Den tredje världen

Esther stannade upp vid ljudet av den porlande bäcken, men något annat hade fått hela hennes kropp att spänna sig. Röster. Hon höjde på ögonbrynet. En av rösterna var skrämmande bekant. Hon flyttade på en gren och blickade ner mot bäcken. En kvinna, en man och (hade hon druckit något i den stunden, var hon säker på att hon frustat ut det) Atala. Hur i hela friden kan man träffa på en främling två gånger på sådan kort tid. Esther slängde en blick över axeln. Hon kunde gå tillbaka, men människorna intresserade henne. Hon tuggade på läppen. Okej, hon kunde slå läger här över natten. Då kunde hon ha översikt över människorna OCH ändå kunna sova några extra timmar i natt. Tuggandet på läppen upphörde när hon särade på några grenar som flätat ihop sig med varandra. Hon betraktade främlingarna och Atala med bister nyfikenhet.

(Vad har jag missat under de senaste 3 sidorna? owo)

[AlexZz, Dragon Fantasy, Cara Riddle, fashion7, flyttnyckel, Tamburlaine s karaktärer har samlats vid en bäck och har förtillfället en slags vapenvila(?) och min och Syrups karaktärer befinner sig någon annanstans och har väl också en slags vapenvila och ska gå och gräva mummsiga grönsaker. Om det finns några. X) (hoppas jag inte stavade några namn fel)]

Det var Ronnies tur att himla med ögonen. Hennes blick drog sig emot byggnaden igen. Hon hade verkligen inte haft något emot att sova där under natten. Inte heller ett varmt mål mat även om de inte befann sig tillräckligt djupt in i skogen för att undgå människor, verkade det som i vilket fall och Ronnie visste inte om hon var villig att riskera att någon kände lukterna. Oftast grävde hon en grop till elden och på sätt undvek att dess ljus skulle locka till sig ovälkomna besökare och röken syndes i regel inte i nattens mörker.

Ronnie ryckte till då han besvarade hennes fråga. Gjorde det henne skyldig att svara på hans? Hon drog ännu ett djupt andetag.
”Jag ser det som en hämnd av sorts. Så länge jag lever och är fri, vinner jag. Om jag däremot skulle bli tillfånga tagen eller dö, vinner dem.”
Ronnie såg inte på honom. Hon visste hur löjligt det lät men ändå var det något som fick henne att fortsätta. Utan att säga något mer gav hon honom ett tecken att följa henne och gick ut i dalen, emot huset. Hon kastade en blick uppåt, något paraonid som hon var men himmelen såg ut precis som vanligt och ifall någon skulle titta hoppades hon att mörkret skymde dem.

(Exakt xD)

Atala såg på dem alla och började leka med en hårslinga då hon funderade. "Jag är Atala och hon där i buskarna är Esther, nickade Atala sakligt då hon sett kvinnan i ögonvrån. "Ser att du skaffat kläder." sa hon konstanterande och såg på dme andra.
"Ja, inte vet jag hur det är med er. Men det mörknar snart. Det bästa vore att slå läger tillsammans, vad ni sedan gör struntar jag i. Men vad jag förstår är ni på rymmen det är vi mot dem. Sen ser jag att vissa är skadade och måste ta hand om det." fick hon ur sig, varken vänligt eller glatt lät det. Mer som en utantilläxa, en zombie eller något annat utan känsla för att kunna tala ordentligt. Hon hade sett att mannen var skadad, han behövde vila.

Zet lade huvudet på sned ocvh tänkte över hennes svar. Det lät logiskt. Utan att tänka en längre tid på det ryckte han på axlarna åt sig själv som ett tecken på att han inte behövde fundera så mycket kring det egentligen. DEt var ju enkelt. Om hon lever är hon vinnaren, annars vinner Dem.

När hon tecknade åt honom att han skulle följa efter henne lade han sig på sidan och försökte att häva sig upp från marken. Första och andra gången misslyckades han, men på tredje försöket kom han upp, stapplade omkring några steg innan ha fick balans och försökte så gott han kunde följa efter Ronnie. Det som gjorde det svårt var att han troligen hade slagit till något i ena knät så att det domnat eller något i den stilen. I vilket fall som helst kunde han inte böja det.
"Vågar jag verkligen gå in i en stuga med dig? För det är väl det vi ska? Tänk om du har en massa allierade skummisar där inne som attackerar mig när jag stiger in" skrattade Zet på skämt lågt då han inte ville att någon anann än hon skulle höra, ifall att det var någon annan ute i skogen inatt.

Lotus tittade på dem allihop, Atala och Esther verkade ha träffats innan, men de verkade inte ha någon djupare kontakt, ett ytligt möte chansade hon på, Darren, pojken verkade skadad. Hon studerade honom och tog sedan fram en bit bandage ur sadelväskan, hon var inte säker på varför hon gjorde det men hon tittade bort emot pojken.
"Darren, fånga" sa hon och kastade bandagelindan emot honom. Att inte göra sig ovän med de andra kunde vara en fördel, men hon såg varnande på dem, en blick som sa, att om någon av dem försökte ta något ifrån henne, skulle hon inte tveka att skada dem.
"Läger låter som en bra idé, det kommer bli en kall natt" sa hon och tittade på dem andra. Hon sadlade av Fedra och band fast henne vid ett träd innan hon började rykta henne, hon tog alltid hand om Fedra först, hästen var det viktigaste i hennes liv.

(Well, Idrk what to do then, but whatevs.)

Zek har faktiskt tagit sig till utkanten av den ruinerade staden och känner sig extremt frustrerad över att inte ha kunnat hitta någonting innan han blev utjagad av de vakter som hittat honom. Han hade tolv pilar vid dagens början, nu har han fyra. En kommer säkert bli brasved på grund av att den sattes i en axel och de andra sköt han för att få bort sina förföljare. Zek vet inte om han träffat, han är inte bra med bågen och han är definitivt inte bra under stressen av en förföljelse. Så nu är han åtta pilar kort, han har ingenting som skulle kunna hjälpa honom och att gå in igen är jämlikt med att ta livet av sig. Det är det säkert också, vilket inte är direkt förvånade eller någonting liknande. Han måste hitta ett säkert ställe och varken skogen eller staden skulle vara det. Men vilket skulle vara bättre egentligen? Han fortsätter gå vid utkanten av staden och mumlar tyst för sig själv när han diskuterar. När man lever ensam och är på rymmen ensam så händer det, det är naturligt att föra konversationer med sig själv i den här situationen.

"Staden har redan skydd, i skogen finns det mindre chans att soldaterna hittar dig." Han fortsätter mumlande föra fram för och nackdelar tills han gått runt såpass att han inser att han är på väg in i staden igen och drar sig genast till utkanten. Han kanske kan stanna vid utkanten? Då kan han rusa till skogen eller staden beroende på hur det blir? Nej, det skulle aldrig fungera.

Esther rodnade och klev fram fram grenarnas beskydd. Hon tittade på Atala. "Jag skulle inte haft dem på mig om det inte vore för din hjälp, Atala", sade hon och kliade sig på pannan. Esther visste inte vad hon skulle känna efter att Atala gett ut henne bara sådär. Några långa kliv till och hon var framme vid bäcken och sjönk ner, skrubbade bort det blod som torkat sig fast på knät. Hon suckade irriterat för sig själv. Tankarna om främlingarna susade runt i skallen på henne, åkte in i varandra och snurrade ihop allting. Och oftast när hon stött på en människa såg hon dem aldrig igen. Att se Atala gjorde henne förvirrad, lite misstänksam och kanske även lättad? Och när hon såg på de andra visste hon inte alls vad hon borde känna. Misstänksamhet, förstås, men var de några hon kunde lita på? Jobba ihop med? Hon antog att de alla hade samma fiende, delade rädslor, saker att dö för. Hon önskade att hon kunde säga något mer men antalet människor gav henne en tunghäfta hon gärna velat slippa. Trots det hade hon inga frågor att ställa, bara en känsla av att hålla sig lite i bakgrunden eller åtminstone försöka göra det. Kanske var det hennes gnagande lilla röst i bakhuvudet som försökte säga: vad håller du på med, Esther Woods?!

Ronnie väntade in honom något medan han försökte resa sig upp. Hon hade aldrig uppfattat att han var så illa skadad som han verkade vara och kände åter igen hur hennes ansikte hettade till, hon avskydde att hon alltid rodnade för det minste lilla, denna gång av skam men trotts det gjorde hon inga tecken på att hjälpa honom. Hon var tvungen att lägga om planen hon sakta format i sitt huvud.
”Oh, du kom på mig”, sade hon något ironiskt med ett litet leende, en sida av henne hon trott hade försvunnit. ”Om du klarar av att ta dig till stugan, hitta någon säker plats att starta en liten eld på så fixar jag något att äta. Tror du att det är säkert att göra ett varmt mål med mat?”
Hon hade sett skorstenen då hon suttit och inväntat mörkret och hoppades att huset hade en öppenspis eller något liknande. Ifall hon hade varit ensam hade hon tagit risken med den varma maten men hon ansåg att det inte var rättvist att riskera någon annans liv också.
Kanske efter det skulle hon ha energi nog att se ifall hon kunde finna något på åkern även om hon inte hade någon aning om vad hon letade efter.
Ronnie stannade upp och väntade in Zet tills han var jämsides med henne.

Shea går fram till hon som kallas Atala.
" Varför är ni här?" Frågar hon. Frågan är riktad till alla, men Sheas blick är fast vid Atala. Hon ser bekant ut, inte på det sättet som 'vi har legat bredvid varandra på ett tak' utan snarare 'har vi varit vänner?'-sättet. Shea ruskar på sig och skakar därmed bort tanken på sitt förflutna.
Shea vänder sig mot busken som den där Esther gömt sig i. Hon börjar plocka en massa pinnar och grenar. Eld är inte hennes bästa sida men de andra får nog ihop något, och Shea vet inte vilken nytta hon annars gör. Hon är inte särskilt smart eller duglig alls vilket hon är medveten om.