Hungerspelen ~ ErisedStone & Sofia-Potter

Jag väntade fortfarande på svaret.
" Det är Hungerspelens tradition " kvittrade Rose.
" Att se ut som en tavla?" sa jag.
Vakterna fnittrade lite men när Rose gav dom en sträng blick så tystnade dom kvickt.
" Nej!" fräste hon

"Vad är det?" frågade jag läkaren.
"Ryan tänkte att det kanske vore bra om du kom till sjukhuset, istället för att vara här själv" sa läkaren.
"Varför kan inte Ryan komma hit? Och varför är Zie på sjukhuset?" frågade jag och hade ingen aning om vad som hände.
"Zie mår inte bra, men hon kommer i alla fall kunna vara med på intervjun imorgon" sa han. "Så, kommer du med?"
"Visst" sa jag och nickade.

" Zie, du kommer inte att kunna vara med på intervjun imorgon " Sa Rose.
" Vad pratar hon om?" Sa jag och tittade på Ryan.
" Du mår inte tillräckligt bra " Sa Ryan.
" Men jag mår tillräckligt bra för att överleva på Arenan va?!" Sa jag argt.
" Vi pratar om det där senare " Sa Ryan.

Jag följde med läkaren.
Vi åkte ner i en hiss. Vi var säkert på andra våningen när hissen stannade så mjukt.
Han klev ur och jag fortsatte följa efter honom till en dörr med ett rött kryss över.
Jag småsprang lite och hann före honom till dörren och öppnade.
"Vart är dem?" frågade jag när jag såg ett nästan helt tomt rum.
"De är i rum tvåhundrafyrtio, alltså en bra bit bort" sa läkaren.
Vi fortsatte i korridoren.

Ryan lugnade ner mig men jag var fortfarande arg.
" Men kan inte tavlan göra nåt?" Sa jag.
" Jag är ingen tavla!" röt Rose.
Rose och jag bråkade hela tiden.

Läkaren öppnade en dörr med siffrorna 240 över sig.
"Ryan, jag har hämtat henne" sa han.
"Bra" sa Ryan.
Rose och Zie höll på bråka ... om tavlor verkade det som.
"Det här är en tavla ..." sa Rose och pekade på en tavla med en målad bondgård på. " ... och det här är jag!"
Hon pekade på sig själv.
"Jag ser ingen skillnad" skrattade jag.

Jag tittade mot dörren, där stod Joanne.
" Hej " sa jag och log.
Rose tittade irriterat på Joanne och mig.
" Nåja, ni är barn och Rose är en vanlig..." hann Ryan säga.
" Tavla?" avbröt jag.
" NEJ! Rose föresteller.." sa Ryan.
" En tavla med ett fult ansikte på?" avbjöt jag.

Jag skrattade och Ryan kunde inte låta bli att le lite också.
"Nej, inte det heller" sa Ryan.
"Det är modet just nu" sa Rose och flinade. "Något som ni inte har hört talas om i ert distrikt"

" Jodå, mode finns men ingen vill se ut som en tavla " sa jag.
Jag flinade lätt. Läkaren ställde sig framför mig och harklade.
" Nu får jag be er att gå " sa han

"Fast jag tror Rose behöver stanna här" fnissade jag, men Rose verkade inte höra det.
"Ja, vi måste hinna sova lite inatt så att vi kan vakna i tid för intervjuerna" sa Ryan.