PRS (LunaLovegood1)

Allting rördes omkring i Joshuas huvud. Om Ethan berättade något, vilket han säkerligen skulle göra, så var Joshua riktigt illa ute. Inte så att han inte kunde bekämpa människorna, nejdå, det var mer det faktum att han både förstört en tunn tråd av tillit. Och såklart för att han skulle bli anfallen, men det var hans minsta problem kände han. Snabbt skyndade sig Joshua efter Ethan, och tog tag i hans arm trots att han sprang.
"Jag ville aldrig att det skulle bli såhär. Snälla, tro på det jag säger. Jag är inte ute efter att skada dig. Längre." sa Joshua och svalde samtidigt som han såg in i Ethans ögon. De var... Vackra, vilket Joshua aldrig hade tänkt på. Och hans läppar såg så mjuka ut. Joshua svalde lite och hoppades innerligt att Ethan skulle säga något.

Ethans hjärta och blod bankade på hårt att han var säker på att Joshua kunde höra det. Han var tvungen att ta sig härifrån...Han ville inte dö, minst allt bli dödad av en vampyr, som var Joshua. På något sätt kändes tanken att Joshua var vampyr inte allför chockande...Det hade funnits tecken på det. Och Ethan hade aldrig trott att någon kunde visa honom sådan godhet utan anledning.
Då Joshua tog tag i hans arm stannade han upp och var som förstenad i hans ögon. Han kunde inte väja av med blicken. Det slog honom plötsligt att Joshua säkert ansågs vara stilig.
"Vill du inte?" frågade han sedan tveksamt, men det han såg i Joshuas ögon bekräftade det. "Jag tror dig...". Han skruvade en aning på sig och bet sig hårt i läppen, så hårt att det började blöda lite. "Nu då? Ska jag gå härifrån? Jag lovar att inte berätta något" frågade han sedan. Men inom honom ville han stanna även om han inte visste varför.

"Nej, det vill jag inte" svarade Joshua och darrade knappast märkbart på rösten. Det hade aldrig fallit honom i tanken att han skulle anses som stilig. Joshua hade alltid fått intrycket av att han var både anskrämlig och ett monster, och det sista var han helt säker på var sant. När en liten mängd blod började tränga fram på Ethans läpp vände Joshua bort ansiktet men höll fortfarande kvar i armen. Han blundade och andades tungt för att inte falla för frestelsen, men han hade en känsla av att det inte skulle gå så bra. En känsla som bara bekräftades av att ögonen började glöda och hans huggtänder började växa ut...

Ethan märkte blodet på sin läpp men torkade inte undan det. "Joshua?" frågade han då han vände bort ansiktet. Försiktigt skakade han av greppet om sin arm och gick ett steg närmare då han såg hans ögon. Han förstod genast och strök med fingret längs sin egna läpp.
Om det här hade varit bara för en stund sedan skulle han ha försökt att fly, men nu...Nu var han inte lika säker. Joshua ville inte döda honom...Han skulle inte göra det. Istället bildades en konstig tanke i Ethans huvud, han tog ännu ett steg närmare, som om han ville att blodet skulle vara för mycket för honom. Nu stod de nästan intill varandra.
"Joshua..." sa han lågt igen. "Det är...okej...". Han försökte söka hans blick trots att han blundade och bet sig mer i läppen så blodet ökade.

Joshua andades tungt och fick behärska sig för att över huvud taget kunna svara.
"Du måste gå. Jag... Jag vet inte vad jag kommer göra annars. Gå" mumlade han fram samtidigt som det ökande blodet frestade honom mer och mer. Han kunde inte på något sätt förstå hur Ethan kunde stå kvar och över huvud taget vilja att det skulle bli för mycket för honom. Joshua knöt händerna och försökte koncentrera sig, men tillslut gick det inte längre. Han öppnade ögonen långsamt och snabbt som blixten hade han tryckt sina läppar mot Ethans och börjat dricka av blodet. Tänderna hade han ju inte ens behövt använda sig av.

Ethan hade faktiskt nästan precis tänkt vända sig om och gå då Joshua pressade sina läppar mot hans. Utan att tänka på det slöt han ögonen och lät det ske. Det gjorde inte ens ont som han förväntat sig, det kändes bara udda och på något sätt bra. Inte att blod försvann från honom, utan att Joshuas läppar var pressade mot hans.
Ethan visste inte vad han tänkte, varför tyckte han så? Han kände hur han blev tröttare och tröttare ju mer blod som försvann. Men han sa inte åt Joshua att sluta, han försökte inte ens. Det kändes för bra ändå.

Joshua kunde lätt känna av att Ethan blev tröttare och därmed svagare, men hade det vanligt någon annan hade han antagligen inte brytt sig. Nu däremot fick han en stark impuls att dra sig därifrån, men han ville det inte egentligen. Han var inte säker på varför, men istället för att dra sig undan så slutade han bara dricka en stund men hade fortfarande sina läppar mot Ethans en liten stund innan han drog sig bort helt och hållet samt drog en hand över munnen och stirrade ner i golvet.
"Jag ber om ursäkt" mumlade han knappt hörbart fram.

Ethan blev tillslut smått yr, och han kände att Joshua slutat dricka, men hans läppar var kvar. Då han tillslut drog sig bort så rörde Ethan försiktigt vid sina läppar. "Du...du behöver inte be om ursäkt...Jag är inte ledsen för det". Han kände hur det började snurra i huvudet trots att Joshua inte drack längre. Han tog ett stapplande steg framåt och tog tag i det som var närmast honom, Joshua. Men han hann inte fullfölja den rörelsen, han svimmade av medan han föll mot Joshua.

Joshua kände på sig att han trots allt hade druckit för mycket, en känsla som bara bekräftades av att Ethan svimmade. Som tur var hann Joshua fånga upp honom, och det dröjde inte länge innan han hade burit Ethan till rummet han tidigare sovit i. Väl där, när han försiktigt hade lagt ner Ethan på sängen så satte Joshua sig i en fåtölj och gjorde inget annat än att betrakta Ethan.

Ethan var avsvimmad ett tag. Men tillslut kom han till medvetande igen. Hans huvud snurrade, han kände sig svag och frös. Varför var det så? Han mindes plötsligt, Joshua var vampyr och hade druckit av honom. Minnet av Joshua som pressat sina läppar mot hans värmde utan att han visste varför.
Ethan satte sig upp och fick genast syn på Joshua och log svagt. "Hej...sov jag länge?". Han verkade inte vara ett dugg rädd eller något, det var han inte längre, Joshua hade ju inte gjort illa honom.