The marauder's map [SV]

Bevakar*
Har inte heller läst allting än, ska göra det. Låterspännande

Tack allihopa!
Nu ska sluta tagga folk..
Helt klart med så många läsare jag har!
Antar att jag har några av er att tacka för mina 100 tummar!
TACK!!!

Helloo ska läsa när jag kommer hem från Vemdalen

Åh herregud vad spännande Jätte bra man blir sjukt nyfiken C:

EN FANFIC OM MARODÖRERNA AAAHHH MÅSTE LÄSA JAG BÖRJADE JUST ÄLSKA DIG!! MÅSTE LÄSA NU! JAG VET ATT JAG SKRIVER MED CAPSLOCK MEN JAG ÄR BARA SÅ ÖVERLYCKLIG

Herre jösses.
Tack så sjukt mycket.
Nu slår mitt hjärta typ dubbelt så fort av lycka.
Tack tack tack.
(Kan nån kommentera, har ett nytt kapitel som jag bara ska skriva klart. Kommer idag eller imorron.)

*Kommenterar*

Här kommer lite till nu då..
Jag har sett att folk bidrar med bilder, ska jag försöka med det? Eller vill ni fantisera själva?

Varning för blod!



Kapitel 8 ~Hämnd
"Remus!" Jag stod och bankade på dörren till pojkarnas sovsal. "Remus!" Jag började bli irriterad, och rädd. Det han hade gjort med Te var skräckinjagande. "Remus!" Skrek jag en sista gång, och sen drog jag upp min stav. "Alohomora" dörren klickade klickade till och svängde upp. Ensam satt Sirius på sin säng.
"Jag trodde väll att du skulle svänga förbi."
"Vart är Remus!?" Skrek jag. Han log roat.
"Blev du förvånad?"
"Såg du vad han gjort?!" Skrek jag. Sirius nickade leende. Jag tog ett stadigare grepp om min stav och gick några snabba steg fram mot honom. "Vart är Remus?" Väste jag åt honom och ryckte ned mot golvet så han inte kunde röra sig. Han skrattade och rullade över så att jag hamnade underst.
"Du är lite klen, Kendra." Sa Sirius, och jag kände hans underbara mint-andedräkt.
"Släpp mig.." Jag försökte slå mig loss, men jag kunde inte röra mig mycket. "Sirius." Log jag. Jag hörde hur dörren öppnades, och insåg hur fel det måste se ut. Sirius hade nog tänkt samma sak, för han släppte genast och kollade generat bort mot dörren.
"Lo!" Ropade han och reste sig upp. Dörren stängdes och Sirius hjälpte mig upp. "Ledsen för.. Ehh.. Du vet.." Han kliade sig bakom örat och tittade generat upp på stället där jag stått en sekund tidigare, men jag hade sprungit ut för att jaga efter Lo.
"Lo! Lo!" Ropade jag efter henne när hon sprang iväg, bort från Gryffindors sällskapsrum. Jag koncentrerade mig starkt på att får längre ben för att kunna springa snabbare, och sen märkte jag tydligt hur jag tog in på Lo. "Lo!" Ropade jag ingen. Efter vara en kort stund kom jag ikapp henne, då ryckte jag tag i hennes axel så oväntat att hon ramlade. "Lo.. Jag.. Det var inte som det... såg ut." Flämtade jag och mina ben återvände till sin vanliga skepnad.
"Som att." Hon vände upp ansiktet hon mig, och jag såg tydligt att det var fläckat med tårar. "Säg en anledning till att jag skulle lita på dig." Jag drog djupt efter andan.
"Jag lovar. Jag ska inte ge nåt tecken. Någonsin. Men det är inget. Han hade brottat ned mig när du kom in!" Försäkrade jag henne. Det tog emot lite att ljuga för henne, men det var det enda rätta för ögonblicket.
"En gång." Hon höll upp ett varnande finger och rusade sen upp mot sällskapsrummet igen. Trappan jag stod på krängde till och blockerade min väg tillbaka till uppehållsrummet. Jag suckade för mig själv och satte mig ned och väntade på att trappan skulle flytta sig tillbaka. Under tiden tänkte jag på det Sirius hade sagt och gjort. Jag trodde väll att du skulle svänga förbi. Hade han menat något med allt han gjort?

Dagen efter var stämningen mellan mig och Sirius minst sagt generad. James frågade gång på gång varför, men ingen av oss sa något. Remus hade fortfarande inte dykt upp, men när han gjorde det skulle jag ta ett ordentligt snack med skiten. Jag visste att han inte gillade Te, men herre gud!
"Jag går till sjukhusflygeln." Mumlade jag tyst, jag tvivlade på om de hörde något.
"Tog hon det så hårt?" Hörde jag James säga. Sirius svarade inte, men jag vågade inte vända på huvudet och kolla om han nickade.
Jag drog handen utmed den skrovliga stenväggen påväg till den enda ställen jag trodde att jag kunde få tag på Te. När jag tryckte fingrarna hårdare mot väggen och gick fortare fläckades väggen av mitt blod. Men det kändes knappt. Den övervägande känslan var sorg, jag förbannade mig över att jag hade låtit Te gå ensam med Remus.
Jag svängde upp dörren till sjukhusflygeln och madam Bluekrown kom korsande mellan de vita sängarna. Madam Bluekrown var en knubbig, kort, tjock kvinna med grått hår som alltid var uppsatt i en knut i nacken. Stressade dagar föll hårslingor ut ur frisyren, idag var en sån dag.
"Goddag madam Bluekrown." Hälsade jag artigt.
"Sluta med allt tjafs nu." Hon kollade surt ned på mina blödande fingrar. "Det var väll inget." Sa hon surt. Jag kollade själv ned på dem.
"Jag är här för att hälsa på Te." Skyndade jag mig att säga.
"Jaha," Hon ryckte på axlarna, "antar att jag får se dig mycket här i framtiden." Jag bet mig i läppen och det kändes som om någon hade lagt ett tjockt täcke över mig. Jag liksom sjönk ihop och en klump bildades i min hals. Det var klart hon hade rätt. Jag svalde hårt och andades lugnt för att få ned pulsen lite.
"Kom den här vägen då." Sa hon och viftade med handen så att jag skulle komma med. "Förbered dig på en chock." Sa hon lite besvärat. Hon drog bort skynket och en hemsk syn mötte mig. Te's sår hade svullnat upp och sårskorporna var grönskimrande. Armen satt visserligen i rätt vinkel nu, men den hade svullnat upp till sin dubbla storlek. Jag kollade skräckslaget på honom. Har Remus gjort det här? En stank av ruttet kött fick mig att rynka näsan. "Te, du har gäster." Sa madam Bluekrown. Te, som hade haft ögonen stängda, slog upp dem och kollade på mig.
"Hej, Kendra." Sa han med skrovlig röst.
"Te, vad.." Jag kollade upp mot madam Bluekrown. "Är den nån medicin som gjort honom sådär?" Frågade jag. Hon skakade på huvudet.
"Jag lämnar er nu, fler patienter." Ursäktade hon sig och kilade iväg. Jag gick och satte mig på pallen vid huvudändan av sängen.
"Gjorde Remus det där?" Frågade jag.
"Såren vet jag att han gjorde, men resten.. Ärligt talat så tror jag det." Jag suckade, skrämt och hämndlystet. "Tror du jag klarar första grenen?" Log han.
"Är det det du tänker på?!" Skrattade jag. Han log lite, men så fort han skulle börja skratta drog han djupt efter andan och såg ut som han skulle spy. "Förlåt!" Halvskrek jag och reste mig upp så kraftig att pallen föll i golvet. "Jag tänkte inte på.."
"Det är okej." Avbröt han, utan att göra sig av med den plågade minen. "Du kunde inte veta."
"Jag ska slå ihjäl honom." Sa jag och reste pallen upp, sen satte jag mig ned.
"Gå inte nära honom." Varnade Te.
"Vad är det ni pratar om egentligen? Du vet när ni går."
"Olika saker." Svarade han undvikande. Jag gav honom en lång anklagande blick, men Te tycktes inte ge vika. Skynket drogs undan igen, jag reste mig upp för att gå. Madam Bluekrown gillade inte långa besökstider för sjuka människor. Men i öppningen stod inte madam Bluekrown.
"Tycker du att det är lika kul nu?" Fräste jag åt Sirius, som glodde på Te. Jag gav Te en sista blick och drog sen med mig Sirius ut ur sjukhusflygeln.

Jag slängde ned en förvånad Sirius i en fåtölj vid brasan.
"Tycker du att det är lika kul nu?" Upprepade jag.
"Kendra, jag visste inte att det skulle gå så." Han gjorde en ansats till att ställa sig upp, men jag drog fram min stav och tvingade ned honom igen. Han höll händerna över huvudet. "Jag fixar det." Jag tog ett stadigt tag om hans krage.
"När du får tag på Remus, se till att jag får prata med honom." Jag släppte Sirius krage och puttade tillbaka honom i stolen.
Sen gick jag ensam till biblioteket för att kolla efter info som kunde vara bra i tävlingen.

Morgonen efter vaknade jag med huvudet i en bok om trekampen. Jag ruskade trött på huvet. Sen gäspade jag ljudligt och sträckte på mig. Jag satt i biblioteket och med tanke på befolkningsmängden var nog klockan redan efter tio. Efter det slog jag igen boken och gick för att ta lite frisk luft.
Ute satt James, Sirius och Peter under det vanliga trädet vid sjön. Jag börjande gå fram mot dem för att visa dem en upptäckt jag gjort i boken som jag höll under armen. Men från en annan vinkel såg jag även Remus. Jag glömde bort alla tankar på boken, och slängde den i marken. De satt med ryggarna mot mig, så ingen hade sett mig än. Jag hade kunnat fly skräck, men istället drog jag upp mig stav och riktade den mot Remus.
"Levicorpus" Skrek jag gällt. Remus flög upp i luften och vändes uppochner. De andra vände sig genast om. Sirius sa något till Remus som såg helt skräckslagen ut.
"Kendra! Lägg av!" Skrek James.
"Flytta på dig!" Skrek jag tillbaka och gick lite framåt.
"Du kommer att hamna i trubbel, Kendra." Och det kommer från honom!? Han som har gjort så mycket!
"Flytta på dig!" James stod kvar. Jag släppte formeln på Remus som brakade i marken, och gick snabbt fram mot James, som hade dragit upp sin egen stav.
"Du vinner inte mot mig!" Ropade han. Men det visste jag att jag gjorde.
"Expelliarmus!" Ropade jag.
"Protego!" Jag pekade staven mot marken han stod på.
"Glisseo!" Marken under hans fötter blev tillfälligt hal. "Petrificus Totalus! Deprimo!" James stelnade till och gled iväg. Peter flydde och en skakade Remus satt på marken och iakttog mig.
"Spring, Remus." Sa Sirius. Remus kom på fötter och sa:
"Kendra, jag kan förklara." Ilsketårar trängde fram ur mina ögon. Hata honom. Hata honom. Hata honom. En bild av Te poppade upp i mitt huvud, och det var inte så svårt. Var fanns det att förklara? De tycktes iaktta mig, skakig, med en puls som ett ånglok och helt röd i ansiktet.
"Incarcerus!" Skrek jag och ett rep bands runt Sirius. Han tappade sin stav och föll ned på marken. Remus visste att visste att han inte kunde vinna över mig så han andades ut och släppte sin trollstav.
"Jag kan förklara!" Sa han skräckslaget. Jag kunde urskilja skräcken i hans ögon.
"Det finns inget att förklara! Sectumsempra!" Han föll med på knä med ett stort sår i buken. Blodet strömmade. Remus flämtade och blev fort blek i ansiktet.
"Är det kul?!" Skrek jag. Han försökte prata, men han lyckades bara skaka på huvet lätt, eller om det bara var en skakning. Fler formler riktade mot Remus fick Sirius att skrika högt och Remus lade sig ned på marken och försökte få luft.
Jag kände hur alla mina muskler slutade fungera och jag föll till marken. Där låg jag helt lealös och väntade på att en lärare skulle ta mig iväg därifrån. Då insåg jag vad jag gjort. Jag försökte skrika, men inte ett ljud kom över mina läppar. Mina muskler började fungera igen och jag reste mig genast upp på alla fyra, men Remus var inte kvar. Jag vände på huvudet och såg hur en folkmassa skickades upp till skålottet som får. Men professor Dumbledore stod kvar framför mig.
"Vart är Remus?" Viskade jag.
"Han lever." Han räckte mig en hand, men jag vågade inte ta den, så jag satt kvar på marken och flämtade. Jag skulle bli relegerad. Jag var säker.

Why, Kendra, whyyyy
Så himla braa! Och spännande! Och awesome! Och... arghh!!! ♥♥♥
Det finns bara två saker som kan beskriva mina känslor just nu...