Mörkrets tid!

Demandred tittade lite skeptiskt på när nunnan sjönk ned på knä och började be; det fick honom att återigen känna sig lite olustig men han försökte att inte bry sig om det. När hon reste sig igen tackade hon honom för att han hindrat henne och till det gav han henne bara en enkel nick för att visa att det inte var någon orsak. Hon var ju trots allt en av hans vänner och när hon började att prata om hur man eventuell besegrar en demon blev han lite besviken över att hon inte hade ett konkret svar, han skulle trots allt aldrig ta sig till en överpräst eller en väldigt kyrklig människa för att direkt berätta om sitt tillstånd.
Regnet hade börjat ösa ned och han kände snabbt hur han blev kallare trots att han hade bra kläder. Hans såg att hans hjälpreda var barfota vilket måste vara ännu kallare och nunnan verkade ha mindre samt sämre kläder än han själv.
"Ska vi dra oss tillbaka till värdshuset? Regnet är inte behagligt och det kyler snabbt ned allihop.", Sade han enkelt och började att gå långsamt mot värdshuset. Han antog att kvinnorna skulle följa efter, förhoppningsvis gjorde de det och om inte så hoppades Demandred att han skulle få syn på dem igen.

Talitha tittade på den unga flickan.
"Liksom du. Att bli kalla och blöta är inget som kommer göra våra liv lättare" sa hon och log emot dem. Hon tittade på Demandred när denna hade talat och sedan började gå, Talitha vände blicken emot flickan och log emot henne och visade att hon fick göra dem sällskap i fall hon ville. Vägen emot världshuset var lerig och vattnet rann in i hennes skor, men hon klagade inte. Marken behövde regnet för att kunna gro och ge liv. När hon öppnade dörren till världshuset var det varmt och trångt där inne. Människorna på gatan verkade alla fått idén att söka skydd för regnet. Hon såg sig omkring efter Demandred men mannen fanns ingen stans inom synhåll, hon misstänkte att hon passerat honom ute på gatan utan att upptäcka detta. Hon fann ett ledigt bord i ett av hörnen och satte sig ner för att invänta dem andra.
"Vad får det lov att vara?" frågade den unga flickan som tagit deras beställningar igår.
"En kopp örtte och en tallrik gröt om detta går att ordna?" frågade hon artigt. Kvinnan stirrade åter bara på henne men nickade sedan och försvann. Talitha misstänkte starkt att kvinnan var van vid att människor beställde alkoholhaltiga drycker, det enda i alkoholväg Talitha druckit var vinet till nattvarden. Kvinnan kom strax tillbaka med hennes mat och dryck och Talitha betalade henne och började sedan förtära maten i väntan på de andra.

Elvina såg efter dem då de försvann, visst hade de rätt men hon kunde söka skydd på andra ställen än värdshuset. Tyst följde hon efter dem, mannen hade lovat henne pengar och hon tänkte inte ge upp att få dem. Förvisso lättförtjänta pengar men hon hade hittat nunnan och det skedde på ett hederligt sätt för ovanlighetens skull.
Då hon kommit in ställde hon sig invid dörren hon såg mer eller mindre ut som en dränkt katt och hon frös så hon darrade. Men hon kunde inte sätta sig vid ett bord då hon inte hade pengar och vad skulle mannen eller nunnan tro om hon tog sig friheten att sätta sig med någon av dem? Hon kände dem inte och mot överklassen och kyrkan var hon misstänksam. De två representerade allt som hon misstrodde de samhällskikt som utfört lagar som bidragit till hennes liv på gatan.

Demandred upptäckte snabbt att varken Talitha eller den andra kvinnan fanns bakom honom var hade de tagit vägen? Han ryckte på axlarna och fortsatte att gå nedför gatorna för att komma till värdshuset. Snart hade han tagit sig dit och när han gick genom dörren fick han syn på nunnan som redan hade placerat sig vid ett bord; däremot kunde han inte se den andra kvinnan någonstans. Förmodligen hade hon försvunnit i folkvimlet någonstans.
Demandred banade sin väg mot bordet där Talitha satt och när hon fick in maten satte han sig.
"Jag skulle vilja ha ett stop öl, om det går bra?", Frågande han artigt och den unga skänkflickan nickade samt log ett artigt leende mot honom innan hon försvann.
"Så, du bestämde dig för att gå i förväg? Jag hade tänkt att vi ger oss av när regnet har slutat att ösa ned fullt så mycket.", Sade han och log ett vänligt leende mot kvinnan framför honom. Förhoppningsvis skulle de kunna vara ute ur staden ganska snart om stormen passerade utan några större skavanker.

Talitha tittade upp när en skugga full över henne, Demandred. Hon mötte mannens blick och gav honom ett leende innan hon förde skeden med mat till munnen. Hon tittade på honom när han beställde öl, en dryck hon inte förstod varför människor drack. Sedan hon anlänt till staden hade åtskilliga män försökt bjuda henne på det, men att bara lukta på det fick henne att må illa.
"Det låter som en bra plan, att färdas i regnet är inte en älskvärd känsla" sa hon och drack lite av teat. "Jag skall be för att vi får stadigt om än mulet på våran första dag på resan" sa hon och knäppte händerna. Talitha bad tyst till Gud om ett torrt och stadigt väder, hon hoppades på att han lyssnade och ville hjälpa henne med hennes önskan. Talitha knäppte upp händerna och log svagt emot Demandred och började sedan söka med blicken efter den unga flickan men kunde inte se henne, vart hade hon tagit vägen? Hon vände sig sedan om emot Demandred.
"Föredrar herren att resa till fots eller har han en häst?" frågade hon vänligt.

Många hade sökts sig till krogen, det dåliga vädret gjorde att många sökte sig dit. Dock blev många utkastade av den barske värdshusvärden, de som bara tiggde och inte betalade ville inte han ha där. Han var på väg att kasta ut Elvina men såg vem hon var.
"Stå inte bara där, ska du vara här så ska du jobba hälften av betalningen till mig." sa han och knuffade in henne. Men Elvina ville inte hon hade fått pengar eller skulle få och hon frös inte ville någon ha en genomvåt kvinna i sin säng inte. Detta jobbet hade hon bara för dåliga dagar för vinterhalvåret då det var varmast och tryggast så.
Hon bet sig i läppen och banade sig fram mellan borden och försökte undvika männens händer, inte idag.
"Kom här, vi har haft kul förr, har vi inte?" sa en drucken röst och en rödbrusig man tog tag i hennes handled och drog ner henne i sitt knä.
"Nej." kved Elvina tyst fram så inte värdshusvärden skulle höra, hon ville inte förlora jobbet här vilket var hennes sätt att överleva.
"Jo" skrockade mannen och började ta sig innanför kjolarna.
"Jag vet att du vill." morrade han till då hon började kämpa emot. Hon ville inte hon ville aldrig och absolut inte nu hon hade pengar eller skulle få och dessutom var den mannen mycket trevligare.

Numera var han van vid att nunnan ofta bad för olika saker så han lät hennes böner fortgå medan han själv tog emot sitt stop öl; ett öl som var allt annat än ljuvligt i smaken men ändå var drickbart. När hon var klar såg han hur hennes blick sökte genom folkmassan men snart vände hon sig till honom med en fråga.
"Jag har gått till fots ett tag men jag funderar på att köpa en häst här, innan jag ger mig av.", Sade han vänligt och gav henne ett vänligt leende. När han hade svarat vände han sig om och såg hur den unga flickan kom in i värdshuset men det tog inte lång tid innan någon man började att ofreda henne. Demandred log ett vänligt leende mot Talitha men hans skugga sköt iväg likt en pil bland alla benpar som befann sig i värdshuset. Snart nådde den sitt mål och mycket försiktigt kröp den upp genom mannens byxben för att leta sig fram till hans hals. Demandred såg till att skuggan hela tiden befann sig innanför hans tröja när han kramade om halsen på halsen, nyfiket vände han sig om och såg att mannens ansikte nu skiftade i färg. När han var död skulle han låta skuggan kila tillbaka, lika snabbt som den hade kommit dit.
"Vill du att jag ska köpa dig en häst?", frågade Demandred Talitha vänligt.

Talitha tittade på Demandred.
"Att vandra till fots ger människan disciplin och uthållighet." sa hon och nickade bestämt. I hennes kloster hade det endast funnits fem hästar, dessa var för arbete eller till de nunnor som var för gamla för att stå på egna ben. Talitha undrade vad som hade hänt med de vackra djuren när Barrco hade varit där? Hon misstänkte att de var döda, hon hoppades att de inte hade lidit. En kvinna skrek till och Talitha hoppade förskräckt till, det plötsliga ljudet hade överraskat henne. Hon såg snart vad det var som hade fångat människorna på krogens, uppmärksamhet. En man som den unga flickan satt i knät på höll på att dö. Talitha misstänkte att mannen inte fick tillgång till luft då denna började bli blå i ansiktet.
"Kan någon hjälpa honom?" sa en äldre herre och såg sig omkring. "Har vi en läkare?"
"Jag är läkare" svarade en man och började bana sig fram till den döende mannen. Talitha kunde inte slita blicken från mannen, hon var både rädd för att se honom dö, men också fascinerad över att se en människa dö. Hon slet motvilligt blicken ifrån mannen när Demandred åter tilltalade henne.
"Jag hoppas mannen klarar sig, om inte, välkomna honom i paradiset, herre" sa Talitha som åter hade fått tillbaka sin sans och vett. Hon log sedan. "Jag har aldrig suttit på en häst i hela mitt liv, herrn, och jag vet inte hur det skulle gå" sa hon ursäktande. "Men jag tänker inte hindra dig i dina planer på att införskaffa en ny häst"

Elvina vred snabbt bort sina händer då hon märkte att mannen hade slappat i sina rörelser och blå om ansiktet tog sig om halsen som han inte kunde få luft. Snabbt och förskräckt drar Elvina sig bakåt, mannen höll på att dö.
"Jag gjorde inget." mumlar hon men blir snabbt bortknuffad då folk rusar dit för att hjälpa. Elvina ser på med ett svagt leende på läpparna, hennes ögon glittrar vid mannens dödskamp. Ibland verkade rättvisan ha sin dom om än han var en av dem som gjorde hennes jobb möjligt. Hon hör nunnans böner, ty hennes och mannens bord är alldeles vid henne nu.
"Helvettet hade varit en bättre plats." kommenterar hon endast och fokuserar sedan mannen med blicken. En flyktig tanke far vid hennes sinne om alla dödsfall men innan hon ens hinner greppa misstanken är den försvunnen ur hennes medvetande. Hon tänkte be om pengarna men hör deras samtal.
"Tänker ni ge er av?" frågar hon istället, inte för att det angick henne egentligen och varför hon ens fråga visste hon inte heller

När människorna sprang till mannens undsättning lät han skuggan trycka lite extra hårt innan den återigen kilade tillbaka och förblev stilla vid sin rättmätige herre; mannen var förmodligen död och bortom hjälp ändå. Han hörde hur läkaren kämpade med att försöka få liv i mannen men det var förgäves och Demandred hörde hur läkaren förmodade att mannen hade satt något i halsen eller att han hade fått i sig någon form av gift. Ingen av hans teorier var ens nära sanningen. Innan han försvann bort i sina tankar över vad de andra människorna i rummet pratade om vände han sig till Talitha.
"Man kan alltid lära sig, det är aldrig försent för det.", Sade han och log återigen ett brett, vänligt leende mot kvinnan. Till hans förvåning hörde han hur den unga flickan ställde en fråga och han vände sig mot henne; bakom flickan kunde han se hur läkaren, förbryllat, skakade på huvudet. Det fick honom att le inombords, hans manöver hade varit vågad i och med mängden människor som befann sig i värdshuset.
"Ja, vi tänker ge oss av så snart vädret har lugnat ned sig lite. Hur så? Är du äventyrslysten?", Frågade Demandred den unga kvinnan och han sände henne ett av sina karaktäristiska leenden åt hennes håll. Att ge intrycket av vänlighet mot människor längre ned i samhällshierarkin var viktigt om man ville komma på god fot med dem; det var något han hade lärt sig kvickt sedan han gav sig av hemifrån.