Everything has changed [SV]

vet ni vet ni vet ni vet ni vet niiiiiii?
JAG HAR JULLOOOOOOOOOOV 8DDDD

Jag kom till skolan 08:50, gick in i aulan med mina kompisar och de andra 7:orna och 6:orna (hela skolan får inte plats i aulan) klockan 9 och stod vid min busshållsplats igen klockan 09:30 ._.

Meeeeen i varje fall kommer nu det näst sista kapitlet på den första "boken", hoppas ni gillar det! ^^



Kapitel 15
Argument

Stephanie ångrade nästan direkt att hon hade sagt det, mest för alla medkänsliga blickar hon fick runt vad som kändes hela Gryffindorbordet, men också för att alla nu visste det. Hemligheten var avslöjad och snart skulle nog hela skolan veta den. Stephanie såg direkt en flod av ånger svämma förbi i Percys ögon innan de blev oläsbara igen, och innan någon kunde attackera henne med några kommentarer för att visa att de tyckte synd om henne eller något liknande fortsatte Stephanie tvekande utan att möta Weasleybrödernas blickar.
”Så, ehm, jag förstod inte hur han kunde veta det eftersom jag hållit det hemligt de senaste månaderna. Det var därför jag var borta, jag gick och letade på honom för att fråga hur han visste det.” Förklarade Stephanie försiktigt.
”Och varför visste han det?” frågade George sammanbitet medan Stephanie märkte att han såg mycket spändare ut än vad han gjort för bara minuter sedan.
”Hans pappa är bästa vän med min pappa, de var tydligen och firade jul med min släkt och fått reda på det för att det tydligen var allt min släkt pratade om…” avslutade hon och vågade inte möta tvillingarnas eller Percys blickar, inte blickar från de andra personerna som lyssnade heller.
Hon hoppade till när hon hörde Lees röst prata efter några sekunders tystnad.
”Kom igen, vi är klara här, vi går.”

Vägen tillbaks till sällskapsrummet var en av de längsta Stephanie varit med om, just som hon trott pratade inte tvillingarna alls, och Lee försökte inte ens börja en konversation; han visste att det var lönlöst.
När de väl kommit fram till tjocka damens porträtt stannade Stephanie tvillingarna.
”Kan jag prata med er?” frågade hon medan tvillingarna som tydligt hellre ville gå upp till deras sovsal suckade i kör.
”Okej då.” svarade Fred. Lee, som helst inte ville vara med i den kommande diskussionen, sa snabbt lösenordet och utbrast när porträttet nästan stängt igen helt:
”Dö inte!”
”Ska försöka.” muttrade Stephanie mest för sig själv, men var säker på att tvillingarna hört henne. Hon tittade upp mot tvillingarna. ”Varför hatar ni Alex så himla mycket? Och varför blir ni alltid irriterade på mig när jag nämner hans namn?” frågade hon irriterat vilket gjorde att tvillingarna också började tappa humöret.
”För att, okej? Vi känner inte för att prata om det.” utbrast Fred.
”Nej jag märker det. Jag menar; för några dagar sedan ville ni inte prata med mig för att jag pratat med honom, men nästa morgon agerar ni som om allting är bra?!” Stephanie visste knappt varför hon skrek, hon ville bara få ut alla hennes känslor.
”Men vi får väl ha våra jäkla hemligheter om vi vill?!” George blev helt röd i ansiktet, och Stephanie gissade på att hon också såg ut så.
”Men kom igen, jag är trött på hemligheter!”
”Kommer från hon som höll från oss att hennes jädra mamma är död! Du vet, om du bara hade berättat för oss från första början hade allt varit så himla mycket lättare!” utbrast Fred utan att egentligen tänka sig för och de tre hörde hur flera personer runtomkring dem höll för andan – Stephanie hade glömt att porträtten som prydde väggarna levde, men hon kunde inte bry sig mindre. Fred förstod tillslut vad han hade sagt och såg väldigt skyldig ut, men innan Stephanie såg det var hon redan inne i sällskapsrummet och hade sprungit förbi Lee som desperat undrat vad de pratat om, upp till sin tomma sovsal.

*

Stephanie hade legat uppe nästan hela natten och tänkt tills hon kommit fram till att Fred antagligen hade rätt, om hon hade sagt det från första början hade allting varit så mycket enklare, och de tankarna gjorde bara att Stephanie kände sig mer och mer skyldig.
När de andra tjejerna i sovsalen vaknat var klockan nio. Stephanie hade fortfarande bara sovit någon timme, men gick ändå långsamt upp och tog en dusch, mest för att rensa hennes tankar innan hon satte på sig blåa jeans och en svart T-shirt, som likt de flesta av hennes andra tröjor var lite för stor, mest för att hon inte var en stor beundrare av tajta tröjor. Hon följde med Melanie ner och träffade direkt på William och Luke som satt och spelade schack, vilket tydligen var allt de hade gjort de senaste dagarna. Stephanie gjorde en ansats att sätta sig ner på fåtöljen bredvid William när hennes ögon mötte ett par bruna på andra sidan rummet – Freds. Hon tittade snabbt bort och satte sig sedan ner och tittade på när Williams vita drottning slog ner en av Lukes svarta riddare. Minuterna gick och Stephanie tittade tvekande upp mot där Fred stod, men som tur var hade han ryggen vänd mot henne och pratade med George och Lee. Hon övervägde att gå fram och säga förlåt till honom när förstaårseleven Dean Thomas rusade in i sällskapsrummet.
”Harry är vaken! Harry Potter har vaknat!” det blev ett väldigt liv i sällskapsrummet och till och med William och Luke som satt som fastklistrade vid schackspelet tittade upp och gick sedan ifrån schackspelet för att ansluta sig till gruppen av elever som stod och frågade ut Dean, Melanie följde också med dem. Stephanie tittade bort mot tvillingarnas håll igen och förväntade sig att se deras ivriga uttryck innan de sprang iväg till Dean med massa frågor, men istället var det bara Lee som gjorde det, Fred och Georg hade börjat gå i riktning mot Stephanie som satt förstelnad i fåtöljen men snabbt tittade bort. Hon såg i ögonvrån hur de satte sig i soffan mittemot henne. Det blev en pinsam tystnad innan Fred började prata med en aningen förträngd röst.
”Ehm, förlåt för vad jag sa igå-”
”Det gör ingenting. Jag förstår er, jag skulle ha reagerat på samma sätt. Om det är någon som ska säga förlåt är det jag.” Stephanie log ett halvhjärtat leende åt tvillingarna som såg ytterst förvirrade men ändå lättade ut. ”Men jag erkänner att ni i varje fall kunde ha pratat med mig, istället för att tjura som två treåringar.” George lipade åt henne innan han svarade.
lite tystare. Stephanie nickade för att visa att hon förstod.
”Bra. Vänner igen?” Fred sträckte ut sin högra hand medan han hade ett hoppfullt leende fastklistrat på hans ansikte. Stephanie tog tag i hans hand och skakade den.
”Vänner.” log hon tillbaks.

jättebra!!!

Blev lite rädd när dem hade bråkat.......

Jag tänker ta mig tid att skriva en lång, ordentlig kommentar nu när det snart är slut och så.

Jag beundrar dig, Linnéa. Det gör jag verkligen. Dels för att du är en så jävla perfekt person, dels för. Att. Du. Skriver. Som. En. Gudinna. Ibland tror jag att du är det, faktiskt. Faktiskt, så tror jag att du är en demigod. För det är inte naturligt att skriva så fantastiskt som du gör. Karaktärerna, storyn, språkbehandlingen, grammatiken: allt. Om du inte får A i svenska så kommer jag dra till Uppsala och mörda din svenskalärare. Brutalt, kanske, men du förtjänar inget annat. Du är bäst.

Jag vill inte att den här fanfictionen ska ta slut. Jag vet att det kommer komma typ sex böcker till, men ändå. Jag ser dock fram emot att läsa dem. Jag vill bara inte att just den här ska ta slut. Varför vet jag inte. För att det är bland det bästa jag har läst? Väldigt troligt. Bara så att du vet, om du vill skicka förhandsgranskningsskit på de kommande böckerna, så finns jag bara en uggla eller ett meddelande bort. Du kan till och med ringa mig och läsa upp det (hashtag The Fault in Our Stars) om du hellre vill det.

Jag älskar dig. ♥

LunaLovegood1 det där inlägget gjorde min dag, tack så jättemycket ♥
Du är också så himla fin och begåvad, älskar dig också sötnos :*

Vill du vete en sak?Jag har också JUUUUUUUUUUL LOOOOOOOOOOV!!!!=)
Vill du veta en till sak?Du skriver så himmla bra att...jag vet inteO_oSå himmla freaking bra att det inte är sant.Man vill bara ha mer och mer och MER!Beroende framkallande...

Jättebra kapitel♥♥

Vet du vad som min hjärna upprepade flera gånger efter att jag läst klart? Och det var bara det som var i min hjärna just då.
No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No. No.
(And I don't know why )

ALLTSÅJAGKANINTEBESKRIVAMEDORDHURJÄVLABRADUSKRIVERJKROWLING. OMDUINTESKRIVERENTVÅASÅKOMMERJAGATTMÖRDADIG. OKEJ?!

DET HÄR GÅR INTE ATT BESKRIVA MED ORD!!! ALLTSÅ OM DU INTE MÄRKT DET ÄN SÅ DÖR JAG VARJE GÅNG JAG LÄSER NÅGOT DU SKRIVIT OCH JAG KAN INTE BESKRIVA SAKER MED ORD FÖR ATT DET FINNS FÖR DÅLIGA ORD I HELA VÄRLDEN PÅ ALLA SPRÅK. DET ÄR OMÖJLIGT ATT FÖRKLARA HUR BRA DU SKRIVER. JAG KAN SÄGA DET HÄR: DU SKRIVER BÄTTRE ÄN J.K ROWLING. BARA SÅ ATT DU VET ♥♥♥♥♥♥

Alltså jag bara älskar tvillingarna!!!!!!! ♥♥♥ MEN ALLTSÅ FÅR VI NÄSTA KAPITEL I JULKLAPP?!!!

LOVE YOUR FF!!!!! ♥♥♥

KAN. INTE. BESKRIVA. MED. ORD. KORTSLUTNING.
JIDSFFCHDAFLISDBFVLKSJDBVOIUHDIJSFODFSUGHUIGDUYGASDFOIQWHSPROGDFKBÅOIGTPUGGRÅPYÅPDHGIODFISPOSJBPOEJBGDSPJFVBVDFPJGBVFDPGUOJVGJOIUFRSJNÅTHBRTKNÄÖMMLGKBKTNPKJFBDÖEVFVBÖNÄJÖMÄMJÖFÅGLNRGPOJ









GSFGHADIBUGHSFAJFSJPOGVBPJLSFGVBPJLDFGVBKPJERGBGJKPDSFHLJKDFGHPKUSGFV

JAG KAN INTE BESKRIVA MED ORD. DU ÄR BARA BÄST. GOD JUL ♥

hermione 1234

OMG TACK SÅ JÄTTEMYCKET DET DÄR GJORDE MITT ÅR (eller det som är kvar av det) TACK SÅ JÄTTEMYCKET OCH JA NÄSTA KAPITEL KOMMER IDAAAAG

JAAAA!!!! IDAG!!!!!! ♥♥ NÄR, NÄR, NÄR??!!