Kriget om Akilia

Hon ser upp på Erak, hon tvivlar en kort stud, "jag kanske borde... Nej, nej, nej." Hon skakar på sitt huvud.
- Jag kan inte, jag vågar inte... mumlar hon ledset och besviket. Hon önskar att hon bara kunde slänga sig i vattnet och lära sig simma men hon vågar inte gå längre än till knähögt vatten.

"Mikel, jag saknar dig, kan det inte vara du här istället. då hade du kunnat lyfta upp mig och springa ut med mig utan att jag hade behövt vara vettskrämd... Jag hoppas du är okej Mikel..." tänker hon och ser ut ver vattnet och sedan på Erak...

- Kom igen, våga Selene, jag vet att du kan om du bara vill. Du är modig. Modigare än dem flesta av oss. Om det händer det minsta så räddar jag dig, jag är trots allt ditt skydd. Din livvakt. Sa han och hoppades på att kunna övertyga henne. Vad hade han gjort för att hon inte skulle lita på honom? Ingenting, just det. Så därför skulle det gå bra.
- Du litar väl på mig? Frågade han och log, tog ett steg närmre henne. Han var nära på att halka till på en hal sten som gömde sig på botten men fick fotfäste ganska snabbt igen, man märkte det knappt.
- Du klarar det. Sa han bestämt och nickade.

Selene ser på Erak, men hon vågar inte så hon skakar på huvudet,
- Jag är rädd, jag är rädd för vattnet, jag vågar inte ta steget... Mumlar hon och vänder sig bort från honom och ser ner på sina fötter. "Vad ska jag göra?" Hennes axlar slokar ihop och vinden har slutat blåsa, det är alldeles vindstilla. Hon suckar djupt men rör sig inte. Hon funderar på att gå upp ur vattnet och gå tillbaka till slottet men det är som om hennes kropp inte vill röra sig.

(Erak kan bara plocka upp henne och springa ut i vattnet så hon kan börja skrika å få panik så Mikel kan hitta dem xD )

- Jaaa.. Då får vi väl göra på det sätet jag lärde mig. Mumlade han, även fast han var lite motvillig till det.
Innan hon skulle hinna reagera plockade han upp henne i sin famn och började gå ut i vattnet. Han förstod inte hennes rädsla för vatten helt och fullt. Det var ju bara lite plask plask. Med långa kliv kom han djupare ut i vattnet tills det stod honom upp till bröstet och lät hennes fötter doppa fötterna i det svala vattnet, lite grann bara.
- Ser du? Inget farligt. Sa han lugnt.

Selene klamrar sig fast till Eraks nacke och blundar hårt. Hon har ingen aning om hur långt ut han har gått men helt plötsligt doppar han hennes fötter i det svala vattnet.
- Ser du? Inget farligt. Säger han till henne med lugn röst. Hon öppnar sina ögon och när hon ser att vattnet går ända upp till hans bröst får hon panik. Hon börjar sparkas och slåss, allt fr att han ska släppa henne så hon kan ta sig tillbaka till stranden. Hennes puls slår så sjukt hårt att hon nästan inte hör hur vattnet plaskar runt henne.
- Släpp mig! Låt mig vara Jag vill inte! SLÄPP MIG!!! Skriker hon och får in ett klockrent slag över Eraks näsben och hon kan känna hur det knastrar när hennes hand träffar hans näsa.

Erak fick ett fastare grepp om hennes kropp när hon började sprattla. Om bara hennes panik lade sig så skulle hon förstå att det inte var något farligt när han höll i henne.
Plötsligt åkte hennes hand upp mot hans ansikte och ett olycksbådande knastrande kom från hans näsben. Automatiskt så släppte hans ena arm taget om henne så det blev obalanserat och kände på sin näsa. Det hade börjat rinna ur den och näsryggen började svullna upp.

Mikel gick inte snabbare än han brukade göra, för han hade ju inte bråttom någonstans direkt. Men så hörde han Selene's röst:
- Släpp mig! Låt mig vara, jag vill inte! SLÄPP MIG!!!
Mikels hjärna började hoppa till de värsta scenarion man kunde tänka sig och ökade takten. Han släppte skorna som om de gjorde han långsammare och började springa, kläderna fastnade i grenar men han märkte det knappt, bara att det saktade ner honom.

När Eraks ena arm släpper taget om henne åker hennes kropp ner i vattnet, hon kravlar sig ur hans grepp och när hon kommer loss faller hela hon ner i vattnet, vattnet går upp till hennes läppar och paniken sprider sig snabbt i hennes kropp. "jag kommer dö, jag kommer dö, jag kommer dö..." tänker hon om och om igen medan hon flåsande försöker ta sig mot stranden. När vattnet bara når till hennes bröst försöker hon att plöja sig genom vattnet, hennes klänning är tung och genomskinlig men hon kämpar för sitt liv för att kunna ta sig till stranden.
- Snälla... Jag vill inte dö... Jag vill inte dö. Gråter hon fram medan tårar väller ner för henne kinder, hennes gröna hår klibbar sig mot hennes nacke och ansikte,

Vattnet når till hennes mage och hon börjar springa, hon tar tag i sin klänning och springer så snabbt hon bara kan, men vattnet saktar ner henne.
- Hjälp! Skriker hon ut när hon halkar på en hal sten och faller ner under vattenytan.

Erak hoppade till när hon ramlade ner under vattenytan och såg hur hon kämpade sig mot stranden.
- Selene, kom tillbaka! Det var inte meningen! Ropade han och gick efter henne. Eftersom han var starkare än henne var det lättare för honom att plöja igenom det tunga vattnet.
När vattnet hade nått hennes mage så ökade hon farten tills hon sprang, men halkade snabbt.
Det var då Erak kom ikapp henne och hjälpte henne upp från vattnet.
- Förlåt. Sa han ledset och tog chansen att kyssa hennes läppar.

Mikel kom ut från träden och stod i kanten till skogen där en sjö öppnade sig. Då såg han henne, hon var ju alldeles blöt... Sen såg han honom, som stod och, åh... Han bet ihop och kände sig, besviken och lite sorgsen.

Händer tog tag om henne och lyfte upp så hon stod upp igen.
- Förlåt. Sa Erak och innan hon han reagera kysste han henne. "Vad håller du på med?!" Hon slår till honom så hårt hon kan på kinden, Hons tirrar med förvånade ögon och hennes hjärta bultar otroligt fort.
- Vad håller du på med?! Erak vad gör du?! Skriker hon på honom med tårar forsande ner för hennes kinder som blandar sig med vattnet från hennes våta hår.

Hon backar ett steg från honom och förbereder sig för att kunna springa därifrån. "Mikel.... Vart är du när jag behöver dig? Jag har inte en chans mot Erak...." Tanken flyger genom hennes huvud så fort att hon knappt hinner tänka den innan den är borta.

- Jag älskar dig Selene, var inte så arg! Utbrast han, förvånad över hur hon reagerade. Han tog tag i handen hon slagit honom med och såg på henne.
- Jag vill leva mig dig, vill vara med dig, hela tiden. Sa han med förtvivlad röst.

Mikel ryckte till när hon skrek och slog mannen hon var med. Hans hjärna kopplade ihop saker på sitt eget vis och ett dovt morrande kom upp från ett ställe djupt ner i halsen. Han hade aldrig gett ifrån sig den sortens morrande förut.
Med bestämda steg gick han emot dem med rött i tankarna, gräset skrumpnade ihop och dog under hans fötter trots skorna och strumporna. Det kanske berodde på att allt var blött eller att det var något hål i dem någonstans. Kanske var han bara så arg att skinnet inte räckte till.
Mikel tog sig fram och smög upp bakom mannen, som trots att Erak var minst 10 centimeter längre än Mikel, verkade krympa under hans raseri.
Han gav ifrån sig ett av sina nya morrande och mannen vände sig om bara för att få en rund metallknopp hårt svingad med sikte på huvudet.

Erak's ögonvitor syntes och han föll mot vattnet, men Mikel tog emot honom och satte sin näve över hans käke innan han lät honom ramla ner.
Mikel vände huvudet mot Selene och hans svarta ögon gick över till de normalt mörka.
- Är du okej? Mumlade han och lugnade ner sig, han blev lite trött till och med.