PRS(Aia)

Cara fnös ljudligt till.
”Du vet inget”, sade hon och drog sig ifrån mannen.
Istället vände hon sig emot närmsta människa och drog åter sitt Agiel. Ett litet leende spred sig över hennes ansikte.
”Berätta för mig var jag är.”
Hennes röst var hård och den unga mannen tittade på henne med stora ögon. Han var för sen med att svara så hon stötte honom med Agielet i bröstet. Mannen skrek av smärtan men hon lät honom stå kvar på sina fötter.
”Berätta för mig var jag är”, sade hon igen. De var ju tvungna att börja någonstans.
Åter igen lät hon Agielet röra vid honom men den här gången invid magen. Hon grabbade tag i honom med sin hands beklädda hand så att han inte skulle falla.
”Snälla, gör honom inte illa”, hörde hon en svag röst.
Cara lät mannen falla till marken och såg emot rösten. En liten ljushårig flicka stirrade upp emot henne medan hon kramade ett gäng böcker i famnen. Hennes ögon var blå, precis som Caras och lika blond. En väska hängde över hennes axlar.
”Och varför skulle jag inte det?” frågade hon.
Agielets smärta strömmade genom hennes arm men smärta var hon van vid.
”Det är mitt fel att ni är här”, sade hon svagt.

Hattmakaren tog några steg efter kvinnan och skulle precis säga något då hon tog tag i mannen. Han rynkade lätt på pannan. "Jag tror inte han vet...Och jag tror inte det hjälper att skada honom".
Hattmakaren gillade inte att se folk skadas eller skada andra, bara fiender man slogs mot kunde han tåla det. Som Stayne, han skulle mer än gärna skada Stayne. Men Hattmakarens tankar på sin fiende försvann då en liten flicka steg fram. Hans första tanke var att hon liknade Alice första gången han träffat henne. Blond och blåögd. "Vad menar du? Hur är det här ditt fel?" frågade han vänligt även om han hade ne orolig underton. Han ville hem igen.

Cara skulle göra vad det än krävdes av henne att komma tillbaka till Richard som särkeligen svävade i livsfara och om det så krävdes av henne att skada någon tänkte hon göra det. Hon vände sig häftigt emot mannen som var otroligt irriterande.
”Inte?” frågade hon sarkastiskt då den lilla flickan steg fram. ”Akta dig så att inte tar dig till mitt djur.”
”Så ta oss tillbaka”, sade hon sedan till flickan enkelt.


[Haha, känns så konstigt att översätt pet till svenska. Det låter mer som ett skällsord då man säger pet än djur. Kanske husdjur? Näe, kanske inte! x)]

(Slav kanske? Undersåte? xD)

Flickan höll hårdare i sina böcker och Hattmakarens blick föll på dem, en av böckerna hade ett vackert omslag. En bild av en liten flicka med blont hår omgiven av varelser. De liknade Alice...Och en av människorna runt henne såg nästan ut som han själv. Plötsligt tog han boken från flickan och stirrade på den. "Alice i Underlandet" läste han och stirrade sedan på flickan.
"Jag kan inte ta er tillbaka...Jag vet inte hur" sa flickan tyst och såg mer på Hattmakaren än på Cara. "Jag är ledsen...Ni är mina favoritkaraktärer någonsin..Men det var inte meningen".

Cara såg hur den äldre mannen med det oranga håret tog upp en av flickans böcker. Hon hade kunnat bli en Mord-sith, oskyldig flicka. Cara dolde rysningen som for genom henne då hon mindes hur hennes egna far dött vid hennes egna hand. Hon avskydde honom fortfarande.
”Då är det bäst att du ser till att lära dig det”, fräste Cara fram.
Flickan såg på henne med de blå ögonen som Cara mötte. Favorit karaktär eller inte, hennes liv var inte bara en bok även om flickan verkade tro det. Det hela var bara ett brutalt och hemskt skämt. Hade drömvandraren lyckats ta sig in i hennes sinne, vrida hennes sanning av verkligheten för att vad då? Nej, det var en omöjlighet. Hon var skyddad av Richards magi, bandet som fanns mellan dem men här kunde hon inte längre känna av hans närvaro så som hon alltid gjorde. Betydde det att han var död?
”Det är bäst ifall du skickar tillbaka mig, annars kommer de stå dig dyrt.”
Flickan ryggade undan men det fanns ingen skräck i hennes ögon.
”Om du gör mig illa så kommer jag presentera dig för mina råttor.”
Nu var det Caras tur. En kall rysning for igenom henne och för en stund försvann hennes mask och rädslan sipprade igenom innan hon åter igen återtog sin mask. Det fanns ingen som visste om hennes rädsla för råttor förutom Kahlan.
Det låg magi, stark magi bakom det hela och Cara gillade det inte, inte över huvud taget.


[Kanske, x) Haha. C:]

Hattmakaren fortsatte stirra på boken. Allt det här gick inte ihop för honom. Hade flickan kallat dem karaktärer? Var de inget annat än karaktärer i en bok? Han blev blekare än vanligt och då passade flickan på att ta tillbaka sin bok.
"Var inte orolig Tarrant" sa flickan. "Alice klarar sig i slutet även om du inte är med". Hattmakaren lugnade sig lite, även om han ännu inte förstod det här. Han ville bara tillbaka hem, hem till sin väderkvarn och dricka en stor kopp med te.
"Jag bryr mig inte om Alice klarar sig ändå, jag vill tillbaka" bad han sedan men flickan skakade på huvudet. "Jag kan inte".
Plötsligt hörde Hattmakaren steg, inte de lätta stegen som hördes överallt runt dem, utan tunga steg, metallsteg. Han vände sig sakta om och fick syn på det ansiktet han hatade mest. Ilosovic Stayne. Knekten såg förvirrad ut, och verkade inte ha sett honom än.

Cara stirrade på flickan för att sedan stirra på mannen hon kallat Tarrant.
”Jag är inte rädd för något. Jag är en mord-sith”, mumlade Cara men hennes ord försvann i ljuden omkring dem.
Cara var tvungen att lista ut det här.
”Hur tog du oss hit? Och varför?” frågade hon flickan men nu var hennes röst inte längre lika hård.
Flickan skulle inte knäckas av det. Cara log emot henne, ett leende som inte nådde hennes kalla ögon.
Flickan däremot hade sin blick åt ett annat håll. Hon stirrade på en man i rustning med stora ögon och med skräck i blicken.


[Tänkte att Caras "fiende" skulle vara Emperor Jagang. Han är en dreamwalker och tar sig in i människors huvuden då de sover. Fast ju starkare han växer sig desto lättare blir det för honom och han kan tillslut ta sig in i folks huvuden även om de inte sover. I alla fall, tänkte vänta lite med att introducera honom. Var dock väldigt länge sedan jag läste de här böckerna så hoppas ingen läser det här som har läst böckerna. Inte för att jag tror det men men. (a) C:]

(Okej, det låter bra! Jag har inte läst böckerna så för mig gör det inget. Då får Stayne hänga med ett tag. Och förresten, jag använder en hel del från filmen, dels för att jag gillar hur de gjort det där och dels för att det inte är alltför mycket om Hattmakaren i böckerna)

Tarrant fortsatte stirra på Stayne, och för varje sekund blev hans ansikte mörkare och mörkare. Till och med hans ögon fick en mer gulaktig färg. "Stayne" väste han med låg röst. Det måste vara hans svurna fiende som fått hit honom, för att han inte ska kunna hjälpa Alice.
Utan att nu ens se de andra drog han sitt svärd och gick emot knekten. Men flickan verkade inte vilja det, snabbt tog hon tag i hans kläder. "Nej Hattmakaren! Han kommer döda dig!". Hon försökte dra tillbaka honom.

Cara log emot synen framför henne. Den konstiga mannen lät sig stoppas utav en flicka och det var tydligt att den här Stayne inte var en vän till mannen.
”Så, kan han hjälpa oss att ta oss hem?” undrade Cara med ett höjt ögonbryn och såg hur mannen närmade sig dem.
Flickan försökte hålla fast hattmakaren, som hon kallat honom.
”Nej”, sade flickan bestämt. ”Han borde inte vara här”, fortsatte hon sedan tveksammare.
Mannen i rustningen, Stayne var nästan framme vid dem vid det här laget. Han drog sitt svärd med ett klingande och Cara kunde inte undgå att höra skrik ifrån någon. Människorna omkring dem hade raskt makat på sig. Det var tydligt att mannen hade något mordiskt i blicken som var riktad emot hattmakaren. Cara var nyfiken och tog endast ett steg undan och lät Stayne passera henne.
”Stanna och lägg ned ditt vapen”, hördes en bestämd röst bakom dem.
Där stod en man, i mörkblåa kläder med en svart, något glänsande sak i sin hand som Cara inte kände igen.
”Nej”, flämtade flickan fram och Cara lade sitt huvud något på sned och tog ännu ett steg ifrån dem nyfiken på vad som skulle ske.

Hattmakaren brydde sig inte om fickan utan slet sig loss från henne. Han hade inget att förlora nu, ifall han inte kunde komma tillbaka. "Nej" morrade han sedan till kvinnan. "Stayne är snarare orsaken till att jag är här!". Han var ju den första personen han varit med innan han hamnat här.
Då Stayne var framme så skulle Hattmakaren precis dra sitt egna svärd då en annan man kom fram. Stayne fnyste bara åt honom. Då passade Tarrant på och drog en nål från sin hatt och stack Staynes hand så han tappade svärdet med ett förvånat ljud.
"Nu! Spring!" sa den lilla flickan. Hon tog tag i dem och försökte dra med sig de båda.