PRS Jessica Tonks|AlexZz

(Oh yes. xD)

"Om du vill är jag säker på att han kan lära dig lite om måleri." Säger Saergoth och lutar sig mot dörrkarmen. Målaren tittar upp, ser på Saergoth, tittar på Samantha och sedan tillbaka på Saergoth och nickar kort.
"Det skulle vara en ära." Konstaterar han och hoppar mjukt på golvet och bugar kort mot dem båda med högerarmen snett över bröstet. Saergoths leende blir snett, vilken roande situation. Vad håller han på med?
"Jag skickar efter materialen genast om det är det du vill, förstås." Säger Saergoth fortfarande riktad mot Samantha.

Samantha såg förvånat på Saergoth och sedan på mannen. Det lät faktiskt riktigt kul, att måla, och speciellt få lära sig av någon som var så bra som denna tjänare.
"Det vore väldigt trevligt, om jag inte är till besvär" sa hon och riktade nu orden mot mannen. "Vad är ert namn?" undrade hon och log. "Jag heter Samantha" presenterade hon sig och log större. Hon hade aldrig fått måla med riktiga färger och penslar förut.

(Jag tänker låta henne vara begåvad på att måla och sedan råka måla Saergoth utan att tänka på det Har ingen aning varför jag sa det xD)

(Go for it. )

Saergoth nickar kort och lämnar rummet, han stänger dörren efter sig. Eftersom han i grund och botten äger och till viss del är sina tjänare så dyker det upp tre stycken med olika saker, en med penslar, en med dukar, en med färger... fast alla tre har i princip varsin del plus lite mer än behövt. En fjärde kom rusande med bläckhorn, bläck och vanligt papper. Svagt flåsande säger hon:
"Uh...R..." Andfådd, kvinnan var helt klart extremt andfådd. "Riita säger att det är bra att skissa först, h-herrn." Riita? Vem är Riita? "Det är den andra målaren, herrn." Fortsätter kvinnan och tycks räta på sig lite. "Ge dem utrustningen och skicka efter Riita så hon kan ge lektioner om sitt val om motiv och tekniker också." Den kvinnan som bar penslar och färg gav genast över det till den som höll i pennor och papper och rusade iväg.
"Jag kommer vara i min kammare." Konstaterar Saergoth och går sin väg. Tjänarna lämnar sakerna, de måste göra det.

Samantha blev ensam med tjänaren och såg på dörren som stängs. Det kändes skönt att få något att göra i alla fall, och att måla var kul, i alla fall trodde hon det, hon hade aldrig målat med riktig utrustning.
Sedan kom den in fler tjänare, med en massa saker, dukar, penslar och färger. Sedan en stund senare kom även en kvinna som presenterade sig som Riita. De satte upp dukarna och de började lära Samanta.
Timmarna gick, de hade förklarar länge för Samantha om olika tekniker och saker innan hon tillslut fick måla själv. Hon satte sig på en mal och tog försiktigt en pensel och började, hon tänkte måla ett ansikte. Hon fortsatte och kände sig nöjd, det såg ganska bra ut även om det inte var färdigt. Men utan att hon tänkte på det började det mer och mer likna Saergoth, tillslut stirrade han ut på henne från tavlan.

Saergoth har gått till sin kammare och sitter och läser en bok, den hade han tagit upp efter att ha vänt bort spegeln som vänts mot honom igen. Det han såg när han tittade i en spegel var inte direkt en vacker syn.

Han hade inga ögonglober, det var svarta hålor av ingenting där istället. Hans mun såg mer ut som ett öppet sår än något annat. Läpparna är nariga, de liknar ärr. Inte alls som Samanthas. Faktorn att ha lyckats komma så nära en människa och inse hur olik han ser ut har gjort honom deprimerad. Så spegeln är bortvänd från honom och han koncentrerar sig mycket hellre på fyllda boksidor än något annat. Han är dock fullt medveten om att människorna inte ser honom som han gör... men det gör aningen ont att inte veta hur de ser honom. Fast när han såg sig själv i spegeln nu jämförde han sig bara med Samantha, hon var det närmaste perfektion han hittat i en människa så det föll sig naturligt. Åtminstone i hans värld.

Samantha log generat för sig själv då hon såg att det föreställde Saergoth. Men hon fortsatte måla, la till små detaljer. Den Saergoth hon målade såg inte alls ut som han gjort i spegeln, han såg normal ut. Ögonen var vänliga och mjuka och hans mun log och läpparna var normala, som hon såg dem. För henne var Saergoth stilig, vacker.
Tillslut var den klar, hon kände sig nöjd, det var inte riktigt i den klass som de två målarna, men väldigt bra ändå. "Du borde visa den för honom" sa Riita och Samantha nickade sakta, det var ändå dags för middag trodde hon, och hon visste inte vart middagen skulle vara.

Så snart stod hon utanför Saergoth rum med tavlan i sina händer, hon knackade på försiktigt innan hon öppnade dörren och kom in, hon log mjukt mot Saergoth. "Jag målade...Och det slutade helt enkelt bli du" sa hon och visade tavlan för honom. "Riita tyckte jag skulle visa den för dig....".

Saergoth tittar upp och vänder sig om mot Samantha. Han lägger ihop boken och lägger den på bordet intill när hon talar med honom. Vad udda det låter. Han kastar en blick på spegelns baksida. Ett porträtt, huh? Inte ens målarna hade vågat sig på det. När hon visar honom målningen reser han sig dock.
"Ser jag ut sådär?" Frågar han intresserat och tar ifrån henne målningen för att granska den närmare. Den är fin, men eftersom han nu faktiskt ser sitt eget ansikte så måste han erkänna att han förstår varför folk blir attraherade av honom. Han har sett andra män, han har till och med ätit ett par av dem. De är inte speciella på något sätt, inte han heller... inte utseendemässigt. Men han ser inte så dum ut iallafall. Han ser nyfiket på Samantha, han vill veta svaret.

Samantha log lätt mot honom och drog undan hår från sitt ansikte, det hamnade jämt i vägen, minst tio gånger hade hon fört undan det då hon målat. Hon behövde se om hon hittade något att sätta upp det i, det kanske fanns på hennes rum.
"Ja..." sa hon sedan och rodnade lätt. "Jag ursäktar ifall den inte är perfekt, jag gjorde mitt bästa, men jag hade aldrig målat med penslar förut, men jag har försökt återskapa dig så bra jag kunnat" mumlade hon och såg ner i marken, nu hoppades hon inte han skulle vara förolämpad eller något, hon menade bara väl, som målaren som målat av henne.
"Är det middag? Jag kände lukten av mat men jag har ingen aning vad matsalen är" mumlade hon sedan.

Saergoth lutar den mot stolen och gör det enda han kommer på som skulle vara nog till tack. Ärligt talat så tycker han det är fånigt när människorna gör det. Men han... han lägger ändå armarna om henne och kramar henne.
"Tack så mycket, Samantha." Det känns udda, men bra på samma gång. Fast han släpper henne lika snabbt med ett genuint leende.
"Ja, den borde vara serverad, jag visar vägen." Säger han och lämnar rummet, fast han håller dörren öppen för henne. Han borde nog beskriva vägen bättre. Det är en väldigt stor herrgård, trots allt.

Samantha log lite svagt och hoppades verkligen inte att han skulle känna sig förolämpad då han plötsligt kramade om henne. Hon slappnade av, kände sig lugn och trygg då han släppte igen och gick ut.
Samantha tog sig efter honom och log svagt. "Det var väldigt trevligt att måla, tack att jag fick låna sakerna till det". Hon fortsatte efter honom och kom fram till en matsal med ett bord som var dukat. Förutom maten stod ljus på borden och även en vas med blommor. Hon log och gick fram till en av stolarna och satte sig. Om hon fick måla lite då och då skulle hon klara av att bo där, hon skulle inte bli uttråkad, och hon hade Saergoth också, han var vänlig och hon tyckte om honom.
"Det ser väldigt gott ut" log hon och väntade på att han kunde sätta sig så de kunde äta, hon hade inte ätit på hela dagen utan bara målat och gått runt emd Saergoth.