Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

- Intressant tanke, men jag tror den är något annat. Kärleken är det obeskrivbara. En osynligt synlig massa som fyller upp hela världen med olika färg duttar, som skapar färger vi inte kan se. Kärlek är...kärlek är oförutsägbart. Om jag skulle måla det skulle det vara en mängd penseldrag i alla olika färger vi hittat hittills. Och om man blundar och fortsätter måla utan att se kommer våra fingrar visa oss vem vi vill leva med för alltid. Vi kommer inte se vem det är förrän vi hittat den kärlek vår kropp och vårt sinne söker efter. Och vem vet? Kanske blir det Lord Lukas som kröns till kung när ni gifter er, kanske lämnar ni varandra för någon annan? Det är helt oförutsägbart och om ni faktiskt tänker på det: när det finns så många människor runt er, finns det ingen som skulle passa er bättre? Men det vet ni ju inte, för ni kanske söker något ni aldrig vetat att ni söker?

Jag blinkar. Vad sade han nyss? Jag och Lukas... Jag tar ett djupt andetag, försöker lugna ner mig när jag märker att jag är fullkomligt lugn. Jag sneglar mot Lukas. Han verkar förvånad, men inte panikslagen. "Kärleken är obeskrivbar, som du sade", säger jag och vänder tillbaka blicken mot Long. "Så, varför måla den med massivs med färger när man kan uppleva den? Ett par färger... det skulle inte göra kärleken rättvisa, hur mycket man än försöker... Men, tänk om man skulle måla med ord? Ordens makt är starkare än färgernas", ler jag. "Du förväntar dig att jag kommer gifta mig med någon annan i framtiden... men, jag har redan hittat den jag vill spendera mitt liv med. Och, ifall det inte blir han, så blir det ingen. Men, det kommer bli han, för jag kommer abdikera om det så krävs. Jag vägrar låta någon ta ifrån kärleken ifrån mig. Long, kanske handlar kärleken om uppoffringar? Och känslor som måste vara fria, som inte för tyglas?"
Jag känner hur Lukas hand söker min och jag kramar den, känner värmen från honom. Jag ler tunt men lyckligt.

- Ni roar mig prinsessan, med ert sätt att tänka. Ord kommer aldrig vara starkare än färger, för alla makter är lika stora, i vilken form de än visar sig. En bonde kan vara anledningen till att din far störtas, precis som din far kan vara den som byter ut din favoritfärg. Du är inte starkare än mig, för jag har en lika fin historia om mitt liv som du har. Och hur kan du vara så säker på att du fortfarande vill gifta dig med Lord Lukas om fem år, eller när ni redan gift er, när kärleken är oförutsägbar? Lova aldrig saker du inte vet att du kan hålla, för plötsligt kanske du förälskar dig i Akira och då kommer du inte veta vad du ska göra. Att beskriva kärleken är ett mål som är omöjligt att nå och att uppleva den likaså. För hur vet vi att det vi känner faktiskt är kärlek? Att det ens heter kärlek? Ett ord kan inte fånga en känsla för båda tingen har lika mycket makt. Och jag tror att om jag upplever den ultimata kärleken så existerar varken jag eller den här världen, för den ultimata kärleken är något som vi människor inte kan ta emot eller ge, den ultimata kärleken är för känslorik för att få plats i oss.

"Åh, på så vis... Men, om jag skulle ta och gifta mig nu så skulle en av oss dö, om inte båda, förstår du. Kärleken är inte mitt mål, kärleken är det jag upplever just nu, och att försöka göra den till mitt mål vore endast idiotiskt. Jag skulle inte kunna klara av det. Men, att sätta upp Lukas som mitt mål i livet, att lyckas... det är mitt mål. Inte kärleken utan lycka. Och frihet. Det är olika saker, även om de kan likna varandra. Och den ultimata kärleken... du får ursäkta mig när jag säger att jag inte tror på den. Inte som en känsla, utan mer som en källa. Den ultimata kärleken är källan för den kärlek jag känner, endast ett sandkorn, men det räcker för oss människor. Vi ber egentligen inte om så mycket. Åtminstone inte om ens hjärta är rent och ens sinne inte fördunklat. Kärleken... den är obeskrivbar. Hur man än försöker så famlar man efter ord som inte finns, eller som man inte vet av, kanske jag borde säga. En pensels makt är nog lika stor som ordens, precis som du sade. Men... ändå är makterna för små för att beskriva den flammande kärleken.
Och, du nämnde bonden som skulle kunna bli vårt fall", säger jag leende. "Ja, du har så rätt så. Det är därför jag försöker hålla mig på god rand med alla mina bekanta. Inte för att de kommer bli mitt fall, nej, men jag vill inte att makten ska svarta ner deras hjärtan. Jag vill att de ska se det goda i mig, och det är därför jag visar dem det... Förstår du vad jag menar eller låter detta endast som meningslöst prat i dina öron?"

- Var inte dum sötnos. Jag sa aldrig att kärleken skulle vara ett mål. Men tänk såhär: om Lord Lukas och din kärlek inte är den rätta, inte finns i sitt fulla jag - kan han verkligen göra dig lycklig då? Frihet är även det ett näst intill omöjligt mål, frihet känner du mikrosekunden mellan att du lever och att du är död. Du kommer aldrig få något av detta med någon tror jag. Inte jag heller. Och självklart tror du på ultimata kärleken, det gör alla innerst inne. Den är en känsla vi inte förmår att känna, just därför känner vi inte igen den på något som helst sätt. Det är så intressant att diskutera det här ämnet...Märker du hur våra tankar går runt i cirklar? Vi kommer ingen vart men ändå så långt. Alla makter i världen, förenade är för små för att beskriva alla sorters känslor som finns. Det är fantastiskt, och även om vi inte kan, kan man alltid göra sitt bästa för att ändå på något stadium beskriva en känsla. Är det inte fascinerande? Vår värld är så mystisk, och ingen vet ens vad som finns utanför gränserna på dells, sunder och estill. Kanske finns inget bortom våra tre kungadömen? Det saknas att undersöka än...

"Varför sträva efter det omöjliga?! Varför kan man bara inte räcka ut handen mot lyckan och ifall man får tag i den, klamra sig fast vid den? Allt är omöjligt ifall man inte kämpar! Och kärleken i fråga... Ja, herregud, den kommer aldrig vara sitt fulla jag. Den är för stor. Människor kommer aldrig känna riktig kärlek, för allas kärlek är olika. Liksom lyckan. Olika saker gör olika personer lyckliga. Därför så kan du inte säga 'tänk så här', eller 'tänk om', för det finns alltid något annat emellan. Och nu.. Nu är det jag som är emellan. Jag kanske inte ser in i framtiden, men jag vet vad jag vill ha... Och det... det är det viktigaste just nu. Du förstår inte vad kärlek, lycka och frihet betyder för mig. Frihet för mig är att få sitta på Tornados rygg och känna vinden vina förbi medan vi två blir ett. När jag känner mig så lik en partner att vi verkar vara en och samma person, det är frihet för mig. För det är endast då jag kan känna vad en annan person tänker och känner, och det är det som är frihet. Vid de tillfällena är jag inte fängslad i min egna kropp. Lycka är att få nå mina mål. Att vara glad, det är lycka för mig. När jag inte känner att jag behöver vara mer än vad jag är. När jag inte sätter press på mig själv. När jag kan koppla av, se på personen jag älskar och inte göra någonting, för jag vet att just i den stunden behöver jag inte göra något för mig. Och kärleken... den kan jag inte beskriva, jag kan visa den, jag kan känna den, jag kan uppleva den, men beskriva? Nej, det kan jag inte. Och jag erkänner mig besegrad. Jag kan inte beskriva den och tänker inte heller försöka igen, då kommer jag aldrig kunna bli lycklig. Men, vad du tänker och tycker, Long... Det är ett mysterium, precis som med alla andra. Ingen kommer kunna befria en från en själv, inte ens efter döden, så... din frihet, Long, jag tror inte du någonsin kommer kunna känna den. Det är omöjligt ifall man ser på det som du gör", säger jag och ser på honom, busken som föreställer mig, och busken som föreställer min mor. "Men, lyckan verkar du redan ha hittat", tillägger jag med lägre ton och möter hans blick igen.

Jag skrattar glatt.
- JAG FICK DIG! Garvar jag med händerna ovanför huvudet.
- JAG FICK DIG! ÄNTLIGEN! Där har vi något jag gillar med dig! säger jag enkelt.
- Och lyckligt föddes jag till, själförtroende med för den delen! Åh käre tid, jag fick dig! Det var inte så svårt som jag trodde! Jaa du. Nu vill jag inte klippa mer så jag går och kollar stallet. Hejdå! flinar jag och försvinner därifrån med glada steg och nynnande.

"Vakter!" ropar jag och poof så håller de fast honom. "Nej, nej, jag ska gå till stallet för att sitta på Tornados rygg. Du, å andra sidan? Du får inte gå in i mitt stall, tillträde förbjudet du vet?" ler jag. "Och - vakter, ignorera denna svordom - vad fan pratar du om? Fick mig? Vad talar du om?" frågar jag och går närmare honom. Till slut stannar jag bredvid honom och lägger svärdet under hans haka.
"Du kanske fått se den konstnärliga delen av mig, den ljusa konstnärliga sidan, men har du sett den mörka? Den som målar med blod?" frågar jag leende och skär honom lätt så att blodet börjar rinna. "Inte ännu... Vi människor tror att vi är gudar, och... jag tycker om att leka krigsgud ibland, ska du veta", ler jag sockersött. "Jag ska medge en sak, jag trodde att du hade lite vett, otroligt nog... hur kunde jag tro det, Long... Kan du förklara det?" frågar jag och suckar innan ett flin tar plats på mina läppar. "Nu är jag trött på att leka duktig. Ge mig ett ordentligt svar annars så är du portad härifrån för all framtid."
Bakom mig hör jag Lukas skratta medan han kommer till mig. "Det må jag säga, Sarah... ÄNTLIGEN är du tillbaka! Jag saknade dig", skrattar han och klappar mig på axeln. "Jag går och sadlar Bitterblue under tiden."

(förlåt att det tog lång tid ._. :c min vän fick mig att göra en alldeles för lång sak... ._. )

Jag ser roat på prinsessan.
- Jag har fått tillåtelse av din far att vara vart jag vill på slottet. Det kom i ett brev, om du vet vad det är? Du vet, pergament och bläck och snirkliga bokstäver? Retas jag.
- Du låter riktigt läskig när du säger så vet du! skrattar jag sedan ironiskt och går närmare prinsessan så att det vassa blad som sitter mot min hals åker djupare in.
- Leka duktig säger du? Nej, det tror jag inte, men du kan få ett svar: jag fick dig.

"Åh... Men som du kanske förstår så är det jag som bestämmer nu", säger jag och ger en blick åt vakterna som betyder att de ska hålla honom hårdare.
"Och, eftersom att varken du eller jag har det där fördömda pergamentet så har jag all makt nu. Min far är bortrest och min mor likaså... Och sedan vill jag minnas att det där brevet var sent till din far? Din far som har flytt landet när jag grep dig? Varför tror du att han flydde, Long?" frågar jag leende och sänker mitt svärd, men först stryker jag bort blodet mot hans kläder.
"Jag är väldigt nyfiken på vilka saker som kommer dyka upp härnäst i vårt lilla spel", säger jag och ser sedan på vakterna. "Just det, låt mig presentera dina vakter som kommer vara så nära dig att du kommer tro att de är din skugga, visst stämmer det?" frågar jag dem och de nickar instämmande. "Just precis. Kvinnan med det svarta håret heter Sophie, riktigt bra på gifter, mannen med rakat huvud heter Jones, fysisk kamp och styrka är till hans fördel, sedan har vi Matthias... En riktigt duktig lönnmördare som är väldigt bra på det mesta", ler jag. "Vi ses sen, Long!" säger jag och börjar gå, men först så slänger jag iväg en slängkyss. Jag ler stort medan jag går till stallet.