Cirkeln rollspel

Oskar ligger i sängen och försöker sova. Det är svår med allt som hänt virvlande i huvudet.

Tillslut somnar han genom att läsa en sovande i sovsalens tankar vilket lugnar ner honom.

Quita ritar klart sin senaste teckning. Hon kollar kritiskt över den och ryter tyst till när hon märker att den blev sned. Hon drar ut pappret ur blocket och ser på medans det brinner upp i hennes handflata. Plötsligt hör hon steg utanför. Sedan hörs bara tystnad. Efter ett tag hörs ett till par tassande steg. Med rynkad panna hoppar Quita upp från sängen och går ut ur rummet för att säga åt de som är ute på kvällen. Inte för att hon är orolig, det stör bara Quitas kväll. Quita blickar tillbaka in i sovsal innan hon skyndar sig efter personerna hon inte ser i mörkret.

Zes steg ekade tyst i den sten byggda sovsalen. Klick-klack lät det.
Hämnd var det enda som fanns i hennes tankar
Klick-klack
Hon märkte inte de som följde henne
Klick-klack
Hur skulle rektorn dödas, funderade hon roat
KLICK-KLACK-BOOM-BOOM. Från stengolvet till trätrappan. Ze styrde stegen mot den övergivna skogen, där var oftast lugnt. Än märkte Ze inga steg. När Ze närmade sig drog hon upp sin mönstrens bok ur sin rocks innerficka. Om den inte talade till henne än, bestämde hon, tänkte hon låta den brinna i spisen i Professor Brahms klassrum.

Alex sitter i sin sovsal. Det är så mycket som har hänt. Och det har hänt så fort. Länge sitter han och tänker på Celeste, Oskar och trähäxan. Människor han inte alls kände till tidigare som han nu plötsligt har upplevt ett litet äventyr med och till och med lärt känna två av dem en aning. Han tittar på klockan och märker att middagen snart serveras i matsalen. Åh, han skulle ge vad som helst för att få sitta med Oskar och Celeste istället för dem i hans ålder. Visst, han har en del vänner där och är omtyckt av många men han skulle väldigt gärna vilja prata om allt som har hänt.

Alex reser sig upp. Han försöker kolla av trähäxans känslor en gång. Genast fylls han av målmedvetenhet och känner sig hämndlysten. Men han vet såklart inte vad det är för mål trähäxan har med de här känslorna. Han kanske skulle gå ut på skolgården och berätta för Oskars familaris. Inte för att Alex har någon aning om känslorna betyder något bra eller dåligt, men en liten statusrapport är ju aldrig fel.

Han tar sig ut på skolgården och får nästan genst syn på den höken. Han visslar på den och den susar ner till honom. Han hoppas att Oskar ska vara i dess sinne när han säger:

- Håll lite koll på trähäxan! Hon känns hämndlysten och målmedveten. Jag tror att hon planerar något, men jag vet inte vad. Berätta för Celeste.

Med dem orden går Alex vidare till högstadiets matsal för att äta middag.

Oskar drar sig tillbaka till sitt eget medvetande.
"Håll lite koll på trähäxan", sade Alex.
Vad hade han känt egentligen. Han måste i alla fall prata med Celeste. Oskar går från sin sovsal mot flickornas. Hur han ska få ut Celeste har han inte tänkt så mycket på. Kanske ska han bara knacka. Eller så kan han skicka sina tankar till henne.
Nej, då skulle nån annan kunna uppfatta de.

Han går fram till dörren och knackar på...

Celeste öppnar dörren precis när det knackar. Där ute står Oscar.
"Vad gör du här?" frågar hon viskande och förvånad. "Jag skulle precis följa efter Trähäxan." Hon hör hur dumt det låter precis när orden sluppit ut ur hennes mun. "Alltså, jag menar.. Öh... Jag vet inte. Jag skulle bara följa efter."

Förlåt, skrev lite fel sist... Men nu blir det förhoppningsvis rätt!

Quita följer efter konturen längre fram. Hennes irritation växer när hon inte hinner ikapp konturen som alldeles nyss lämnat sin sovsal. Quita fortsätter skynda sig men svär till när hon slår tån hårt mot något på golvet. Hon kollar upp efter konturen men ser inget annat än mörker. Quita svär till igen. Smärtan i tån gör det nattliga äventyret mer värt och därför fortsätter Quita gå längs korridoren, hoppandes att hitta personen. Precis innan hon börjar gå lyfter Quita upp sin högra handflata och ett svävande klot av eld leviterar bredvid henne. Hon låter klotet hänga över hennes hand i luften medans hon skyndar sig efter personen i mörkret. Nu är det inte bara irritation som härjar inom henne, det är även nyfikenhet
Varför är en elev uppe och smyger på natten?

Ze sprang vidare ut till skogen och sjönk ner vid en stor, mossig sten. Ivrigt slog hon upp sin bok och väntade. Alla märken som representerade elementen bredde ut sig framför hennes ögon. Till en början var det bara det hon såg, men sedan tycktes allt börja röras ihop, till en massa som virvlade omkring. Hon förstod vad som stod, men hon läste inte egentligen, det var mer som om bokstäverna talade till henne, lågt i hennes huvud.
Hon var inte din mor, skepnaden i din dröm. Hämnas inte på rektorn, hon råkade bara vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Men om du hjälper oss att komma ut härifrån lovar vi dig att ge dig din mor tillbaka. Du har så mycket att lära än, lilla barn. Vi ska ta hand om dig, vi svär vid det egna gränslandet.
Ze stirrade på boken, häpen över allt den tycktes veta. Med ett skrämt utrop kastade hon ifrån sig boken och föll ner på sidan i den kalla, lite fuktiga mossan. Hon lade armarna om huvudet, som för att skydda sig och hämtade sig tyst. Cem talade sanning, vem ljög? Vem var värd att lita på? Ljög både boken och drömmen? Vad skulle hända? Vad borde hända? Och framförallt, vad skulle hon göra nu?

"Jag skulle precis göra samma sak", säger Oskar till Celeste. "Alex pratade med min örn och sade att vi skulle hålla lite koll på trähäxan".
"Vet du var hon är? frågar Oskar sedan...

"Kom," svarade Celeste och skyndade vidare i korridoren. Efter Trähäxan.
Hon hörde ett ljud bakom sig i mörkret. En röst mumlade något. En svordom? Celeste var alldeles för upptagen med att tänka på häxan framför, så hon lade fort undan tanken.
Hon kom ut på skolgården, gick mot skogen där en mörk gestalt rörde sig inåt.