför iakttog du oss?"

Jem halvlog roat.
- Vad tror du? frågade han retsamt. Han drog handen genom det korta håret och såg på dem alla med forskande blick.