Privat roll med okänt tema

"Jag hoppas det." sa hon och log lätt och slängde en blick åt Leis håll. Men hon visste inte skulle flickan bete sig såhär tänkte Levinia inte anstränga sig. Hon såg på Emelie och log.
"Trevligt att träffas." sa hon varmt till henne men såg åter på Aaron då kvinnan försvunnit till en kund.
"Absolut, man tackar inte nej till en fest. Du bjöd ju mig." ler Levinia åt honom med en blick som sa mer än vad hon ville säga.
"Du ska väl med?" frågade hon, annars skulle hon knappt känna någon även om det inte var svårt för henne att skaffa sig vänner.

Lei hade aldrig fått chansen att säga hejdå. Levinia var väl inte så snäll som Lei trott. Inte för att hon faktiskt förväntat sig något, det var ju inte Levinias fel att Lei var en sådan irriterande snorunge. Frustrerat reste sig Lei upp och rusade ut ur caféet. Hon blev stoppad precis utanför av någon som kändes vagt bekant. När hon såg ansiktet på den hon stött in i log hon. Det var Michael, en kille från matten. Han var rätt trevlig, även om Lei och han aldrig talats vid egentligen. Vad Lei visste var Michael ett år äldre och bodde i samma kvarter som henne.
- Sorry! Log Michael och försvann in på caféet. Lei rodnade och började gå iväg därifrån kvickt och med huvudet nerböjt, men innan caféet helt försvann ur synhåll sneglade hon dit för att få en sista skymt av Michael.

(Varför heter alltid nån Michael i de rollspel jag är med i? xD)

Aaron var glad att höra att Levinia faktiskt hade bestämt sig för att komma med. Bästa sättet att få vänner var att gå på festerna, och det här var en bra fest att börja med.
"Såklart! Du kommer sällan att hitta en fest där jag inte är på plats. Tog ett tidigt morgonpass idag för att ha kvällen ledig", berättade han och nickade mot bakrummet. "Inte det bästa jobbet, men jag behöver pengarna för att kunna leva." Aaron skämdes inte över att vara fattig, och på goda dagar tyckte han om sitt jobb. De hade alltid fler kunder då den heta baristan som lagade god fika arbetade, och tipperna räckte långt.

Levinia nickade och åt det håll han visade. Men hon höll tyst om hur hon själv fick ekonomin att gå runt. Var det något hon skämdes för och ville dölja för omvärden var det hennes rikedom. Det faktum att hennes föräldrar var rika och att de gav henne allt för att slippa umgås med henne. Att ha älskade föräldrar var något hon önskade sig då hon knappt sett dem på flera år.
Hennes ögon blev mörka och sorgsna gör ett ögonblick men sedan log hon åter och såg på Aaron.
"Vad bra att du kunde ordna det så." log hon mjukt, hon gillade honom, hans sätt.

Aaron nickade medhållande och reste sig.
"Det är väl bäst att vi går tillbaka till skolan. Jag försöker undvika kvarsittning så här tidigt av skolåret", sade han med ett leende. Emilie vinkade adjö åt dem, och påminde Aaron om hans sen skift följande kväll.
"Vad studerar du till huvudämne?" frågade han då de kommit utanför. Lei syntes det inte en skymt av, hon hade antagligen redan gett sig av redan. "Jag tror inte jag har någonsin sett Lei tala med någon förr. Känner ni varandra från förr eller..?"

Levinia skrattar då de går ut utanför caféet, han var rolig han.
"Historia" sa hon enkelt, det var hennes intresse och historia inom många kategorier.
"Och du själv?" frågar hon och kisar upp mot den bländande solen men skakar på huvudet åt hans nästa fråga.
"Nej, tyckte hon bara verkade tyst och ensam." sa hon och ryckte på axlarna, hon ville väl vara snäll. De närmade sig skolbyggnaden med tusentals elever som strömmade in.

Lei funderade lite - skulle hon skippa lektionerna? Nej, det fick vara. Men.....tänk om hon hade samma lektion som Michael? Eller Levinia? Då skulle hon ha någon att sitta vid, kanske till och med prata med....fast Levinia var konstig. Snäll men plötsligt elak. Lei gillade inte att vara jobbig i andras ögon. Speciellt inte Levinias. Något med Levinia skrämde henne så förfärligt. Det var hennes öppenhet mot Lei som fick henne att verka som en riktig satmara. För Lei kände igen sig, hon hade blivit lurad förr.
Tungt suckandes gick Lei in i den rätta lektionssalen och satte sig. Hon plockade upp sitt anteckningsblock och drog fingrarna över det. Det var ett fint block, vad Lei än tyckte om paret Dumihuvet. Såklart blev Lei än deppigare när hon tänkte på dem. Men snart skulle räddningen komma. Leis mamma skulle komma oh hämta henne, hon hoppades så mycket att hon börjat tro på det.
- Mamma skulle aldrig lämna mig! Mumlade hon för sig själv och såg dystert ut genom fönstret.

Hazel och Nathan gick aldrig till caféet. På ett eller annat sätt försvann de ned till centrum istället och nu hänger Hazel, Nathan och en hel del andra vid en av butikerna och diskuterade kvällen. Vad de skulle göra, en del snackade om sina dejter, Hazel var faktiskt mest tyst och planterade bara in humoristiska kommentarer här och var. Det var det enda hon behövde göra för att känna sig tillfreds. Även om det var nu som den där smygande känslan av ensamhet smög sig in i Hazel som en en mask som kravlar sig upp ur djupen. Inte förvånande, den brukar dyka upp och Hazel fäller ännu en kommentar för att få gruppen att skratta och för att få gruppen att bekräfta henne. Hazel skrattar dämpat och de tror att det handlar om kommentaren. Men det är snarare på grund av att hon skrattar åt hur patetisk hon faktiskt är.

"Konsthistoria", svarade Aaron, och nickade sedan åt Levinias förklaring om Lei. Hon var alltid tyst och ensam, men Aaron hade aldrig tänkt på henne tillräckligt länge för att undra om hon inte tyckte om det.
De var åter tillbaka vid skolan.
"Jag tror vi har samma lektion nu, av de obligatoriska föreläsningarna. Jag kan visa vägen", sade Aaron då de steg in i korridorerna. Han undrade om Hazel skulle hitta till lektionen, hon hade som vana att tappa bort sig då och då.

Lavinia nickar fundersamt mest åt hela situationen, att någon följde med henne visade vägen och liknande. Hennes skolbyten medförde få vänner även om hon alls inte hade svårt att hamna i gäng från de populära till nördarna. Men då hon inte sökte andras sällskap var hon oftast ensam.
"Tack." ler Lavinia, "Jag hittar inte här ännu." skrattade hon lätt och följer med Aaron vid hans sida.
"Det är jättesnällt att du gör det." sa hon uppriktigt och log varmt mot honom, det var det verkligen. Skolan kanske inte var större än någon hon tidigare varit på, men alla våningar och korridorer gjorde det ändå svårt. Eleverna stirrade fortfarande på henne, hon var ny och det var något med det röda håret som fick alla att haja till. Dessutom talades det om hur hon hade sagt till dem som mobbade Lei. Skolan var som ett såll och skvaller verkade löpa snabbt, nästan innan det hade hänt visste hela skolan om det.