Om du visste sanningen [Dramione]

Tack allihopa!!! Speciellt till er som kommenterar efter varje kapitel!

Här kommer lite till!


Kapitel 9 ~Den andra chansen

Jag hade inte fått en blund på hela natten. Jag hade bara legat och tänkt på Hermione. Och en liten ide hade börjat ta form i mitt huvud. Gnistan från gårdagen hade väckts till en låga. Skit i vad pappa tyckte. Jag älskade Hermione, och ingenting skulle kunna få bort det ur mig. Hur elak jag än var så skulle hon fortfarande ha mitt hjärta. Cruciatusförbannelsen kunde inte vara så hemsk, eller kunde den? Både mamma och pappa hade blivit utsatta för den under sin tid som dödsätare, självaste Lord Voldemort hade använt den på de. De hade sägt att det var en ära, inte skam, du kunde den inte vara så hemsk. Och pappa behövde inget veta.
Jag hörde ett mumlade och innan själva förhäxningen hade börjat ropade jag:
"Protego!" och förbannelsen studsade tillbaka på Zabini som lade sig ned på golvet och vred sig i kramper. Hade han försökt det på mig?
"Zabini?" sa jag frågande innan han började skratta.
"Få det att sluta!" skrek han för full hals. "Jag klarar det inte!" Jag som fortfarande inte fattade stod kvar och stirrade på honnom med frågande blick. Crabbe och Goyle satte sig upp i sängarna. De kollade på Zabini som jag kollat på Nimbus 2000 för första gången.
"Rictusempra!" fick han fram mellan skrattsalvorna. Men ens gick det upp för mig att han använt kittlingsförbannelsen och så bröt jag ut i skratt jag med.
"Du.." fick jag fram.
"Jag klarar det inte! Jag har lärt mig min läxa! Jag ska aldrig göra så igen! Jag lovar!" Jag fortsatte och skratt medans jag sa motbesvärjelsen.
"Där fick jag dig va?" sa jag när jag äntligen slutat skratta. Han mumlade nåt till svar. "Jag hörde inte?" sa jag. Å skadeglädje, vad jag har saknat dig!
"Okej, du fick mig." erkände han buttert. Crabbe och Goyle stod fortfarande och glodde. "Blir ni klara idag eller?" Jag märkte att han redan fått på sig sin klädnad medans vi andra stod i pyjamas. Vi satte på oss rätt kläder och gick upp till uppehållsrummet. Det var fortfarande storm, och jag tänkte på Dodo. Hon borde frysa där ute. Och jag borde komma på ett bättre namn. Jag hade inte haft tid sen jag kom till Hogwarts. Pansy stod redan och väntade på oss.
"Det var på tiden!" ropade hon och sprang fram och kramade mig. "Jag hade nästan slutat hoppats." Jag kollade på henne med en frågade blick, men tog ändå hennes hand och gick upp mot stora salen.

I myllret av elever i hallen tyckte jag mig skymta Hermiones hår. Men hon hade nog inte sett mig, för hon vinkade inte som hon brukade. I den stora salen satte jag mig så jag kunde se Hermione, och hon satte sig så hon kunde se mig! Mitt hjärta hoppade över ett slag, hon ville kanske se mig trots allt. Men hon kollade inte upp. Inte på hela frukosten gav hon mig en enda blick. Jag kände hur självförtroendet sjönk lite, hur lågan slocknade lite. Hon brukade alltid kolla på mig lite. Men hon gjorde nog bara läxor, intalade jag mig själv. Jag fick fler chanser.


OBS! INTE RÄTTAT!

AWESOMEOMGAMAZING det här är helt otroligt skickligt skrivet och så gripande att man bara måste läsa vidare! Skriv mer snälla, kära, söta, lilla du! :' )))

Ypperligt skrivet!

Tack Tom Felton!!! Blir så glad!!!

Bra!!

Jätte bra, längtar efter mer *hint,hint*

Tack! Tack! Tack! Ni gör alla så att jag fortsätter!!!



Forts.

Efter frukosten så mumlade jag en ursäkt om att jag hade glömt min försvar mot svartkonster läxa och gick, under höga protester om att lektionen snart skulle börja, efter Hermione. Egentligen hade jag inte glömt läxan. Och jag hade nog gjort den bättre än alla andra, kunde jag inte låta bli att tänka. Hermione gick upp för trappan, jag gissade att hon var på väg upp till ett klassrum, men hon vände sig inte om en enda gång. Och som om hon kände mig närvaro ökade hon takten till jogging när hon kommit upp för trappan. Jag följde såklart efter, tills hon svängde in på en av tjejtoaletterna. Jag tvekade inte ett ögonblick att svänga upp dörren, vilket kanske var tur, för professor McGonnagall drog tag i min axel och sa lugnt:
"Det där är damernas, Malfoy. "Herrarnas ligger längre bort i korridoren." Jag kände hur rodnaden spred sig i ansiktet, men den försvann fort.
"Förlåt då." sa jag surt och kunde höra min pappas släpiga ton i min röst. Sedan vände jag mig om och gick. Vad annars skulle jag kunna göra? Från och med nu var jag tvungen att vara mer försiktig.

Några minuter efter att lektionen hade börjat svängde jag in i trolldrycksklassrummet.
"Malfoy" hörde jag professor Snape säga. Professor Snape var förhållandevis lång med svart flottigt hår som räckte ner till axlarna. Han hade alltid på sig sin vanliga svarta klädsel och log mot mig med sitt falska leende. "Jag hade börjat oroa mig." Professor Snape hade alltid favoriserat mig. Enda sen jag kom in i klassrummet för första gången, eller kanske till och med när han fick veta att jag var en Malfoy vid sorteringen, hade han gillat mig. Harry Potter hatade han. Potters drycker var oftast bättre en mina, men den var mina som blev godkända. Hermiones drycker var alltid perfekta såklart, men ibland fick inte hon heller poäng. Jag däremot fick alltid högsta möjliga. Jag var en naturbegåvning, det var inte så att jag var dålig på nåt vis.
"Klart jag kommer till min favoritlektion." ljög jag. Ljugning hade jag alltid varit specialist på. "Jag hämtade bara min försvar mot svartkonster läxa i min sovsal." Professor Snape mulnade till vid namnet, alla visste att han ville ha det jobbet.
"Sätt dig ner så börjar vi om." sa han. Jag slog mig ner vid en bänk mellan Pansy och Zabini och mitt emot Crabbe och Goyle. De hade tydligt sparat en plats till mig.
Under lektionen kunde jag bara lyssna med ett halvt öra. Jag var trött och förbluffad, vad hade jag gjort mot Hermione? Eller jag visste vad jag hade gjort, men hur kunde hon dömma mig för det? Läxor, sa jag till mig själv.
"Draco? Kan du svaret?" Jag väcktes ur mina dagdrömmar. Om jag var någon annan elev skulle jag dels få avdrag, och dels bli utskrattad. Men det var dödstyst i rummet. "Vart kan jag hitta en besoar?"
"En getmage." svarade jag direkt. Det var repetition, för det hade Hermione velat säga på våran första lektion.
"Bra Draco." sa han. "Tjugo poäng till Slytherin." Jag log och alla i klassrummet applåderade. Själv fattade jag inte varför.

Så fort nån kommenterar skriver jag mer!

Awesome!

Så himla bra!

Tack Bi!



Kapitel 10 ~Kvasten


Efter trolldrycken mötte jag Potter. Han bar omkring på en kvastkäpp. Nu skulle jag allt få fast honom. Jag ryckte till mig den.
"Det är en kvastkäpp" sa jag överlägset och slängde tillbaka den. "Den här gången åker du dit, Potter, förstaårselever får inte lov att ha såna." Plötsligt utbrast Ron:
"Det är inte vilken gammal kvastkäpp som helst", det är en Nimbus Tvåtusen. Vad var det du sa att du hade hemma, Malfoy, en Komet Två Sextio?" Jag kände hur ilskan bubblde upp inom mig, nu var jag tvungen att komma på ett bra svar. "Kometerna ser lyxiga ut, men de är inte i samma division som Nimbusarna." Jag bet mig i läppen.
"Och vad vet du om det, Weasley, du skulle ju inte ha råd med halva handtaget ens", fräste jag tillbaka. "Du och dina bröder måste väl spara ihop kvist för kvist." Professor Filtwick dök upp bakom mig innan Weasley hann säga något.
"Ni bråkar väl inte, pojkar?" pep han.
"Potter har fått en kvastkäpp med posten, professorn", sade jag hastigt. Den här gången skulle jag få dit Potter. Han skulle bli relegerad och få åka hem till sin smutsiga fosterfamilj.
"Ja, ja, det är riktigt", sade professor Flitwick och strålade mot Potter. "Professor McGonagall har berättat allt för mig om de speciella omständigheterna, Potter. Och vad är det för modell?" Jag kunde inte tro det. Han fick ha kvasten. Nog skulle jag skicka ett brev till pappa om detta. Han var med i skolledningen. Jag hade uppenbart ett konstigt uttryck i ansiktet, för både Potter och Weasley kämpade mot skrattet när Potter sa:
"En Nimbus Tvåtusen, sir, och det är faktiskt tack vare Malfoy här som jag har fått den." Vadå tack vare mig?! Professor Filtwick gick åt ena hållet och Potter och Weasley åt det andra men jag hörde de säga:
"Ja, men det är sant", Om han inte hade stulit Nevilles minnsallt skulle jag inte vara med i laget ..." Laget? Minsallt? Nog mindes jag den dagen, den första flyglektionen när jag stulit Longbottoms minnsallt och flygit iväg med den i hopp om att få Potter relegerad. Men laget? Quidditchlaget då eller? Hermione kom gående mot Potter och Weasley, så jag beslutade mig för att gå mot trollformelläran.

En doft av pumpa som svävade omkring utanför den stora salen. Folk ur alla elevhem stannade för att lukta, men själv fattade jag inte var som var på gång. Jag låtsades som att det inte vore någonting konstigt och lunkade iväg mot trollformelläran

Trollformellära tillsammans med Gryffindorarna. Nu kunde inte Hermione komma undan längre. Efter lektionen skulle jag stanna kvar och be de andra att gå. Insistera på att de andra skulle gå. Men hur jag skulle få Hermione att stanna visste jag inte. Det skulle nog lösa sig.
Professor Filtwick kom gående i koridoren och låste sedan upp dörren med ett slag från staven. Eleverna sköljde in i klassrummet som en flodvåg, och jag satte mig bakom Hermione.
"Idag ska vi försöka få föremål att flyga!" pep han när klassen kommit i ordning. Professor Filtwick var kort. Inte bara lite kort, han var sådär skrattretande kort, och varje gång jag såg honom tänkte jag lite på en näbbmus. Han hade små korta mustascher och vattenkammat hår. När han stod där på en trave av böcker för att nå upp till katedern såg han lite smått rolig ut. Han demonstrerade genom att få Longbottoms padda att flyga runt i rummet och efter det fick han en liten applåd, inte av oss såklart, men av Gryffondorarna. Han delade in oss i grupper. Olyckligtvis så hamnade jag med Crabbe. Han var dummare än han såg ut, det vill inte säga lite.
"Du uttalar det fel." hörde jag hur Hermione fräste. "Det är Win-gar-dium Levi-o-sa, dra ut 'gar' så det blir långt och fint."
"Gör det själv då, du som är så duktig", brummade Weasley ilsket.
"Wingardium Leviosa!" sa Hermione, och hennes fläder lyftes från bänken. Jag fick anstränga mig får att inte le, utan se tjurig ut. Slagen av en smuttsskalle.
"Å, bra gjort!" ropade professor Flitwick och klappade händerna. "Titta hit allihop, miss Granger lyckades göra det!"