Prs(Dragon Fantasy)

Uriah nickade intresserat. "Styx...hemsk men mäktig. Varför är det alltid så?" mumlade han och såg förbryllat på bubblan. Han nickade leende mot Mina, "Jag älskar det. Det är verkligen imponerande! Och nog är det konst alltid."

Mina såg på honom, "Man ärver väl saker? Du kan ju måla och allt det där." sa hon vänligt och drog handen genom håret.
"Nike, min mor är ju segerns gudinna, det är sällan jag förlorar. Eller annars förlorar jag men vinner på ett annat sätt." sa hon och la huvudet på sne och granskade honom.

Uriah såg uppskattande på henne; "Coooooool!"
Han suckade högt och lade sig och flöt i vattnet. "Prova att flyta Mina. Blunda och tänk på något eller någon du tycker om att vara med."
Han slöt ögonen och lät tankarna vandrade. De stannade - som så mycket de senaste två dagarna - på tanken av Mina. Uriah log och hummade på någon visa lite tyst, det här var livet.

Mina gjorde som hon blev tillsagd dock något motvilligt. Att flyta var att tappa kontrollen och att låta tankarna fara var att må dåligt. Men hon bet ihop men sjönk snabbt, hon hade inte förmågan att slappna av så pass mycket.

Uriah hörde plaskandet och log. Han öppnade ögonen och drog Mina intill. "Allvarligt, kommer du inte på nånting alls? Finns det inget du finner dig trygg med att göra? Eller vara med? Arnold till exempel?" skrattade han.

"Varför skulle jag finna mig trygg med Arnold av alla?" sa hon och stelade lätt till då han drog henne intill sig.
"Eller jo kanske, dig." sa Mina tyst och mötte hans blick, skulle han svika henne i detta av hennes vekaste ögonblick skulle han få en fiende för livet.

Uriah skrattade. "Jag skämtade bara, ingen trivs med Arnold, utom jag och hans flickvän." sa han. Med överaskad men mycket lycklig min såg Uriah på Mina: "Gör du verkligen det? Vad gla' jag blir!"

Mina nickade och möte hans blick med sin, hon sa med den blicken att skulle han svika henne skulle hon aldrig förlåta honom.
"Du är den första som brytt sig, eller kommit igen." sa hon.

Uriah log sorgset tillbaka mot Mina och mötte hennes blick utan att tveka. I hans blick fanns endast värme och vänlighet, inte svek. Han brydde sig mycket om Mina för att ha känt henne så kort tid. Men det var något med henne som fick honom på gott humör, något gjorde honom glad och pirrig. Han måste komma på vad det var, tänkte Uriah när han svarade henne: "Jag är glad att vara det. Jag tycker om dig Mina, du är väldigt trevlig. Inte när du hotar att döda mig kanske, men annars är du väldigt bra, tycker jag."

Det var då Mina faktiskt skrattade till kort, men hon gjorde det.
"Jag brukar bara hota, inte döda." sa hon enkelt och förvånad att hon skrattat. Det hade kännts konstigt då hon gjort det. Men hans ord hade gjort henne varm i kroppen.